.

Nu när jag på senare tid faktiskt har börjat läsa litteratur och inte bara dagstidningar så har någonting ruskats till liv inombords. Min förkärlek till skriften. Jag har länge känt att det är lättare att uttrycka sig med ord på papper eller i ett dokument, än muntligt i konversation.

Redan när jag var liten och knatade runt i mellanstadiet utan relevanta bekymmer i huvudet så skrev jag ner små lustiga funderingar och dagboksanteckningar. När jag kom upp i högstadiet och gick igenom lite taskigare perioder så höjdes ribban och det blev en väldig massa noveller, berättelser och djupsinniga dikter. Jag brukade ibland hånle åt mig själv när jag skrivit klart en dikt, för de var så oerhört flyktiga och svårtolkade. Men de rimmade himla fint i alla fall.
Novellerna var ett sätt att få ur mig viljan att forma alldeles egna meningar och slut på berättelser, jag älskade hur allt låg i mina egna händer.

I gymnasieåren har otaliga sidor i block kladdats sönder med funderingar och små ord överallt. Påväg till och från jobbet förra sommaren skrev jag hela A4 sidor fyllda med vad jag tänkte, rakt av.

Som ni kanske redan har kommit fram till medan jag rabblat på så är det kanske inte så konstigt att bloggandet är naturligt för mig. Jag har alltid skrivit av mig. Därför är jag så glad att jag nu, genom att ha börjat läsa igen, har fått ny inspiration till att skriva texter. Jag slipper tråka ut er med mina mer kryptiska tankebanor, istället flätar jag in dom i dokument med valfritt rabbel. Där är ingenting förbjudet egentligen.

Jag tycker det är imponerande hur författare kan slå sig ner och sammanställa en hel bok på hundratals sidor varav alla är berikade med nya liknelser och beskrivningar som ger sådär tydliga bilder i ens huvud.

Nu tänker jag skriva och skriva. Gött.