.

Grrrrr..

Ok så nu tänker jag skriva om någonting totalt ytligt. Härligt!

Skor. Pjucks. Dojor. Igår köpte jag ett par högklackade boots som liksom skrek att de var mina, dom är 13cm höga, svarta och har en helt sinnesjuk attityd. Jaha? Tänker ni.

Nu råkar det vara så att de här skorna har varit i princip utsålda överallt för att två kända bloggerskor har köpt dem och visat upp i sina bloggar. Till skillnad från alla de som då tänkt "åh, vad ballt, Kenza har såna då måste jag också ha det" så typ.. spyr jag i min mun när jag tänker på det. Inget ont om bloggerskorna (haha jo vem försöker jag lura, ont åt Kissie) men jag pallar inte att tjejer kopplar mina kläder till dem.

När jag prövade dem i affären sa en förbipasserande till sin kompis "såna där skor har Kissie", och min instinkt var att ta skon och trycka ner klacken i halsen på henne. Så, förutom mina uppenbara psykiska problem, borde jag behålla dem?

Risken finns att separationen blir tuff för oss båda.

(Psst... gå in och stör er här om ni undrar vem denna Kissie är. Om ni inte bryr er ett skit så, njut av friheten)

I måndags  så träffade jag och Bella på ett riktigt orginal på pendeltåget till stan.

Tänk er en äldre kvinna som har ett par gigantiska hörlurar på sig. Ur dessa hörlurar pumpas någon suspekt 80-tals techno ut i hetsig takt. Detta hörs utåt tack vare den generösa volymen, och hon gör inga försök att dölja hur mycket hon diggar den. Hennes huvud guppar kvickt i takt till basgången och då och då avbryter hon för att gorma högt i en telefon.
Men det är någonting skönt över henne. Så när hon kommer fram till oss för att få hjälp med att ta på sig sin ryggsäck (hennes jacka var lite otymplig så hon fick inte på den ordentligt) så är det med tacksamhet hon tar våra händer och ler glatt.

Hon frågar mig sedan vad jag tycker om musiken och trär lurarna över mitt huvud som om jag inte redan hade hört den. Det var bara att le och ge tummen upp så blev hon stolt och satte lurarna på Bella istället. Detta scenario i sig kändes lite besynnerligt, och hon tog det till en helt nivå när hon började dansa i gången.
Och så pågick det en kort stund. Medan tåget rusade mot vår destination hade vi sällskap utav en medelålderskvinna som dansade till äldre techno med armarna utsträckta mot omvärlden.

Innan hon klev av så sa hon till oss att vi fick ha det så bra, och att hon fick en bra känsla här inne, gestikulerandes med händerna mot hjärtat.

Det var ett ganska uppfriskande möte på väg till en arbetsdag i Oktober.

Nu när jag på senare tid faktiskt har börjat läsa litteratur och inte bara dagstidningar så har någonting ruskats till liv inombords. Min förkärlek till skriften. Jag har länge känt att det är lättare att uttrycka sig med ord på papper eller i ett dokument, än muntligt i konversation.

Redan när jag var liten och knatade runt i mellanstadiet utan relevanta bekymmer i huvudet så skrev jag ner små lustiga funderingar och dagboksanteckningar. När jag kom upp i högstadiet och gick igenom lite taskigare perioder så höjdes ribban och det blev en väldig massa noveller, berättelser och djupsinniga dikter. Jag brukade ibland hånle åt mig själv när jag skrivit klart en dikt, för de var så oerhört flyktiga och svårtolkade. Men de rimmade himla fint i alla fall.
Novellerna var ett sätt att få ur mig viljan att forma alldeles egna meningar och slut på berättelser, jag älskade hur allt låg i mina egna händer.

I gymnasieåren har otaliga sidor i block kladdats sönder med funderingar och små ord överallt. Påväg till och från jobbet förra sommaren skrev jag hela A4 sidor fyllda med vad jag tänkte, rakt av.

