.

Det finns ett café här på campus, de Jonge Akker, där jag kan tycka det är skönt att sitta eftersom att det är mysigare än på biblioteket. Problemet är bara att personalen här verkligen inte vill vara personal här. För en halvtimme sedan bad jag att få se menyn igen, och bestämde mig på någon minut och la sedan ner den. Min servitör har sedan dess suttitt och glott eller kollat på sin mobil. Våra blickar har mötts några gånger och jag kollar på honom frågandes, med menyn stängd framför mig. Han begriper inte. Jag undrar vad han tänker på nu, när han sitter och tittar drömskt ut på folket som passerar. Kanske är han i sing egna värld. Jag vet inte om han har glömt bort mig eller om han tror att jag inte vill beställa, men det är underligt. En gång fick jag vänta 40 minuter innan jag ens fick menyn på det här stället, och personalen passerade otaliga gånger och kikade rakt på mig.

Kanske finns något hemligt system här som jag inte uppfattar? Om jag prövar att vråla som en gnu till exempel, så kanske jag får hjälp? Nu har jag ju för länge sedan gett upp illusionen om att få beställa en muffin, för snart blir det mörkt ute. Jag vill betala och är rädd att det kan ta ytterliggare en timme i denna takt.

Där ser ni, så spännande. 

Jag har verkligen haft det besvärligt med koncentrationen på sistone. Följande saker har jag gjort medan jag har vräkt i mig en liter spenat- och mintmoothie och en kopp kaffe den senaste halvtimmen:

♦  Påbörjat men ej avslutat ca 3 blogginlägg på olika teman
♦ Kollat min mail säkert 5 gånger
♦ Läst en halv artikel om post-development theories
♦ Läst 10 sidor om fördelarna med Fair-trade
♦ Börjat läsa faritrades verksamhetsberättelse
♦ Chattat med diverse olika personer på facebook om olika ämnen
♦ Kollat min mobil flera gånger
♦ Bytt musik i omgångar
♦ Avbrutit för att diska i omgångar
♦ Planerat inför framtiden
♦ Mailat en lärare

Jag måste börja göra EN sak i taget. Men det är så extremt svårt, jag vet inte vad det är för energi jag har eller om det bara är brist på disciplin, men nyss när jag försökte fokusera på en och samma text kom jag på mig själv med att sitta här och studsa på pallen.

Där hemma är det ju Valborg.
Jag minns att 2008, kring gymnasietiden, då hade vi en fantastisk valborgsfest hemma hos mig. Vi var ett gäng goda vänner och fler och fler bara dök upp, det dansades och skrattades och roades och det är bland mina käraste minnen ifrån den perioden i mitt liv. Ingen Valborg i Växjö lyckades leva upp till den kvällen riktigt, men ibland är det ju bara kul att få ha såna toppenkvällar i minnet. Bilden nedan är ifrån Valborg 2009, det var också en riktigt fin kväll och jag inser ju att det aldrig blir så igen. Folk har hittat nya liv, vänner, vägar och det är lite sorgligt men också så det fungerar.

Hoppas i alla fall att ni där hemma får en toppenvalborg. Jag tänkte införa traditionen här och tända en stor brasa i trädgården, men sedan insåg jag att bananträden kanske tar eld då och det vore ju trist..

Idag var jag på gymmet för tredje gången på en vecka. Det är direkt beroendeframkallande, och jag inser ju med ens att jag borde ha masat mig dit redan när jag började betala medlemskapet (slutet av Januari). MEN struntsamma, saken som gäller är att detta är mitt nya hangout.

Reflektioner angående detta gym då.

 ♦ Gymmet har folk som städar. Inga kontigheter på en plats där det svettas och sprids alla möjliga vätskor över maskiner som delas. Men det lustiga var att när denne skulle städa maskinerna så rengjordes allt förutom själva sitsen och handtaget. Dvs allt som blir äckligt? Ologiskt. 

 ♦ Varje gång man ska gå in i gymmet måste man använda sitt personliga kort med en streckkod på och gå igenom en spärr. Av någon outgrundlig anledning litar inte personalen på att man kan dra detta kort själv, utan gör det åt en. Det står alltså en person hela dagarna och håller kort framför en liten dosa. 

 ♦ Det är en kille som har varit på gymmet varje dag när jag har varit där. Slump? I say stalker..

 ♦ En gubbe idag gick runt och torkade bort sitt svett med någonting som såg ut som ett par kalsonger som han höll i? Man kan ju verkligen HOPPAS att dessa inte var använda, eller att det faktiskt inte var kalsonger. Fick väl synvilla av alla endorfiner. Så måste det varit. Han hade för övrigt korta, korta hotpants på sig och gick väldigt hjulbent. Denna bild hoppas jag att ni håller kärt i huvudet.

Min träning då? Jovars, jag känner stark motivation att fortsätta i min takt. Jag lovar er att jag svettas mer än någonsin i mitt liv trots en fantastiskt air-condition, och jag flåsar och sänker vanligtvis motståndet på cykeln efter några minuter då jag alltid överskattar min förmåga till en början. Jag är väldigt otränad - men ärligt talat så mår jag så bra av att få röra ordentligt på kroppen att jag inte bryr mig särskilt mycket om nivåer och hojtan och tojtan, jag vill bara få utlopp för alla spänningar jag bär runt på. Kul är det! Jag hoppas att jag kommer att upprätthålla rutinen även när skolan är igång ordentligt igen.

Ser ni alla rumpor i horisonten? Ungefär så var mannen klädd. Bild tagen i Japan 2008:

Dagens nyheter:

♦ Det är så kallt nu att jag lider. Alltså, jag ligger hopkrupen i sängen och skakar och vacknar helt stel i nacken med huvudvärk.

♦ Jag har fått en praktikintervju. Den ska ske via skype. Nervös? Mycket. Kanske särskilt eftersom att det är runt trettio personer som ska intervjuas för två stycken platser. De andra kommer delta i en gruppintervju, men jag måste imponera på avstånd, så att säga.

Palmer som reser sig högt, högt över hustaken. Gula löv kraffsas runt i vägkanten. Fortfarande vattnas gräsmattorna nästan desperat, det rinner vatten som väter löven på marken och jag begriper inte varför man inte bara accepterar att gräsmattornas säsong nu är över. Det är vinter snart. På nätterna kan man andas den den friskaste luften, den som brukar vara som allra tydligast när Sveriger når in i Oktober. 

Med jämna mellanrum så skäller en ilsken grannhund på någon som går förbi. En annan hund stämmer in. När skallet har lagt sig finns sedan ett lugn i kvarteret, om en för en stund. Det är inte så många som rör sig här till fots, och stora vita bilar står utanför garageportarna fram till mörkret, då garageporten ska öppnas och bilen köras in. Som om en eventuell inbrottstjuv inte själv hade kunnat lista ut vad ett garage är till för. På murarna som omsluter garaget reser sig vassa spetsar och spiror utav taggtråd, för att försäkra sig om att samhällets problem håller sig utanför den egna frizonen. Och precis innan skymningen kommer finns det alltid några som joggar, med vetskapen att springer de tillräcklig fort så hinner de hem innan de behöver påminnas om att de lever i fara här.

