.

Jag tänker tillbaks på de många timmarna, alla samlade i en hög rörliga bilder. Korta bitar av verkligheten som jag minns den. Ständigt dessa skratt och leenden, dessa inre eller yttre. Bundna till trygghet eller viljan att uppbåda den.

Vi var alla barn. Vi tänkte inte på att det skulle finnas en första gång för allt.
Så följer första gången vi måste vidröra de känslor som tar i hand med det som har hänt, och som för oss vidare dit vi väljer. Dit vi försöker gå i motvind eller dit vi viker oss i blåsten.

I vissa fall är luften stilla. Harmoni ler ikapp med tryggheten.
Och visst trodde vi att allt skulle vara bra om vi bara ville det tillräckligt mycket.
Kanske skulle vi blunda och tänka oss en fortsättning annars. Bara ett tag till.

Jag undrar fortfarande vad som hände.