Som ni kanske redan har kommit fram till medan jag rabblat på så är det kanske inte så konstigt att bloggandet är naturligt för mig. Jag har alltid skrivit av mig. Därför är jag så glad att jag nu, genom att ha börjat läsa igen, har fått ny inspiration till att skriva texter. Jag slipper tråka ut er med mina mer kryptiska tankebanor, istället flätar jag in dom i dokument med valfritt rabbel. Där är ingenting förbjudet egentligen.

Jag tycker det är imponerande hur författare kan slå sig ner och sammanställa en hel bok på hundratals sidor varav alla är berikade med nya liknelser och beskrivningar som ger sådär tydliga bilder i ens huvud.

Nu tänker jag skriva och skriva. Gött.

Möter Bella på stationen påväg hem från jobbet, hon är påväg ut på stan för en härlig utekväll. Överallt springer folk omkring i festkläder, med systemetpåsar och pratar hejvilt i telefon med vänner de ska möta upp under lvällen. De laddar för en rolig kväll.
Andra sitter på ett plan till England.

Vad gör jag?
Jag kommer hem, tar en dusch, äter lite och förbereder mig för att sova.
Haha, fantastiskt. Jag är så trött.

Böh.

YAMAS till dig min käre vän!

GRATTIS!!

Jobbar egentligen inte helg, men ikväll ringde min käre chef och ville ha min hjälp under söndagen. Kvinnan är trött and I can't blame her.

Så om lite för få timmar ska jag pallra mig upp för en arbetsdag.
Av den anledningen skulle jag verkligen uppskatta att få sova, men några små sötnosar smäller fyrverkerier utanför mitt fönster så det kan bli problematiskt. Hagelbössa, någon?

Nehejdå, jag älskar fyrverkerier i oktober.

G'night.

I M korridoren har jag spenderat många timmar
med att inte plugga. Typ som här.

Räknade precis ut mitt betygsnitt. Jag har hoppat mellan att undvika och glömma denna lilla detalj, som ju faktiskt kan vara hyfsat bra att ha koll på när man går i utbildningstankar.

Jag är inte väldigt besviken på mig själv, det tjänar ingenting till. Men jag hoppas absolut på högskoleprovet, för jag vet att jag kan bättre.

Såhär i efterhand är det frusterande att jag inte varit mer envis, att jag inte har planerat tillräckligt och verkligen gjort mitt yttersta i det mesta. Man kanske inte har orken att vara i toppform tre år i sträck - men jag ser på vissa ämnen och inser att jag kanske inte ens hade behövt slita för högre betyg, men så tog annat överhanden.

Sen är hela gymnasiesystemet en knepig sak att bita i, eftersom att varje kurs räknas. I ettan mådde jag kasst, och mina betyg led verkligen utav det. Jag vet att om jag hade läst många utav de ämnena ett år senare, så hade resultaten sett väldigt annorlunda ut.

För mig var gymnasiet som en trappa upp, för varje år så mådde jag bättre och betygen höjdes därigenom. Jag har överbevisat lärare som uttryckligen sagt att de inte tror på mig, jag har avklarat ett tiotal saker samtidigt, jag har vågat, växt och jag har fattat en förmåga att studera med vilja. Första året orkade jag inte bry mig om mer än att klara av skolan, senare år ville jag presetera mitt bästa hela tiden.

Nej, jag är inte besviken på mig själv.
Jag är rätt stolt i slutändan. Alla har vi våra egna förutsättningar.

Igår fick jag ett Gåvobevis utav Martin, som berättade att han skyddat 500kvm unik molnskog i Cambuganflodens dalgång i Ecuador. Det tycker jag är helt jävla fantastiskt.

I denna molnskog växer 13 arter som enbart finns här och ingen annanstans, så därför är det viktigt att den inte skövlas.

Tack bäst! Du känner mig du.

Igår var förresten väldigt mysigt med Italiensk restaurang och en sväng till dramaten för teater. Oerhört sofistikerat utav oss (vi kompenserade dock detta genom att se animerad film hemma innan vi åkte in till stan). 

Bilden är från raddaregnskog.se

Raderat.

Jag vet inte vart jag ville komma.
Eller så kunde jag bara inte skriva ner det.

Tyckte om kompositionen i fotografiet, dock.

Fascinationen för mord.