Det är natt och jag ligger och kollar på serier. En dörr smäller någonstans, ett avlägset skall. Det är snart tidig morgon. Någon utav hundarna börjar morra agressivt precis utanför dörren, och kanske var det en mänsklig harkling jag hörde? Jag måste ta på mig tofflorna och gå upp ur den värma sängen, öppna den knarriga trädörren och sticka ut huvudet i den krispiga luften. Det är ingen där. Hundarna viftar glatt på svansen när de ser mig och jag känner mig lugn så länge lampan med rörelsedetektor inte har tänts borta vid garaget. Dags att försöka sova igen, och styra bort tankarna ifrån allt man har hört. 

Jag tänker lite på alla gånger jag har vandrat ensam i Stockholmnatten. Hur jag trots min oro har tänkt att jag egentligen vet om att det sällan döljer sig någonting i mörkret, och att det faktiskt inte är någon fara att ta nattbussen. Hur jag sover ensam hemma utan några murar, utan någon bil på uppfarten som låtsas att föräldrarna är hemma. Att jag kan lämna fönstret öppen ut mot gatan, utan att ha täcka öppningen med galler. 

Jag tänker, att jag är nog ganska glad över att mitt hem finns där borta och väntar på mig.

 

 

Sedan jag kom hit så har jag relfekterat lite över matvanorna i landet. Eller okej, matvanorna här i Potch. Jag var precis och handlade grönt och frukt (OCH ett par påsar chips, ska ej hymla) och tänkte då att jag skulle observera lite vad folk köpte för något. 

I varukorgarna finns oftast:

♦ Minst en läsk
♦ Minst en påse chips
♦ Minst en chokladkaka (gärna tre)
♦ Minst en förpackning mikromat eller färdigmat
♦ Minst en hög kött 
♦ Vitt bröd
♦ Gärna majonnäs

Varför berättar jag nu då detta? Svar: INGEN aning. Tycker det är intressant bara. Det är jäkligt mycket snabbmat, färdigmat, tillsatser, icke-ekologiskt och kött här borta. Jag är ju knappast någon hälsoguru själv, men det känns lite oroväckande och inte så aptitretande. 

För övrigt har jag ett bråk med Ibert just nu (grå fågeln) eftersom att jag var generös och släppte ut honom och nu insisterar han på att gnaga sönder plasten på hundarnas matburk. Det som är ganska coolt är att när jag säger "Ibert, up!" och pekar att han ska gå därifrån så lyssnar han och rör sig sakta uppåt till burtaket igen; fast han är lömsk och försöker sig tillbaks så fort jag vänder ryggen till...

VARFÖR HAR MAN INGEN VÄRME I HUSEN HÄR?!

Det är helt sjukt. Jag är så kall. Iskalla händer och fötter. Har den där känslan av att man bara vill sitta inkrupen under ett täckte, eller två, hela tiden. Och såhär blir det nu i två månader.

Woho!

Nu är det ju ändå Söndag, och då orkar man inte lägga manken till. Så ni får en punklista med lite samlade intryck från det senaste dygnet.

♦ Igår var jag på fest i Wouters hus. Helt oväntat dök det faktiskt upp vänner till mig som hade gemensamma vänner med honom, så det var härligt, och utöver det så knöt jag nya bekantskaper. Det var ett par killar som hade dragit med sig en synth och sjöng vackert balladvarianter av Aviciis Wake me Up, det grillades marshmallows och diskussioner blandades med lek. 

♦ På tal om fest då så har jag ju upptäckt att jag har tappat min festliga gnista. Jag är ingen stojare längre. Jag föredrar att sitta ner, prata med en och samma person under en längre stund och att dricka måttligt. Det låter ju jävligt trist, men de jag talade med igår verkade vara likasinnade och då gick det ju bra.

♦ Idag så skedde följande sexistiska konversation.
Jag; At the end of each month, I'm asking myself "where did all the money go?"
Bekant: That's women.
Jag: What do you mean by that?
Bekant: That's typical with women and economics. 

Så den konversationen gjorde ju underverk med mitt humör resten utav stunden vi spenderade ihop.

♦ Fick berättat för mig idag om anledningarna till att polikskåren inte går att lita på.
Korruption är ju en sak, men här borta är det värre på vissa håll. Jag frågade nämligen vart jag ringer om någon skulle bryta sig in i huset under natten (sover helt själv på tomten nu ett par nätter och vill känna mig trygg). Då fick jag rådet att först ringa en vän, och sen polisen för de dröjer ofta flera timmar att komma även när det gäller pågående inbrott och farmattacker. I alla fall, fick berättat för mig om några incidenter. Bland annat var det fyra polismän som våldtog en full tjej samt att tre poliser som inte ryckte ut under ett inbrott för ingen utav dem kunde köra tjänstebilarna.

Känns ju inte så tryggt. Men jag har fått numret till ett utryckningsföretag som arbetar på campus och rycker ut snabbt vid nödsituation. Detta behövs eftersom att det tydligen har skett en del våldtäkter på campus och man litade väl antagligen inte på att polisen skulle kunna vara tillräckligt snabb. Hemskt. 

Lana del Rey släpper en ny skiva om typ en månad, och jag sittar ju och tjuvlyssnar på youtube eftersom att folk på något bisarrt sätt får tag på allting nu för tiden?

Jag är hur som helst i sorg, eftersom att hon spelar på kvällen den 26e på Bråvallafestvialen i Norrköping. Jag åker ifrån Sydafrika dagen innan och landar den 26e, 09 på morgonen åp Arlanda. Men jag funderar starkt på att dra till Norrköping ändå, det tar bara drygt en timme med SJ tåget och jag har längtat efter att få se henne live. 

Så om någon jag känner ska dit så hojta, jag kanske får ett infall.

Borde dock inte lyssna på henne en solig dag som denna, blir så förbaskat melankonisk. Måste ju peppa mig själv, tänkte gå till gymmet och få ur mig all frustration som trots allt gror inombords när man är 1200 mil ifrån alla man bryr sig om.

Tidigare i veckan så skrev jag om en kille som hjälpte mig att bära mina matkassar en bit påvägen hem från Köpcentrumet. Ni kan läsa om det här. Där beskrev jag i alla fall att trots hans goda handling så kunde jag inte hjälpa att bli misstänksam över att han hade andra intentioner. Det jag inte skrev var att han bad om mitt nummer så att vi kunde festa ihop någon gång, och för att komma undan på ett smidigt sätt gav jag honom min facebook istället. 

Hur som helst. Igår skrev han till mig och självklart så var det första han skrev något så ädelt som "Hi sexy". Detta blir ju inte bara framfrusigt och olämpligt eftersom att det är helt uppenbart på min facebook att jag är i ett förhållande, det blir dessutom extra motbjudande eftersom att han själv har flickvän. Varenda bild på hans facebook är tillsammans med henne. 

