.

Steve Jablonsky - My name is Lincoln

Jag sitter intrasslad i omvärlden ännu en kväll. Jag står mitt i men ser på ifrån utsidan.
Brister. Inombords så brister jag verkligen. Mitt huvud värker, men min kropp är rastlös. Den vill också härfrån.

Vi och dom. Jag vill se oss som enade, men gör jag verligen det? Står jag ens med mig själv?

Den där inre fighten som sker varje sekund mina ögon registrerar någonting vackert. Vemodet som fyller upp hela mig när jag ser ut över en stjärnhimmel. Jag har ingen aning om vart hem finns egentligen. Men jag vet vad jag älskar. Det jag älskar blir förstört.

Jag vet inte varför mitt hjärta till så stor del tillhör naturen. Det låter så otroligt löjligt när jag skriver det. Jag är väl en hippie, en trädkramare, en nörd, jag är väl flummig, jag är väl en drömmare. Men så är det. Jag förstår bara inte vad jag förväntas göra utav det.
 
Jag vet inte om jag kommer hitta min plats när jag inombords vill vara med överallt.

Drömmar om att sitta på en träaltan och se ut över böljande, lummiga träd med ljudet av apor, fåglar och insekter som enda melodi. Drömmar om en korallblå strand omgiven utav palmträd, med det vågorna spolat upp som dekoration. Drömmar om Himalayas bergstoppar i bakgrunden. Föreställningen av stäpper som tycks sträcka sig till ingenstans.

Utanför mitt fönster finns hustak, en lekpark, lite flaggstänger sticker upp här och var. Det vanliga. Men bakom allting står en kuliss utav trädtoppar. På tidiga morgnar lägger sig ibland ett litet dimmigt täcke över dem och himlen lyser lite lätt persikafärgat. Det är som ett smakprov på någonting mycket större och vackrare.

Jag tänker hitta hem.