Krigsfilmer. Brottutredningsprogram. Deckare. Tv-serier. Skräckfilmer. Nyheterna.

Döden, hela tiden. Jag är förhoppningvis många år ifrån den, men jag är redan så förbannat trött på döden. Varför vill vi se folk dö? Vart ligger nöjet i det? Det må vara fiction i alla dessa filmer, böcker och tv-serier, men det säljer ju ruskigt bra. Och i och med att fantasin flödar så blir mordbeskrivningarna alltmer vidriga och bestialiska.

Jag skulle vilja stänga av. En dag utan död.

Räcker inte verkligheten? Det står konstant om bombattacker, steningar, knivmord, folk som tänder eld på varandra och annat liknande i tidningarna som faktiskt baseras på det som händer på våran jord. Helt orsakat utav riktiga människor. 

Jag känner antagligen det här starkare just nu än annars då jag på senare tid har läst två böcker om folkmord samt nu senaste en bok om en barnsoldat i Sierra Leone. Jag vill allmänbilda mig och få insikt i så många frågor som möjligt och tyvärr är ju dödandet någonting som upprepar sig om man vill veta om det som har varit.

Jag är övertygad om att många tycker jag är fjantig när jag blir illa till mods utav en helt normal skjutscen i vilken film som helst. Men jag är följd utav en oförståelse för hur man kan känna annorlunda - att man inte reagerar över huvud taget.

Det enskilda livet sjunker i värde.

(Undantag är dock scener i filmer som Inglorious Bastards där Nazijävlarna brinner ihjäl. Då reagerar jag också, fast med ett brett leende på läpparna.)

Jag bär på någonting som inte väger, men som likväl lämnar spår.
Den ocoola genen.

På min mammas sida är kvinnorna i min släkt är alltid påväg någonstans. Om vi sitter och äter får mamma plötsligt för sig att gå upp och leta efter en bok hon verkligen vill läsa som ska ligga i någon utav våra bokhyllor. Så fort mormor har druckit upp den sista slatten ur sin kaffe när vi har fikat efter maten så måste hon hem, av ofta oklara anledningar. Min moster löser problemet genom att göra någonting men samtidigt prata i handsfree med någon om vad hon ska göra sedan.

Idag så reste sig plötsligt min mormors syster upp mitt i en konversation och började propagera för hemgång - och hennes man följde snällt efter med ett uppgivet litet leende. Jag själv satt där med min kopp te och undrade vad som just hände. De stannade i typ 10 värdefulla minuter. Jag pratar liksom inte om speed-dating, utan umgänge med besläktat folk som inte ses särskilt ofta.

Jag ser min framtid framför mig. Hur jag kommer att resa mig upp mitt i en släktmiddag för att gå och sätta på youtube (min mamma är skyldig), hur jag kommer åka hem tidigt på Julafton för att "det är en dag imorgon också" (min mormor är skyldig). Hur min älskade son ska blåsa ut ljusen på sin födelsedagstårta när jag plötsligt rycker undan den för att diska tårtfatet så att jag slipper göra det senare. Han beskådar hur den omsorsgfullt förberedda jordgubbstårtan sköljs ner i vasken och i takt med det sköljer stora tårar bort matrester på hans barnsliga små kinder.

Det här bådar ju inte helt gott det.
Det är som om det man gör nu inte riktigt duger, för det som kommer sedan är viktigare.
Att leva efter den filosofin är ett fantastiskt sätt att nonchalera nuet samt skaffa högt blodtryck.

Tyvärr kan man inte avliva gener, men jag planerar att aktivt ignorera den.

Ni vet, det är lustigt hur man fungerar.

Trots att jag känner att världens alla bekymmer har fyllt mitt huvud till bredden så har jag förmågan att vara på riktigt bra humör. Jag kan åsidosätta det mesta, och ikväll är det party! Och det behöver jag.

Jag måste göra mig iordning redan nu på morgonen och ta med mig ett ombyte, för direkt efter arbetsdagen så bär det av till Bellas jobb för att byta om, göra den sista touchen och ta oss en vinare på lagret. Sen går vi vidare till finalfesten för supermodell400 där vi först ska försöka bete oss sansat (jag och Bella? Sansat?) och beskåda en modeshow. Första gången för mig så det blir himla kul.