Min intuition var tyvärr rätt denna gång. Fenomenet "den snälla killen" som är så himla vänlig och sedan så baaaam så var det sexuella anmärkningar under ytan. 

Oh well. Min kväll är iallafall exakt som jag tänkt mig. Sitter i soffan, äter saker och slökollar på TV.

(BILDMONTAGE. Närå, men bilden är tagen i Växjö för typ tre år sedan. I biblioteket. Ser lagom allvarlig ut, men jag tror att jag var lite skoltrött fast på ett tillfredställande sätt. Där man liksom känner "idag har jag minsann pluggat duktigt och lärt mig ett och annat").

Två timmar ifrån Kapstaden ligger Gansbaai. Där finns en vik som är hem till ett stort antal vithajar, och ett visst antal båtar per dag är tillåtna att vistas där för att låta folk dyka ner i burar tillsammans med hajarna. Vi åkte med ett företag som försökte störa djuren så lite som möjligt. Detta låter kanske motsägelsefullt, men det som menas är att de dels aldrig matade hajarna (vilket hade varit dåligt för ekosystemet osv) utan de lockade bara med ett urgröpt fiskhuvud, sedan så förde de journal på hajarna för att kunna ha koll på populationen och bedrev projekt emot hajsfensjakt. 

Då har vi rett ut det och kan gå direkt in på känslor; JÄKLAR vad det var ballt att se vithajar! Direkt när båten kom ut till buren som var fäst i ett ankare så cirkulerade en vithaj där, och tre till skulle komma och gå. Den största vi såg var 4 meter, och de kan bli upp till 6, så det var inga bamsingar men jag tycker nog att de var tillräckligt stora hehe. Jag valde att inte gå ner i buren eftersom att jag inte tycker om att vara under vatten, men man hade fantastikt bra utsikt från båten. Vid ett tillfälle hoppade en haj upp och dunkade in i båten och jag fick en mindre hjärtattack, men annars så var det bara väldigt kul och spännande. Dessa djur är inte lika skräckinjagande i verkligheten, men när man ser tänderna och gapet så är man ändå ganska säker på att man inte ska bada på stränder som har varningsskyltar för dessa bestar. 

Området var vackert med stränder där sanden var vit och havet var sådär delikat ljusblått, så det var en jädra tur att man inte bara passerade med bilen och tänkte "nämen vad härligt vatten", för dessa djur syns faktiskt inte så bra förren de är väldigt nära. Så det hade ju varit en otäck överraskning när man badar. Hehe.

Här får ni lite bilder på dessa underverk;

Man vet att man har vant sig vid att vara i ett annat land när man rättfärdigar att sitta inne en jättesolig dag för att kolla på youtube-videor i otvättat hår.

Japp. På något vis är jag hemma.

Igår hängde jag med en ny vän, fick se ett korridorshostel för första gången, var ute på campuspuben och en irländsk pub och hade det faktiskt väldigt trevligt. Han som bor där berättade att dom inte ens får låsa in sig själva, och att dom har särskilda besökstider och varje kväll går kontrollanter och kikar så att ingen har sällskap. Jag skulle avlida av att bo på en sådan plats i flera år. 

Idag är jag faktiskt bakis, huvudet är helsegt. Så det blir lugnt idag med läsning och förhoppningsvis en liten prommis i solen, även om promenadstråken är urtråkiga så måtse jag passa på medan dagarna fortfarande är såhär varma och sköna. 

Sen får man inte glömma att SABC kanalerna på TV visar minst en usel film varje helg, och ikväll blir det My mom's new boyfriend med Meg Ryan och Antonio Banderas. Gud så spännande. 

Jaha, där fick i en insikti min vardag. Hejs. 

Jag såg den här föreställningen med Magnus för några år sedan, och tyckte mycket om detta inslag så jag tänker ju såklart dela med mig till er. Det enda jag inte tycker om är väl att han kallar Ebba Von Sydow för litet as och hånar henne, det är jag inte med på. Men jag fattar att han försöker skoja till det. 

Jag har tänkt på det där som brukar sägas i vissa sammanhang, det går ungefär såhär "Gör er av med människor som tar energi ifrån er/energitjuvar". Detta uttalande har jag alltid varit lite skeptisk till, eftersom att de flesta människor har ju perioder då dem tar mer än vad de ger. Jag vet själv att jag kan hamna i perioder där jag antingen är självupptagen (ej med flit) eller som tidigare i livet då jag kunde må dåligt i längre perioder och då inte hade enerig att ge lika mycket. 

Men så har jag klurat lite på det där, och kommit fram till att det absolut finns folk som tar energi. Framförallt för min del handlar det om att umgås med folk som ständigt ska jävlas. De som har en försmak för att ta upp ämnen som de vet att man känner för, och sedan retas. Jag tror ingenting gör mig så less som att känna mig som när jag blev vegetarian  högstadiet och jag ständigt fick kommentarer fastän jag aldrig sa ett ord ont till någon köttätare. Det här beteendet tycks följa med oavsett ålder och ämne; visar man att man bryr sig om miljö, kvinnorätt, fattiga, you name it, ja då kan man räkna med att det kommer att följa med en liten kedja utav hånfulla eller ifrågasättande kommentarer efter en. Det gör mig riktigt trött. Det är som att vissa livnär sig på att motarbeta välmenande åsikter i samhället. 

Det intressanta är ju att dessa människor själva inte gör ett jävla dyft allt som oftast. Dom bara klagar och ställer konstiga, subjektiva krav på de i sin omgivning som försöker göra gott. Man skulle kunna säga att det är min definition av en energitjuv. Jag minns en diskussion jag hade i ett forum med en anonym person som insiterade på att kvinnor inte gör någonting för att förbättra sin situation, samt att vi måste bevisa att vi förtjänar att bli behandlade jämställt. Han själv ansåg inte att han behövde bevisa ett dyft för att bli behandlad väl, och han var väl ett praktexempel på en person som inte fattar hur stor del utav problemet hans egna attityd är. Jag försökte faktiskt resonera med honom, men nu i efterhand har jag sett honom i andra forum och det enda han gör är att försöka trycka ner och håna andra människor så jag ger upp.


God morgon då ädla läsare. Jag vaknade 11.30 och begrep ingenting.  Idag är målen:
I. Att hämta dricksvatten - se framför er hur jag släpar 10L vatten en halv kilometer, mina armar går nästan av. Men det måste göras om man nu inte vill dricka kranvattnet som smakar klor och är lite, lite lätt grönt till färgen..
II. Vilket leder mig till nästa mål, vilket är att betala mitt gymmedlemskap eftersom att det återigen inte har fungerat med kortbetalningen. Jag har totalt betalat 600kr till gymmet här i Potchefstroom men jag har aldrig tränat. Känner väl att det är dags. Min kropp är så stel av sängen och kuddarna här att jag känner mig som ett träd typ.

Ja, det var väl ungefär det. Väl bekommen.

Idag så har jag suttit där, på stolen och läst i solen (fick precis ett kraftigt behov att rimma i resten utav inlägget MEN jag besparar er detta). Det har varit en lugn dag med tvätteri och läsning om Sydafrikas historia - ibland så är skolan här väldigt intressant. 

