.

Palmer som reser sig högt, högt över hustaken. Gula löv kraffsas runt i vägkanten. Fortfarande vattnas gräsmattorna nästan desperat, det rinner vatten som väter löven på marken och jag begriper inte varför man inte bara accepterar att gräsmattornas säsong nu är över. Det är vinter snart. På nätterna kan man andas den den friskaste luften, den som brukar vara som allra tydligast när Sveriger når in i Oktober. 

Med jämna mellanrum så skäller en ilsken grannhund på någon som går förbi. En annan hund stämmer in. När skallet har lagt sig finns sedan ett lugn i kvarteret, om en för en stund. Det är inte så många som rör sig här till fots, och stora vita bilar står utanför garageportarna fram till mörkret, då garageporten ska öppnas och bilen köras in. Som om en eventuell inbrottstjuv inte själv hade kunnat lista ut vad ett garage är till för. På murarna som omsluter garaget reser sig vassa spetsar och spiror utav taggtråd, för att försäkra sig om att samhällets problem håller sig utanför den egna frizonen. Och precis innan skymningen kommer finns det alltid några som joggar, med vetskapen att springer de tillräcklig fort så hinner de hem innan de behöver påminnas om att de lever i fara här.

Det är natt och jag ligger och kollar på serier. En dörr smäller någonstans, ett avlägset skall. Det är snart tidig morgon. Någon utav hundarna börjar morra agressivt precis utanför dörren, och kanske var det en mänsklig harkling jag hörde? Jag måste ta på mig tofflorna och gå upp ur den värma sängen, öppna den knarriga trädörren och sticka ut huvudet i den krispiga luften. Det är ingen där. Hundarna viftar glatt på svansen när de ser mig och jag känner mig lugn så länge lampan med rörelsedetektor inte har tänts borta vid garaget. Dags att försöka sova igen, och styra bort tankarna ifrån allt man har hört. 

Jag tänker lite på alla gånger jag har vandrat ensam i Stockholmnatten. Hur jag trots min oro har tänkt att jag egentligen vet om att det sällan döljer sig någonting i mörkret, och att det faktiskt inte är någon fara att ta nattbussen. Hur jag sover ensam hemma utan några murar, utan någon bil på uppfarten som låtsas att föräldrarna är hemma. Att jag kan lämna fönstret öppen ut mot gatan, utan att ha täcka öppningen med galler. 

Jag tänker, att jag är nog ganska glad över att mitt hem finns där borta och väntar på mig.