Och vet ni vet ni? Sen kommer DJ Joachim Garraud. Han är från Frankrike och har skrivit bland annat Love don't let me go och The World is mine tillsammans med sin vän David Guetta. Därför räknar jag med att han kommer ge mig min första riktiga dansnatt sedan Kretas mark låg under mina fötter.

Ja, jag ser så mycket fram emot kvällen jag har framför mig.
Solen är helt strålande också har ni tänkt på det?

Sitter förresten och kikar på lite bilder från det gågna året och fascineras av hur otroligt töntig jag såg ut i Sahara. Hela turistfjant syndromet fick sig en rejäl skjuts när jag tog på mig de där glasögonen.
Dom är verkligen skitfula. Jag fick för mig att de var guldfärgade piloter, men i slutändan är de bara en missbildad hybrid. Som jag betalade för och släpade med mig till en annan kontinent.

Men där sitter jag i Saharas utkant på en dromedar och ser fulglad ut med mina rosabrända vader och det enda jag har i minnet från den dagen är ändå lycka (eller okej; Lycka och värme).

Nu har skalan på favoritdjur övergått i en dramatisk kamp om Dromedar vs Sengångare. Jag kan inte förneka att jag har mer egen erfarenhet av de högresta kameldjuren, men samtidigt.. jag kan inte motstå en sengångares livsstil. Och jag har faktiskt sett en på Skansen, vilket får räknas. Konkurrensen är benhård, och resultatet förbli orsagt tillsvidare.

Nu så. Toodels.

Sötmänskor!
I vanliga fall hade jag slängt upp en hel del bilder här, men sanningen är den att jag inte tog enda bild under kvällen! Helt sinnes, alla bilder med min kamera togs utav Danne en stund in på festen.

Som vanligt var det superjävlajättemysigt att träffa kära vännerna. Grattis igen och tack för initiativet Linn! Jag var väl ungefär lika spännande som avslagen cola under kvällens socialisering då jag av någon anledning kände mig seg. SEG! Snacka om hädelse mot allt vad festligheter är. Jag var såklart tvungen att rycka in och dansa när Benassi och Swing spelades (i vissa lägen sviker man inte) men annars kunde man mest se mig fladdra omkring mellan olika människor i försök att hänga med i diverse konversationer. 

Med en hel del skratt i bagaget lämnade jag festen efter att ha blivit skallad av misstag. Haha, jag tycks inte få optimala avslut på bortafester.

I nuläget känner jag mig som om jag vore trettio år äldre och just accepterat att det är okej att ta det lugnt "sålänge man trivs med livet". Tidigare idag har jag ätit pannkakor med Martin, sedan gottat in mig i ett par filtar och halsovit med huvudet i hans knä medan han tittat på fotboll. Lite som en hund.
Slutsats: Jag är antingen som en femtioårig seg människa eller som en hund. Knepigt att se sambandet förvisso, men det går säkert om ni tänker lite outside the box.

Jag har ju varit på IKEA också (som en femtioårig tant..).

Men jag klagar inte. För den här helgen har varit väldigt mysig ändå. Och om en stund blir det middag med herrn och mina föräldrar. Därefter tänker vi äta kanelbullar framför TV:n. Jatack.

Det här är någonting jag inte orkar samla kraft att skriva ett välstrukturerat inlägg om. Jag är så uppgiven inombords, och vill ha så mycket sagt. Jag är så rädd för den tid som jag lever i-

Det finns inte ett miljöproblem. Det är inte bara "en global uppvärmning på grund utav koldioxid" som kan fixas om vi skärper till oss om några år. Det kan omöjligen vara så enkelt, om än så omfattande. Det är ett komplicerat, välfungerande ekosystem som har fungerat tiotusentals år om och om - som vi nu leker hämningslöst med. Om vi river upp ett hål i nätet spelar det kanske ingen större roll, men hur många fler hål kan det bli innan det är för sent att reparera?

Bevis på bevis viftas med framför oss, gång på gång.