Som ni ser nedan så har löven börjat falla. Hösten är här. Det innebär svala morgnar, men värmen på dagarna klättrar fortfarande upp kring 25. Det är bara det att när solen går i  moln, eller när vinden kommer, så är det kyligt i luften. Jag klagar dock ej på detta väder som vi haft idag, suttit ute och läst utan att det varit varken för vamt eller för kallt. Som sällskap har jag haft de trogna hundarna som tar sig mer och mer friheter, de vill vara nära hela tiden och jag tycker att det är oerhört mysigt. 

Eftersom att jag har lovat mig själv att inte spendera en hel dag här bakom murarna så gick jag på promenad imorse. Jag bär runt på så mycket funderingar om vad som kommer att bli utav mig när jag är klar här. Förra veckan skickades en bunt praktikansökningar in; om ingen hör av sig så vet jag ingenting om mitt liv om några månader. Jag tycker att det oförutsägbara kan locka, men inte när allt jag ser framför mig är hur jag kommer att vara utan pengar och eget boende, vilket garanterat kommer att påverka mig negativt. Hittills har tiden här gjort mig väldigt självsäker, men i grunden är jag en orolig person så ovissheten kommer åt mig i alla fall. Man kan väl inte veta, men det vore kul att få ett besked att planera utefter. Ni håller tummarna för mig hoppas jag? Praktikplatserna jag har sökt är alla sådana som jag skulle vara mycket stolt om jag fick, och tänka sig att ibland får man ju vad man vill.

Ska inte skriva en bok nu. Hade lätt kunna förlänga inlägget med ett maraton utav funderingar men jag själv orkar inte läsa sådana inlägg så jag antar att andra inte gör det heller.

Ha en skön måndag, har för mig att det är långhelg och ledigt där hemma så njut!

Höstlöv i trädgården.

 

Nu har Ronja åkt i väg på äventyr - oklart exakt hur länge men förmodligen i över en vecka. Det är underligt hur snabbt man vänjer av sig vid ensamhet - jag har ju faktiskt inte varit ensam på tre månader mer än några timmar hit och dit och det känns lite underligt?

Jag har alternativen att åka någonstans, men sanningen är den att jag inte har några stora mängder CSN kvar och därför så känns det bättre att spara pengar så att jag har lite över i sommar. Upptäckarådran i mig är starkt emot den mogna ekonomiska ådran i mig, men jag menar.. jag avskydde förra sommaren eftersom att jag var pank som en kyrkråtta. Nu vill jag åtminstone ha råd att åka tåg till mina vänner i landet och hitta på lite grejor. Men det innebär också att jag indirekt har fattat beslutet att mina restrerande två månader i Sydafrika blir jag kvar här i Potchefstroom, med undantag för mindre utflykter. Det finns så mycket jag egentligen vill upptäcka - och när jag försöker klura ut vad som är bäst i längden så vet jag inte. Det är klart att jag kommer kunna ångra att jag inte åkte omkring ännu mer, men pengar är inget som dyker upp ur intet heller så det är nog bara att acceptera att det blir ganska så lugnt nu ett tag.

Anyway...  Ni får en bild på en geopard.  Det var ju äventyrligt nog för att täcka några veckor, bara det. Jag är hellre ensam än i sällskap av en sån, i alla fall.

Idag när jag gick till mall så såg jag tre killar komma gåendes en bit bort på vägen. Hela kroppspråket signalerade att dessa tre grabbar tyckte att dom var riktigt coola. Eftersom att trottoaren inte är jättebred så räknade jag ut tidigt att jag kommer att bli tvungen att gå mellan de här tre personerna, och min intiution säger mig att det garanterat kommer att bli en påfrestande upplevelse.

Vi möts, och som ett brev på posten så kommer de; kommentarerna. En utav dem sa "hey babe" och gjorde någon form utav putmun, medan de andra två kommenterade mitt utseende på Afrikaans. Fattar ni hur störande beteende det är, och hur frusterande det är att man typ förväntas att antingen bli smickrad eller så struntar de helt och hållet i förnedrande det kan kännas? I Sverige käftar jag emot, men här känns det inte lika självklart eftersom att jag inte kan språket och inte vet exakt vad de sa (även om temat var tydligt). 

På hemvägen hände något jag är lite kluven till. Jag promenerade med ganska tunga kassar då jag hade handlat frukt och vatten, och eftersom att det var runt 25 grader mitt på dagen så var det en ganska svettig upplevelse. När jag går längst en väg passerar en bil med två unga tjänstemän, som arbetar på ett lokalt larmföretag. Jag ser hur de parkerar vid ett hus längre bort på vägen, och en utav männen kliver ur och promenerar åt mitt håll. Väl framme vid mig är han vänlig nog att fråga om jag är okej och erbjuder sig att bära mina kassar en bit. Detta är jättevänligt, men det som blir lite besvärande är att efter bara ett par artighetsfraser så tycker han att vi måste ju gå ut någon gång och festa ihop. Detta behöver ju knappast vara någonting mer än en vänlig person som vill umgås, men jag måste erkänna att min första tanke är att vara misstänksam över egentliga avsikter. Hur tråkigt är det inte att man ska känna så i samhället? Att det inte bara ska kännas som att "jippie, en ny vän, vad härlig han verkar"? 

Martina (samma tjej som i tidigare inlägg) var här och sov igår och hade mycket att lära ut om Sydafrika. Hon sa något som jag tror stämmer alltför väl "Us girls, we must be streetsmart when we're out there".

 Jag och Tina när jag kom tillbaks. Hon och Ronja förberedda en god biffgryta till lunch, välbehövt efter min långa promenad. 

Igår fick vi finbesök till good friday- Tina och killen hon dejtar (han var fotograf och fick därför inte medverka i denna bild). Och vi hade så roligt. Det var absolut en utav de skönaste kvällarna hittills med god mat, kort och tärninsspel och framförallt flamsig humor. Precis vad som behövdes!

Jag lärde mig faktiskt väldigt mycket igår också. Fick en hel del information och så om Sydafrika ifrån lite andra perspektiv, hennes date var farmare och bodde i ett annat område och hon är ifrån Pretoria. Tänker inte dela med mig här, men många utav de oerhört våldsamma berättelser man hör om Sydafrika verkar onekligen närvarande i landet fortfarande, även om det har blivit bättre på många sätt. Och det där med att "man kan blir mördad för 100 rand" verkar också stämma. Känns ju rätt skönt att bo i ett utav de absolut säkraste områdena i landet. 

Idag är det varmt igen och jag ska försöka njuta utav det. Är fortfarande lite oppeppad i allmänhet. Mitt nya störningsmoment är att sängarna är hårda och osköna. Det går över, det går över..

Ha en skön påsk!

 

Häromdagen hände någonting väldigt konstigt när jag och Ronja var på pick'n'pay och storhandlade.

