.

*knack knack*
Någon hemma? Inte? Eller? Vänta, jag tyckte mig se någonting röra sig! Kan det vara någon aktivitet i hjärnbanken montro..? Ah nej, falsk alarm. Du ville bara vända bort den där läckert tomma blicken. Fint! Okeeeej.

Sådär kan det alltså låta i mitt huvud när jag ska hjälpa kunder vars huvuden förmodligen är antingen väldigt tysta, eller så spelas kanske någon slags intermission-musik på repeat. Ni vet, i stil med "nananana didididittt nananana dididitt! nananana! didididitt", om och om igen tills de liksom inte kan hantera det längre och bara blir helt nollställda.

Ni förstår, ibland kliver det in folk med ett enda önskemål på agendan. Te.
Deras ansträngningar sträcker sig inte längre eller mer specifikt, så jag måste liksom hiva fram burk efter burk för att se om någonting passar. Det intressanta är inte att de inte vet vad de vill ha, utan snarare att de inte reagerar på det jag tar fram. Alls.

Scene. Action.

Jag: Kan det här vara någonting? Det är ett svart te med björnbär och solrosblomma.
Kund: Står helt stilla. Säger ingenting. Luften är tunn. Någonstans skriar en fågel.
Jag: Heh. Okej. Inte det? Då kanske du tycker om det här teet med fläder och kvitten.
Kund: Står stilla. Tittar rakt på mig men yttrar inga ord. ty, det är som om tiden vore stillastående. Ett dovt skratt hörs i fjärran, någon har uppenbarligen roligare än vi.
Jag: Jag vet inte riktigt vad ni letar efter för slags te.
Kund: Nej..
Jag: Någonting skälver inom mig. Var det där ett ord? En direkt reaktion på någonting jag sa? Jag står förstummad då spänningen ökar, ska kunden klämma ur sig ännu ett ord?
Kund: Neehejdå..

Bör påpekas att dessa kunde inte gärna slösar på ord, så de kombinerar gärna deras slutgiltliga nej med sitt hej då, så alltså: Neeeehejdå.

Tålamodet är en dygd.