.

Påvägen hem igår så lekte kommunaltrafiken bitch och jag missade min buss. Eftersom att detta var mitt i natten och nöjesfaktorn i pendeltågsstationer i mörkret är rätt låg milt sagt, så beställde jag en taxi för att ta mig hem den sista biten.

Jag har suttit i bilen med denna oerhört trevlige man i ungefär tre sekunder när han börjar prata. Inledningsvis handlar det bara om att det här är inte hans dag, han vill hem och ta en drink. Sedan fortskrider detta till att han har det kämpigt både på hemmaplan och jobbet, och när han upptäcker att jag lyssnar kör han rätt in på kärnan till problemet.

"Jag är gift med en kvinna som försöker äga mig".
Mannen klagar över att han är för ung för alla de gråa hår som har börjat lägga sig om hans käkar de senaste åren. Han är utsliten efter att ha jobbat 6-7 dagar i veckan i åtta år. Medan han jobbar heltid, i perioder så extremt som tjugo timmar på ett dygn, så klagar frugan. Hon säger att han inte får gå ut och dricka eller spela poker med sina vänner. Hon shoppar upp pengarna han tjänar in så att han måste jobba ännu mer.

Jag frågade varför han var gift med den här kvinnan och mitt bland osammanhängande ord om att han älskar henne varvat med att han inte orkar mer så får hans röst en allvarlig underton. Han ser mig i ögonen så länge som trafiken tillåter och betonar  "Gift dig aldrig. Aldrig aldrig aldrig".

Hans väldigt snälla ögon utstrålade verkligen ärlighet i allt det han sa. Han var trött och olycklig, och jag önskade honom allting gott i livet innan jag klev ut ur taxin. Han tackade för ett trevligt sällskap och log snällt.

Det är obegripligt för mig hur man kan leva sitt liv utan att leva det. I slutändan är det väl snarare kommunikationen än giftermålet i sig det var fel på. Stannar han kvar för sina barn? För att han inte vet vad han ska göra annars? För att han verkligen älskar henne? 

Jag fick mer än jag väntade mig under de där 10 minutrarna hem, den saken är säker.