Vi hade plockat på oss två ganska fulla varukorgar, och precis innan vi skulle ställa oss i kö för att betala så insåg vi att vi hade glömt en viktig komponent i vår vardag; chokladkakorna som kostar 7 rand styck. Så vi ställde ifrån oss korgarna och gick iväg. Vi var borta i max fem minuter.

När vi kom tillbaks till våra korgar så hade korgarna;
I. Flyttats på.
II. Halv tömts på sitt innehåll
III. Samt produkter vi inte ville ha lagts till.

Det här kan man ju rätt enkelt se som en märklig sak att göra mot en annan person. Det var bara att gå och plocka på oss det som försvunnit och lägga undan det som lagts till; men nu ett par dagar efter så inser vi ju att en hel del utav det vi tog ifrån början fattas här hemma.

Jag tycker bara det är "lite underligt beteende".

Jaja.

Potch är så tråkigt?

Jag stod och diskade, när jag hörde ett skrik ifrån soffan. Vänder mig om. Noterar att på något sätt har en fladdermus kommit in i vårat hus, och nu cirkulerar den hejvilt omkring i rummet. Den kan nog ha suttit här inne ett tag, taket är högt i gräs och det är stora bruna träbalkar som håller upp det; bra kamouflage. 

Lösningen var att öppna köksdörren och stänga till sovrummet så att den inte flyger in dit. Sedan gick vi ut för att höra med husvärdarna om dom har något tips på hur man lockar ut fladdermös, men de var inte där. Så när vi återkommer efter bara någon minut så är fladdermusen (till synes) borta. Vi ser den ingenstans. Den kan ha flugit ut, men den kan lika gärna ha gömt sig någonstans i taket så att den kan ge oss en obehaglig överraskning någon gång snart.

Känns great.

Okej, det ÄR väl inte underhållande egentligen. Men jag njuter av att se Gudrun in action.

Idag tänker jag på min älskade syster som sörjer en förlust. Älskar dig och önskar att jag vore i Sverige för att stötta dig. 

Igår så var vi bjudna till en väns pojkväns vän för en croque au vine eller vad det nu heter, i alla fall en kycklinggryta med rödvinssås och svamp som smakade helt underbart. Det bjöds på stora mängder vin och av väldigt oklara själ så sattes en konsertdvd med Elton John på, volymen var så hög att Yellow brick road dånade så vi fick sitta och skrika i sofforna. Men kvällen värd var ett stort fan av musik, kan man säga, så musiken byttes ut till Eric Clapton och Queen efter en längre stund med Eltons rosa kavaj i centrum.
Efter en musikstund tillsammans med de två gigantiska hundarna så tände vi en eld ute i trädgården och satt och filosofierade stillsamt i månljuset. Jag var ganska trött och satt väl mest och tog in atmosfären ka man säga. Det är skönt att träffa nya människor som är anspråkslösa och inte kräver att man hela tiden sitter och "levererar". Igår räckte det med att man höll med om att Elton John har gjort bra musik, sedan var man hemma. Lite udda nu när jag tänker till...

I övrigt är vardagen konstig. Jag har mycket tid nu när det inte är lektion på tre veckor i skolan. Fast jag ar studier att göra, så är det mer på mina egna villkor och jag behöver inte stressa. Detta innebär att jag har mycket tid att fundera.
 Det finns mycket som jag saknar när jag är här borta. Jag saknar mina vänner. Jag har inte träffat så mycket folk här helt enkelt. Plus att ingen här kan ersätta den relation som jag har till de där hemma, förstås. Jag saknar min Emil, såklart.
    Och när det gäller livsstilen här så erkänner jag att jag verkligen, verkligen hatar att inte ha tillgång till dusch. En så simpel sak som går så stor skillnad; det bästa jag vet efter en kväll utomhus när man kommer hem lite frusen är att ställa mig under vara vattenstrålar. Nu måste jag sätta mig i ett kallt badrum, på huk i ett jävla badkar och hälla hinkvatten över mig. Det är verkligen kallt medan man fyller på nytt vatten och det är helt omöjligt att inte blöta ner golvet eftersom att man tydligen inte fattar vad ett duschdraperi är här borta. Jag har varit på hardwarare-stores där man kan köpa duschandtag att fästa i badkaret, men tyvärr har leverentören problem med att slangarna läcker och det köps inte in mer..
     Jag vantrivs med vissa grejor här, andra väger upp, men det är verkligen så att jag flytta ibland. Huset vi bor i är ju ganska konstigt, det är kallt och det finns ingen direkt pluggyta man kan befinna sig på utan att få ont i rygg och nacke. Sådant bryr man sig inte om alls vissa dagar, medan det verkligen är påtagligt andra; som idag när jag sitter här på en pall vid köksbänken eftersom att det är för kallt för att studera ute. Dessutom antar jag att man har rätten att känna sig lite less när man har haft ont i magen varje dag i snart tre månader eftersom att maten här verkligen inte är att hurra för, men jag har faktiskt köpte receptfritt läkemedel för IBS som jag hoppas ska underlätta lite. 
   
Det har ju gått ganska bra för mig här i skolan, men igår fick jag tillbaks en salstenta i Sociologi som var underkänd. Det är helt sjukt, med tanke på att jag hade pluggat och kunde rubbet och kände mig så förbaskat nöjd när jag hade skrivit provet.
   När lärarna betygsätter här så har dom ett system där man kan få t.ex 100 marks på ett prov. De ger bara marks om man svarar exakt som det tänkt; så om frågan är öppen, och jag då svarar med information som finns helt och hållet i kurslitteraturen, så kan jag fortfarande få låga marks för att jag inte skrev exakt precis det läraren har tänkt sig. I det här systemet så blir det en gissningslek; om jag ska svara på en breed fråga om kvinnor och utveckling och vi har läst två artiklar med en stor mängd information och man inte hinner skriva allt, då kan jag få låga marks fast allt jag har skrivit är sådant vi ska ha studerat på. Så den kursen som har varit absolut enklast har jag alltså misslyckats fatalt i på första salstentan. Det känns ju skitkul. 


... Men så är det ju bra här på massa andra sätt. Förstås. Jag är bara väldigt halvtids-opeppad. Det är långt hem, jag har inget inplanerat som jag ser särskilt mycket fram emot och kroppen är trött. Så är det med det. Imorgon har vi planerat en filmdagmed Mardi och Meski där vi ska kolla på Moulin Rougeo och äta pizza, det ska bli väldigt mysigt så jag får helt enkelt låta den här dagen vara grå och se fram emot imorgon istället.

Laters.

Här sitter jag och yttrar mig om saker jag inte kan tillräckligt om.

Nu sitter jag här och är glad och go igen. Jag behövde en god natts sömn och en dag utan några obligatoriska studier, vilket idag alltså är. Det är typ 25 grader i solen och svala vindar, vilket är sommar hemma men rent utav en varm höstdag här borta. Great stuff. 

