.

Douz, Tunisien. Sommar 09. Bara män på gatorna.

Jahapp.
Jag är kvinna.
Det tröttar ut mig att det ens är ett ämne för debatt, att vissa människor föds.
För det är ju det allting handlar om. Vi kvinnor, vi föds.

Det är vårat största misstag.
Är du flicka i fel hörn av Afrika kanske du har oturen att bli gravid i ung ålder, och det är ju en skam så då skickas du ut i skogen för att föda. Har du otur så överlever du bara för att finna dig själv utesluten ur samhället. Jag menar du borde ju förstått själv att om du föds som kvinna får du finna dig i att bli bortgift och våldtagen redan som barn. 

Och passa dig! I vissa länder stenas du för att du har blivit våldtagen.
Å andra sidan kan du ju ha tur. Du kanske hamnar i ett hem där barn välkomnas. Faktum är att du kan få bli en massproducent av en liten kull, och du får ju det stora nöjet att aldrig arbeta! Du får stanna hemma med barnen istället. Eller, nu ska vi inte överdriva. Visst får du gå ut. I sällskap av din man, bara du täcker din kropp. Din kropp är ju egentligen inte din kropp, det är inte så att du kan ifråntas den, du har inte rätten att bestämma över den bara.

Fast din kropps behövs. Oh ja, det gör den. Du ska ju inte bara föda barn. Du ska ju helst arbeta ute på åkern, så visst får du arbeta, du får bara inte betalt. Men raring, se till att inte slita ut dig för mycket. Du måste ju faktiskt laga mat också, din man försörjer familjen och han kommer vara hungrig och kåt när han kommer hem. Vad kul för dig att du får vara till någon nytta!

Se till att inte bränna vid maten bara. Det vore ju ett misstag.
Fast inte lika stort misstag som att födas till just kvinna va?

Varje dag är jag tacksam att jag har fått påbörja mitt liv här i Sverige.
Mina smärtsamt otillräckliga tankar går till de kvinnor som inte hade samma tur.