.

Jag har gjort en liten upptäckt, en beteendeupptäckt.
När man har åkt pendeltåg ett antal gånger om dagen, i ett antal år, så krävs medel för att piffa upp tillvaron lite. Det räcker inte alltid med ett varierat utbud knäppskallar inklämda in en lång vagn som rör sig.

Så därför har jag noterat följande.
Det är personen som sitter innerst som har makten.
Ni vet ju själva hur det är. Personen innerst plockar ihop sina grejor och vänder sig mot gången då denne närmar sig sin station, och alla flyttar sig per automatik för att släppa fram personen ifråga. Inga konstigheter där inte.

Men vad händer om man då man sitter innerst, plockar ihop sina grejer och vinklar sig utåt gången fast man inte tänker resa sig? Jo, det ska jag tala om. Folk blir nervösa. De ser hur jag lagt boken i väskan, hur jag blickar mot gången. Hur jag trär på mig mina vantar och ser allmänt igång ut. Men ingenting händer.

Så de väntar. Ängsliga ögon som sneglar bakom böcker och tidningar, vinklade ben och ihoptryckta ICA kassar som väntar på att släppas fria.

Jag brukar inte låta dem vänta alltför länge.
Men lite kul är det.
Hähä.