Jag och Ronja såg på Mandela: The long walk to freedom, igår. Det är en film om Mandelas liv, och efter att ha läst boken så kan jag lugnt säga att filmen inte berättar ett jädra skvatt. MEN, det är intressant att relektera lite över kommentarer som folk (de priviligerade if you know who I mean) kommer med. Det finns ett område påväg till Mall som är fullt med aktivitet och butiker, och där är medstadels utav människorna svarta. Inget konstigt med detta i ett land med svart majoritet som har en historia utav att separera folk. Detta områder har jag aldrig upplevt som obehagligt eller konstigt, det är liksom bara en stadsdel. Bortom denna stadsdel ligger Ikageng, det township med delar som är ganska typiskt vad man tänker sig att den kåkstad ser ut som. 

Och vi rekommenderas att inte röra oss i detta områden. Ojoj. Vi kommer bli rånade säger man, eller att det helt enkelt bara är ett "bad area". Det är som om man tror att den befolkning som man har som hemtjänst, trädgårdsmästare, vägarbetare och andra lågbetalda jobb här nere, att de människorna blir monster på sin fritid, i sina hemkvarter. Att plötsligt så ska man vara så himla rädd och försiktig. Ja, kanske ligger det en del sanning i att man kan råka ut för saker här. Men vad händer med ett samhälle när man fortsätter att polarisera? När man gång på gång sprider budskapet att ni ska vara rädda, ni ska akta er, där ska ni inte gå. Hade alla bara rört på sina arslen och faktiskt sett sig omkring i de fattigare områden så kanske en ökad förståelse hade varit möjlig?

Nu begriper jag ju följande:
I. Vem är jag att snacka när jag bara har varit här 3 månader och verkligen inte upplevde apartheid?
II. Vem är jag att generalisera som om alla vita är diskriminerande?
III. Vem är jag att uttala mig om den faktiskta säkerheten i landet?

Men sen är det också såhär; Jag kommer utifrån. Mitt perspektiv är inte hemmablint, och jag har inte för vana hemifrån att tillskriva särskilda hudfärger negativa beteenden. En person vi träffar här nere fällde kommentaren "apartheid was 20 years ago, get over it". Det är ju lätt att säga när städerskor har minimum lön på 1500R i månaden (800kr). Och det är ju lätt att säga när svarta fortfarande bor i egna, betydligt underprioriterade områden. Det är ju lätt att säga när man själv har större frihet. Jag begriper helt enkelt inte hur man kan missunna en majoritet utav befolkningen samma möjlighet att uppfylla sin kapacitet och sina mål. Hur man kan rycka på axlarna och säga "det är bara så det är här" (ett kommentar som har fällts upprepade gånger under min tid här i Sydafrika).

Jag hör om folk som åker till townships och volontärarbetar, folk som turistar i Johannesburg, som rör sig i svarta områden generellt. Vita människor som inte råkar ut för ett skvatt och som varmt berättar om sina upplevelser. Vet ni vad, jag kanske är naiv som attans men jag lyssnar hellre på dom. När jag tänker på allt Mandela berättade i sin bok, om hur överjävligt nedlåtande folk var mot honom ända in i det sista innan han blev frisläppt, då känner jag bara att de som kan förlåta ska ha all cred. Och de som är arga har all rätt, även om det inte löser särskilt mycket. Jag tror faktiskt att det är upp till vita människor i Sydafrika att vara ännu mer generösa. 
   Det finns många som klagar nu på att en ny lag ger svarta förtur på abetsmarkaden. Det är ju såklart jättetråkigt för de som har växt upp efter apartheid och inte gjorde sig skyldiga till att stötta den lagstadgade diskrimineringen. Men lösningen är knappast business as usual, och med perpektiv på historien så kan man inte förvänta sig att en befolkning som har levt under grovt förtryck ska kunna nå samma standard och möjligheter innan det ens har gått en generation. Det finns säkert de som tycker att man ska ha tålamod och låta saken ha sin gång, men jag kan tycka att det är grymt. Om jag hade levt som andrahandsmedborgare hela mitt liv och plötsligt fick rättigheter, så hade jag känt mig ganska deprimerad om någon kom till mig och sa "ta det lugnt nu bara, ni kommer säkert ha det lika bra som mig om ett par generationer". Tack för det liksom, jag har högre standard inom så lång tid jag skulle hunnit dö två gånger om. 

Det är förbannat komplicerat på sätt och vis. Jag är rädd ibland här, eftersom att Sydafrika är världsberömt för sitt våld. Går jag ensam i mörkret är jag inte kaxig, och blir jag bemött eller rent utav förföljd utav någon på min väg hem från skolan så är det klart att jag inte bränner av ett stort leende. Däremot så ser jag strukturen bakom saker och ting här och tror verkligen på att generellt så måste man vara öppen, förstående och generös med sina privilegier (inte mot de individer som beter sig illa specifikt, men alla de miljoner som inte gör det). Våldet finns bland annat på grund utav apartheid. Jag vill inte dyka upp här som nån liten helig personlighet som påstår sig ha en lösning, men jag är trött på att lyssna på kommentarer som utan tvekan hade ansetts rasistiska hemma, men som inte är konstiga alls här borta.

När Mandela dog så var det folk som kallade honom terrorist. Well, måhända att ANC sysslade med en del våld, men syftet var inte att döda folk och det gatuvåld som blev resultatet var rent och skär ilska hos befolkningen. Och jag kan verkligen förstå att när man passerar "endast vita tillåtna bakom denna linje" skyltar påväg till sitt uselt betalda jobb varje dag för att sedan komma hem till ett område som är mer som ett läger för att hålla folk på samma plats, då blir man till slut förbannad och tar till vara på möjligheten att ingripan är massiva reaktioner tar plats.

Det var lite generella tankar jag har om situationen här. 

Jag vet inte om ni ser på bilden hur trött jag är? Jag har hasat omkring med ett bistert uttryck hela dagen då det verkligen inte har gått vägen för mig i ett par avseenden. Datorn krånglade och jag fick sitta i två hela timmar och stirra på skärmen medan den reparerade sig, vilket gjorde att min inlämning blev uppskjuten (skulle vara klar vid lunch och jag ska skriva ner den först nu). Sedan skulle jag på hjälplektion inför historiaprovet på onsdag och läraren dök inte upp. Och jag har varit trött, illamående och yr..

MEN! Hör och häpna: Jag fick just mail om att mid-term provet i Historia är INSTÄLLT! Det är nästan för lyckosamt för att jag ska tro det. Därtill hör att jag fick tillbaks mitt och Ronjas grupparbete i sociologi och vi fick ett riktigt jäkla bra resultat.

Jag må vara trött och sliten men nu slipper jag sitta med magsår framför historiaböckerna de kommande två dagarna och det känns helt, helt underbart.

Vaknar 06. Har inte sovit mer än fem timmar. Det är kallt och har spögregnat hela natten. Har supermycket plugg. Läser en debattartikel nu när jag käkar frukost, en som Gudryn Schyman har skrivit. Blir deprimerad av folks kommentarer och inser hur otäckt patriarkatet faktiskt här. Det kryllar av män i kommentarsfältet som likställer feminism med religiöst fundementalism och hävdar att den Svenska feminismen inte har någon rätt att finnas till "för det finns andra länder där det är värre". Typ som när Blondinbella sa att feminister sitter och hittar på problem över ett glas rödvin - säg det till de som blir objektifiterade, misshandlade och våldtagna om ni törs, när ni inte sitter bakom era små skärmar.

