.

I M korridoren har jag spenderat många timmar
med att inte plugga. Typ som här.

Räknade precis ut mitt betygsnitt. Jag har hoppat mellan att undvika och glömma denna lilla detalj, som ju faktiskt kan vara hyfsat bra att ha koll på när man går i utbildningstankar.

Jag är inte väldigt besviken på mig själv, det tjänar ingenting till. Men jag hoppas absolut på högskoleprovet, för jag vet att jag kan bättre.

Såhär i efterhand är det frusterande att jag inte varit mer envis, att jag inte har planerat tillräckligt och verkligen gjort mitt yttersta i det mesta. Man kanske inte har orken att vara i toppform tre år i sträck - men jag ser på vissa ämnen och inser att jag kanske inte ens hade behövt slita för högre betyg, men så tog annat överhanden.

Sen är hela gymnasiesystemet en knepig sak att bita i, eftersom att varje kurs räknas. I ettan mådde jag kasst, och mina betyg led verkligen utav det. Jag vet att om jag hade läst många utav de ämnena ett år senare, så hade resultaten sett väldigt annorlunda ut.

För mig var gymnasiet som en trappa upp, för varje år så mådde jag bättre och betygen höjdes därigenom. Jag har överbevisat lärare som uttryckligen sagt att de inte tror på mig, jag har avklarat ett tiotal saker samtidigt, jag har vågat, växt och jag har fattat en förmåga att studera med vilja. Första året orkade jag inte bry mig om mer än att klara av skolan, senare år ville jag presetera mitt bästa hela tiden.

Nej, jag är inte besviken på mig själv.
Jag är rätt stolt i slutändan. Alla har vi våra egna förutsättningar.