.

Man vet att man är härdad när man inte ens vänder sig om utav att någon precis bakom en börjar ropa och skria som en apa. När denna någon sedan småjoggar förbi så vet man också att man gjorde rätt i att inte reagera, det är bara en av områdets orginal som är i farten.

Man känner igen denna man främst på två saker.
1) Han går inte. Han småspringer med böjda ben, kutrygg och hängande armar.
2) Han pratar med sig själv. Språk varierar mellan svenska, amerikanska och uppenbarligen också vildapa?

Medan vi andra försynta svenskar stod och tryckte i busskuren och vintade bussen så valde han att istället befinna sig på andra sidan gatan. Där joggade han runt i en liten cirkel samt gjorde höga sparkar, vilka avslöjade en klart förbryllande vighet.

Jag kallar honom signalångest.
Ett uttryck han själv har myntat och delade med sig utav då han småpratade med en busschaufför för några år sedan. Idag nämnde han ingen signalångest, men det varväl förmodligen för att han var upptagen med att låta som en apa eller sparka i luften. Helt logiskt.

Jag har ännu inte bestämt mig för om jag tror att han är harmlös eller inte.
Det var ju den där gången han skrek åt mig...

Ah well.