Skön start på en måndag då, gott folk.

(not)

Såhär pigg ser ni mig idag.

Nu har mamma och pappa påbörjat sin långa resa tillbaks till Sverige. På sätt och vis känns det skönt att vara kvar här, på andra sätt hade jag gärna varit i Sverige en sväng. Men jag trivs ju här, och det har varit en fantastisk semester. Roligast av allt har inte varit aktiviteterna i sig, utan att jag faktiskt tillhör en familj med stor humor. Det har fnittrats och skojats om allt möjligt, och efter långa dagar på utflykt har vi suttit på middagarna med fåniga flin och bara tagit in atmosfären.

Lite utav det vi har hittat på i Cape var att åka till godahoppsudden & cape point, gå på vinprovning i Cederberg wilderness area, besökt Stellenboch med vinprovning på Kanonkop winery och promenerande i på Spier, varit på hamntur i Waterfront (faktiskt chillat i allmänhet i Waterfront), promenerat omkring i Sea point, åkt buss omkring Cape town, bilat österut och besökt boulder's bay med pingviner och vackra stränder, besökt Fish Hoek, varit på Botanical garden, besökt Constantia wineyard (förvånade?), sett vithajar.




Därefter åkte vi till Krugerparken i tre nätter, där hade vi turen att boka in en tur respektive dag där vi var ensamma i bilen med guiden. Där körde vi runt och fick se många fina, häftiga djur. Vi bodde på Protea Kruger Gate Hotel, med restaurang under stjärnorna på sandgolv och glada spelande musikanter. Det var en riktigt häftig upplevelse.


Resan rundades av här i Potchefstroom där det gick väldigt fort att visa runt mamma och pappa i området där jag bor, en simpel sak som gjorde mig väldigt glad att få dela med mig utav efter att trots allt ha bott här 2½ månad. Att det har gått 2½ månad innebär också att halva min tid här har passerat - vilket i sin tur faktiskt betyder att mina milstolpar nu har passerat. Emil har varit här, mamma och pappa har varit här och för tillfället är inget mer kringresande planerat. Någonting blir det väl säkert, men pengarna börjar tryta så jag måste nog ta det lite lugnt och faktiskt acceptera att det blir mest fokus på studier och vännerna här i Potch nu framöver.

Och med tanke på allt vi hann klämma in på 12 dagars semester, så kan man lugnt säga att det är helt okej att ta det lite piano nu ett tag. Jag kommer dock att sakna sällskapet av familjen, och nu när det sakta skrider mot en Sydafrikansk höst så känns det som att mitt äventyr börjar nå ett nytt skede.

Avslutningsvis vill jag bara säga att resans ledord helt klart har varit "Springbock".

Dessa stora (!) fåglar vandrade i flock under träden. Såg såg häftiga ut, men samtidigt ganska komiska. Som om de tog sig själva på stort allvar. Enligt guiden käkar dom ormar och sköldpaddor så kraft i näbben lär de ju ha i alla fall. 

I övrigt så såg i fish eagles, vårtsvin. en giraff på nära håll, läskigt många elefanter, flodhästar som stod ovanför vattnet och betade, pappa såg en leopard som rusade över vägen och det var även en del noshörningar ute och flexade. På tal om leoparder så var det en på hotellet som hade sett en precis nedanför baren - hur häfigt är inte det?

Och sist men inte minst; jag vill vänligt men bestämt förklara att hamna ivägen för en elefantflock som vill gå över vägen är inte det minsta lugnande för nerverna.

Imorgon åker vi till Potchefstroom!

Här får ni lite bilder:

Idag har vi haft en FANTASTISK wildlifeupplevelse. Vi såg leoparder, geoparder, elefanter, noshörningar, antiloper, flodhästar, krokodiler, kameleont,  vildhundar, giraffer med mera. De två förstnämnda var allra mest exotiska för mig - vilka vackra djur!

Dessvärre finns det ju nackdelar med att bo i Krügerparken, såhär pass vilt. En utav dessa är ju exempelvis att jag fick byta rum ikväll pga en stor, identifierbar spindel i rummet. Det finns dödligt giftiga spindlar här i Sydafrika och den personal som är kunnig inom detta är helt enkelt inte här på kvällarna - så fastän de erbjöd sig att ta bort spindeln så bad jag istället om att byta rum. Jag har nitiskt gått igenom mina grejor så att inget följde med in i nya rummet och även detta rum har jag granskat - men självklart sitter jag här nu och känner hur det kryper över hela kroppen just för att jag är nojig. Såna här upplevelser gör att jag för stunden vill fly hem till Sverige - självklart är det värt det och denna resa är fantastisk, men nog fan blir man uppjagad när man inte vet om man varit i dödsfara eller ej? Spindlar och ormar är jag inte rädd för i sig, men när de är giftiga så blir jag riktigt rädd.

Det är intressant att se hur folk härifrån hanterar situationer. I receptionen lyfte de inte ens på ögonbrynen och verkade inte tycka det var relevant att ta reda på vad det var för slags spindel - var ju bara att ta bort den och gå vidare. Likadant idag på safarit så var det ett par grabbar i privatbil som stod typ fem meter från en geopard och tyckte det var en god idé att dra ner bilrutan och hänga ut ur bilen för att få en bra bild.  Folk här är generellt avslappnade till djur, är min poäng. Och jag måste erkänna att jag är förvånad över att det inte fler som hellre backar undan än åker tätt intill djuren. Om en elefant står vid vägkanten så åker folk upp brevid och glor - jag står gärna 20 m bort och har chauffören redo attbacka ifall djuret skulle promenera i min riktning. Detta beror dels på att jag faktiskt vill störa så lite som möjligt (hänsyn till djuren tycks somliga glömma av), dels på att det fakiskt inte är någon lek och att jag vill känna mig säker. Idag bad jag till och med föraren att stanna bilen när han ville åka efter en geopard i sakta mak, det kändes inte rätt och den var uppenbart irriterad på bilarna i närheten. 

Nåja. Nu ska jag väl försöka sova och hoppas att mitt rum är relativt djurfritt. 

Vi hade en fantastisk dag i Kapstaden igår med vithajar - jag var helt slut efter en dag i runt 30 grader värme och dåligt med mat, så bloggen blev försummad. Inlägg med foton och berättelser om denna spännande hajupplevelse utlovas dock inom en snar framtid.

Nu befinner vi oss i Krügerparken. Efter en jobbig flygresa (i egenskap av flygrädd) så känns det nu som om vi befinner oss i ett annat land. Det är ett annat Afrika än det man upplever i Kapstaden, den saken är säker, och vi är up for it! Vi bor på ett hotell/lodge som är uppbyggt som så att man vandrar omkring på bastanta träbroar (spångar) som är en bit ovan marken. Följer man dem en bit ifrån rummen så finns där en bar med utsikt över vattenhål, det finns även en underbar massagehydda där jag och mamma faktiskt tog oss en underbar massage nu i eftermiddags. Hyddan hade en liten veranda som vätte ut mot vattenhålet- hur läckert?