Vad mer vill vi ha?
Vi vet att klimatfrågan inte längre handlar om hurvida det är naturliga förändringar eller förändringar orsakade utav mänsklig påverkan. Vi vet det nu. Vi vet att tidigare beräkningar har varit för optimistiska och att stora delar utav förändringen sker i en oväntat hög fart.  

Säg mig, är det värt risken?

Ni som vägrar åka kommunalt. Ni som inte återvinner. Ni som inte handlar ekologisk mat när möjligheten finns. Ni som tänker att ni inte måste bidra någonting, men som istället bidrar motsatt genom eran passiva livsstil; Ni som inte bryr er.
Vad fan har ni för ursäkt?

På riktigt.
Vad fan har ni för ursäkt?

Om ni tror hela klimatdebatten är överdriven, så kan ni fundera lite på varför ett stort Klimatmöte ens kommer att hållas i Köpenhamn i December. Det är verkligen inte det första heller. Ni kan fundera lite på varför det på senare år har talats så enormt mycket om frågan  -  märker ni inte att det inte längre handlar om en mediatrend?
Det här är inte skräckpropaganda. Det här är verkligheten. Det kommer alltid att finnas siffror och påståenden som är orealistiska, worst case scenarion. Men de mänger undersökningar som noggrants studerats fram genom årtionden som alla talar för samma sak, är baserade på verklighet.

Vad är verklighet för dig?
Om femtio år är det kanske en värld med mer svält, utbredd hemlöshet, höjd havsnivå, torrlagda länder, mängder med utdöda arter och en mörk framtid.

Så sluta blunda. 
Snälla, snälla. Jag är inte så naiv att jag tror att allting blir bättre om vi släcker lamporna hemma och tar bussen då och då, men det bromsar lite. Det bromsar någonting som eskalerar så in i helvete i fel riktning. Vi behöver hårdare krav från politiker, vi behöver fler alternativ som gynnar oss och miljön, och vi behöver det snabbt. Vi behövde det redan innan iförrgår.

Det är klart det är enklare att rycka på axlarna och fundera på någonting roligare. Det vill jag också göra, men jag kan inte, för då har jag misslyckats. Jag finns väl här av någon anledning, och framförallt finns jag här för att ekosystemet möjliggör min överlevnad. Vi håller ju på att förstöra just den möjligheten. Möjligheten till liv. Inte bara för oss utan för så otroligt många andra varelser som vi helt iskallt väljer att nonchalera. En groda hit och dit, eller?

En groda som är föda för ett annat djur som då blir utan mat och som i sin tur dör ut. Då blir ett annat djur utan sin mat, förstår ni åt vilket håll det här lutar? Det handlar inte om en varelse för sig själv.

Alla är med i det här tillsammans, men ändå lever vi inte tillsammans.

Vi borde leva med natur och djur. Inte för att det låter mysigt och fridfullt, utan för att det är egentligen det enda alternativet för att vi ska kunna fortsätta med våra liv. Det är logik. Logik kanske mer relevant än någon annan.

Jag önskar mer av mig, min omgivning, min statsminister, industrier, all världens presidenter, media, företag; människan. Nu står vår intelligens verkligen på prov.

Jag sov uruselt inatt. Vaknade gång på gång bara för att hålla mig själv från att väcka Martin (jag hade ju liksom dessvärre ingen anledning att förstöra för honom) så jag vred och vände och stirrade in i väggen. Det var jättekul i ungefär tre sekunder. Så när jag vaknade för kanske sjunde gången och var tvungen att faktiskt gå upp så kände jag mig inte riktigt utvilad och den känslan har definitivt hängt med mig hela dagen.

Så står man där. Fredagseftermiddag. Med kö i butiken och petiga kunder att hantera med ett leende på läpparna och en lättsamhet i presentinslagningen; det var bara att inse. En kick behövdes, och en kort runda till Pressbyrån senare hinkade jag i mig en Red Bull. Red Bull är skit. Men det är tamejfan riktigt välgörande skit ibland, för efter en burk höll jag igång så länge som det behövdes med nästan onaturlig entusiasm.

Dock var jag såpass speedad att jag inte ens märkte bråket i butiken förren min chef bokstavligen jagade ut en kille och skrek efter honom..

Don't mess with my boss.