.

Här sitter jag och yttrar mig om saker jag inte kan tillräckligt om.

Nu sitter jag här och är glad och go igen. Jag behövde en god natts sömn och en dag utan några obligatoriska studier, vilket idag alltså är. Det är typ 25 grader i solen och svala vindar, vilket är sommar hemma men rent utav en varm höstdag här borta. Great stuff. 

Jag och Ronja såg på Mandela: The long walk to freedom, igår. Det är en film om Mandelas liv, och efter att ha läst boken så kan jag lugnt säga att filmen inte berättar ett jädra skvatt. MEN, det är intressant att relektera lite över kommentarer som folk (de priviligerade if you know who I mean) kommer med. Det finns ett område påväg till Mall som är fullt med aktivitet och butiker, och där är medstadels utav människorna svarta. Inget konstigt med detta i ett land med svart majoritet som har en historia utav att separera folk. Detta områder har jag aldrig upplevt som obehagligt eller konstigt, det är liksom bara en stadsdel. Bortom denna stadsdel ligger Ikageng, det township med delar som är ganska typiskt vad man tänker sig att den kåkstad ser ut som. 

Och vi rekommenderas att inte röra oss i detta områden. Ojoj. Vi kommer bli rånade säger man, eller att det helt enkelt bara är ett "bad area". Det är som om man tror att den befolkning som man har som hemtjänst, trädgårdsmästare, vägarbetare och andra lågbetalda jobb här nere, att de människorna blir monster på sin fritid, i sina hemkvarter. Att plötsligt så ska man vara så himla rädd och försiktig. Ja, kanske ligger det en del sanning i att man kan råka ut för saker här. Men vad händer med ett samhälle när man fortsätter att polarisera? När man gång på gång sprider budskapet att ni ska vara rädda, ni ska akta er, där ska ni inte gå. Hade alla bara rört på sina arslen och faktiskt sett sig omkring i de fattigare områden så kanske en ökad förståelse hade varit möjlig?

Nu begriper jag ju följande:
I. Vem är jag att snacka när jag bara har varit här 3 månader och verkligen inte upplevde apartheid?
II. Vem är jag att generalisera som om alla vita är diskriminerande?
III. Vem är jag att uttala mig om den faktiskta säkerheten i landet?

Men sen är det också såhär; Jag kommer utifrån. Mitt perspektiv är inte hemmablint, och jag har inte för vana hemifrån att tillskriva särskilda hudfärger negativa beteenden. En person vi träffar här nere fällde kommentaren "apartheid was 20 years ago, get over it". Det är ju lätt att säga när städerskor har minimum lön på 1500R i månaden (800kr). Och det är ju lätt att säga när svarta fortfarande bor i egna, betydligt underprioriterade områden. Det är ju lätt att säga när man själv har större frihet. Jag begriper helt enkelt inte hur man kan missunna en majoritet utav befolkningen samma möjlighet att uppfylla sin kapacitet och sina mål. Hur man kan rycka på axlarna och säga "det är bara så det är här" (ett kommentar som har fällts upprepade gånger under min tid här i Sydafrika).

Jag hör om folk som åker till townships och volontärarbetar, folk som turistar i Johannesburg, som rör sig i svarta områden generellt. Vita människor som inte råkar ut för ett skvatt och som varmt berättar om sina upplevelser. Vet ni vad, jag kanske är naiv som attans men jag lyssnar hellre på dom. När jag tänker på allt Mandela berättade i sin bok, om hur överjävligt nedlåtande folk var mot honom ända in i det sista innan han blev frisläppt, då känner jag bara att de som kan förlåta ska ha all cred. Och de som är arga har all rätt, även om det inte löser särskilt mycket. Jag tror faktiskt att det är upp till vita människor i Sydafrika att vara ännu mer generösa. 
   Det finns många som klagar nu på att en ny lag ger svarta förtur på abetsmarkaden. Det är ju såklart jättetråkigt för de som har växt upp efter apartheid och inte gjorde sig skyldiga till att stötta den lagstadgade diskrimineringen. Men lösningen är knappast business as usual, och med perpektiv på historien så kan man inte förvänta sig att en befolkning som har levt under grovt förtryck ska kunna nå samma standard och möjligheter innan det ens har gått en generation. Det finns säkert de som tycker att man ska ha tålamod och låta saken ha sin gång, men jag kan tycka att det är grymt. Om jag hade levt som andrahandsmedborgare hela mitt liv och plötsligt fick rättigheter, så hade jag känt mig ganska deprimerad om någon kom till mig och sa "ta det lugnt nu bara, ni kommer säkert ha det lika bra som mig om ett par generationer". Tack för det liksom, jag har högre standard inom så lång tid jag skulle hunnit dö två gånger om. 

Det är förbannat komplicerat på sätt och vis. Jag är rädd ibland här, eftersom att Sydafrika är världsberömt för sitt våld. Går jag ensam i mörkret är jag inte kaxig, och blir jag bemött eller rent utav förföljd utav någon på min väg hem från skolan så är det klart att jag inte bränner av ett stort leende. Däremot så ser jag strukturen bakom saker och ting här och tror verkligen på att generellt så måste man vara öppen, förstående och generös med sina privilegier (inte mot de individer som beter sig illa specifikt, men alla de miljoner som inte gör det). Våldet finns bland annat på grund utav apartheid. Jag vill inte dyka upp här som nån liten helig personlighet som påstår sig ha en lösning, men jag är trött på att lyssna på kommentarer som utan tvekan hade ansetts rasistiska hemma, men som inte är konstiga alls här borta.

När Mandela dog så var det folk som kallade honom terrorist. Well, måhända att ANC sysslade med en del våld, men syftet var inte att döda folk och det gatuvåld som blev resultatet var rent och skär ilska hos befolkningen. Och jag kan verkligen förstå att när man passerar "endast vita tillåtna bakom denna linje" skyltar påväg till sitt uselt betalda jobb varje dag för att sedan komma hem till ett område som är mer som ett läger för att hålla folk på samma plats, då blir man till slut förbannad och tar till vara på möjligheten att ingripan är massiva reaktioner tar plats.

Det var lite generella tankar jag har om situationen här.