Lodgen ligger preciis vid Krüger gate men det har redan framgått att djurlivet här är oerhört rikt - vi har redan mött apor och två sorters antilooper bara genom att sitta här och se oss omkring. Imorgon åker vi på safari från 06 p morgonen till mitt på dagen och det ska bli riktigt kul! Vi är alla tre lite övervädligade av att befinna oss här tror jag, just nu sitter vi utomhus och lyssnar till alla ljud och varvar ner lite. Jag har studier som måste göras så det är bäst att sätta igång.

Har inte fotat något själv idag så jag bifogar ett par utav mammas bilder, den första på spa-hyddan och den nedre ifrån sofforna vid baren.

Vi har haft en underbar dag. Varmt, vackert, lugnt. Imorgon så är det spännande - ska upp i ottan och åka ut på havet för att kika på vithajar (om de behagar synas)! 

Botanical garden

Idag har vi åkt via Fish Hoek till Simon's town och boulder's bay, ner till Cape Point och Cape of good hope (sydligaste punkten i Afrika där haven möts), genom hout bay och slutligen till Camp's bay.

Basically: Vi har åkt längst kusterna allra längst ned i Sydafrika och njutit utav utsikten. En utav de första stoppen var på Boulders bay där det fanns en otroligt vacker strand som dessutom är bebodd utav bedårande pinginver som låg och chillade i solen. Sedan åkte vi vidare efter lunchen för att åka till nationalparken nedanför Kapstaden. Vi stötte på babianer, impalas och även en ståtlig struts och fick bevittna oerhört vacka vyer längst vägen. Ronja och hennes mamma följde med oss på detta äventyr.

En underbar dag som avslutades på en japansk restaurang, UMI, där jag åt en fantastiskt god torsk samt en frukttallrik. Just nu är jag så trött så jag storknar. Det har varit så himla intensivt, därav bristen på personliga detaljer i detta inlägg. Ni får nöja er med bilderna här nedan:)


Fish Hoek, stranden.

Idag så begav vi oss till Stellenboch, ett område fem mil utanför Kapstaden som är välkänt för sina Wine routes. Det är några mil där vägarna kantas utav vingårdar - vi hade lite svårt att välja vilken vi skulle besöka men det fick bli en som heter Kanonkop. 7 vinsorter provades och två köptes med hem - kan ärligt säga att Emil har övertalat mig att rött pinotage vin är det godaste så hjärntvättad som jag är så blev jag såld på just deras variant av pinotage. Sedan gled vi vidare till en vingård som heter Spier, där fanns det lite promenadstråk och en god lunch med lokala råvaror imundigades framför en öppen eld (det var faktiskt lite kyligt idag till vårt försvar).

När vi skulle ta en fika på hemvägen så blev det intressant på ett annat sätt. Vi planerade att åka söderut, genom Stellenboch och följa kusten mot Camp's bay som man ändå kan åka genom påvägen till vårat hotell. Istället för att slå in GPS:en så följde vi en halvdan karta vi fått över området, och vips så befann vi oss i ett enormt område där bostäderna faller inom kategorin kåkstad. Överallt, små hus i plåt, ibland i tegel. Ibland höghus med slitna fasader; flagnande färg. Skräp på marken. Barn som leker brevid motorvägen. Trasiga staket. Ju längre vi åkte, desto värre blev det. Så bestämde oss för att åka upp på motorvägen till Cape Town, då vi inte vet vilka områden det är säkert att åka igenom. Jag är övertygad om att en stor majoritet av de som bor i dessa områden aldrig skulle göra någon förnär. Det är inte deras fel. Det är obekvämt att vända om och ta en annan väg. Det är obekvämt att låsa dörren vid övergångställen; jag känner mig som en bov. Men gång på gång så har jag också blivit varnad och tillsagd som särskilda säkerhetsåtgärder som bör tas, och dessa följer jag till stor del. 

När man närmar sig Kapstaden så är det ett par mil där liknande kåkstäder breddar ut sig. Vi passerade dessa för att ta oss till ena delen utav stan, den där man kommer till fantastiska kustremsor. Efter en kvart nådde vi Hout Bay, en underbar fiskeby i en vik under bergen. Sedan åkte vi hem via otroligt vackra bilvägar vid havet, vilade en stund och har precis kommit tillbaks till hotellet efter en makalös trevlig middag vid strandpromenaden. Allt detta känns helt bisarrt. Kontrasterna här. Hur kan människor bo så tätt ihop, så smått, så smutsigt på så kort avstånd ifrån platser som känns snudden på provocerande vackra?

Jag ställer mig verkligen frågandes till mycket i det här samhället. Det är för mig ganska obegripligt att man tycks kunna investera i köpcentrum på köpcentrum och massiva infrastrukturprojekt i vissa områden, men i andra finns det inte ens fungerande avlopp eller sophämtning? Är en fattig address så mycket mindre värd att man inte bryr sig om att hämta upp soporna? Vem bestämmer detta?

Här får ni lite bildbevis på dagens fantastiska upplevelser samt obegripliga kontraster.

Stellenboch: 

 

Idag begav vi oss till waterfront. Benäget under bergen finns denna hamn med trevliga båtturer, restauranger samt ett shoppingcenter för den sugne. Vi strosade omkring en del, sedan tog jag och pappa en båttur en bit ut i hamnen och fick den stora äran att se både sälar och ett par pingvinungar. Senare under dagen tog vi en buss som åkte runt i staden, bland annat upp till Table mountain samt längst stranden vid Camp's bay  -sistnämnda blev vi så förtjusta i att vi åkte tillbaks nu på kvällen och åt middag.

Sköna livet här! Denna eftermiddag var det dock kallt och Imorgon ska det vara rätt trist väder också, så våran plan är att åka längst kusten senare i veckan och kanske ta oss en sväng till Stellenboch imorgon för att kika på lite vingårdar.

Haa det gott!

Utsikt i hamnen.


Vy från båtturen.

Jag har ju märkt en brutalt minskning i besökarantalet här på bloggen - alltså, man kan ju förstå att nyhetens behag har lagt sig lite (jaa du är i Sydafrika - get over it och så vidare). Meeen, desto mer värdefulla är ju ni läsare som hänger kvar, och jag fick just klart för mig att det är inte alla utav de som läser här som vet om hur man kommenterar inlägg. Och det vore jättekul om ni ville kommentera ibland när ni har läst så jag vet vilka som är här inne och kikar, så jag tänker berätta.

Såhär gör ni alltså för att kommentera:
Varje inlägg har ju en rubrik, och under varje rubrik så står det i liten text vilket datum och klockslag inlägget är publicerat. Precis till höger brevid "KL: tid:tid" så står det "Kommentarer". Klickar man där så dyker det i ett formulär som man fyller i och sedan så klickar man på skicka. 

Voila!