.

Jag bär på någonting som inte väger, men som likväl lämnar spår.
Den ocoola genen.

På min mammas sida är kvinnorna i min släkt är alltid påväg någonstans. Om vi sitter och äter får mamma plötsligt för sig att gå upp och leta efter en bok hon verkligen vill läsa som ska ligga i någon utav våra bokhyllor. Så fort mormor har druckit upp den sista slatten ur sin kaffe när vi har fikat efter maten så måste hon hem, av ofta oklara anledningar. Min moster löser problemet genom att göra någonting men samtidigt prata i handsfree med någon om vad hon ska göra sedan.

Idag så reste sig plötsligt min mormors syster upp mitt i en konversation och började propagera för hemgång - och hennes man följde snällt efter med ett uppgivet litet leende. Jag själv satt där med min kopp te och undrade vad som just hände. De stannade i typ 10 värdefulla minuter. Jag pratar liksom inte om speed-dating, utan umgänge med besläktat folk som inte ses särskilt ofta.

Jag ser min framtid framför mig. Hur jag kommer att resa mig upp mitt i en släktmiddag för att gå och sätta på youtube (min mamma är skyldig), hur jag kommer åka hem tidigt på Julafton för att "det är en dag imorgon också" (min mormor är skyldig). Hur min älskade son ska blåsa ut ljusen på sin födelsedagstårta när jag plötsligt rycker undan den för att diska tårtfatet så att jag slipper göra det senare. Han beskådar hur den omsorsgfullt förberedda jordgubbstårtan sköljs ner i vasken och i takt med det sköljer stora tårar bort matrester på hans barnsliga små kinder.

Det här bådar ju inte helt gott det.
Det är som om det man gör nu inte riktigt duger, för det som kommer sedan är viktigare.
Att leva efter den filosofin är ett fantastiskt sätt att nonchalera nuet samt skaffa högt blodtryck.

Tyvärr kan man inte avliva gener, men jag planerar att aktivt ignorera den.