Solbacka Körsbärsvin sista torsdagen i April
Idag efter stängning gick jag och brushan till systembolaget för att prova på ett Körsbärsvin som jag fäste ögonen på häromdagen, med ambitionen att åtnjuta detta i pappersmugg vid vattnet i stan.
Nu blev det ju så att det började regna duktigt och grundplanen blev istället en tripp till Panda Sushi Wok där Sushin smakade rejält gott. Sen tog vi oss hem till brush och åtnjöt vinet där istället.
Och det var tamejfan riktigt gott!
Enormt sött, men om man kylde det så fick sötman en mer hanterlig ton. Tanken är att detta 13% vin ska avnjutas till efterrätter alternativt dessertostar, men jag tycker det var himla fint att ha ett enda glas att smutta på hela kvällen.
Annika rekommenderar. Inte om man vill bli full, då är den för sliskig, men för sommarkvällar torde den vara ljuvlig. Ack, ty, ve och så vidare.
Whatever. Köp flaskan bara, 59 spänn på ett systembolag nära dig!
drömmer mig bort
Pauz Chen tar helt fantastiska bilder.
Och jag är än mer sugen på att köpa ett något tåligare kamerahus samt ett riktigt bra objektiv.
Kolla häääär!
Livet senaste timmarna
Vååååår.
dagens otippade
Och det kan man ju lugnt säga att vi har.
En timme i veckan under två år, jag som patient och hon som kognitiv terapeut. När vi sågs sist var jag en mellanförstörd människa som hon fått kämpa ganska duktig med under åren.
Man har en väldigt säregen relation till sin före detta terapeut. En person som vet otroligt mycket om ens tankar och beteenden och som har studerat och försökt rätta till dem, men också en person man egentligen inte känner. Jag vet vad hon heter och uppenbarligen vad hon jobbar med men längre än så sträcker det sig inte, så det är inte som att träffa en gammal bekant, det är som att plötsligt träffa bitar av det man var förut.
Hon tyckte att jag är som en annan människa idag och det glädjer mig. Hon upprepade dessutom ett par gånger att det måste varit meningen att hon skulle kliva in här och träffa mig, och någonstans tror jag nog också att slumpen var lite busig idag.
Ett otippat möte på solskensklädd vacker måndag.
Från en busstur till en äng.
Idag var gräset gulgrönt och det var lite småkyligt utomhus. Men jag kände i allra högsta grad för att kliva av bussen, bre ut en filt mitt på ängen och låta resten sköta sig självt. Jag ville faktiskt bara ligga på rygg och se moln, känna lite ojämn mark mot ryggen. Se min omgivning i grodperspektiv och strunta i att varken gräset, vädret eller tidpunkten skulle anses perfekt för att ligga på en äng.
För det struntar väl för fan jag i? Vilket tillfälle som skulle anses lämpligt. Vilken plats som skulle anses vettig en kylig aprilkväll. Jag vill ju bara ligga ner en stund och njuta av imperfektion.
För två somrar sedan låg jag och sov på en parkbänk en tidig morgon. Jag och en vän var otroligt trötta, solen sken och bänkarna såg bekväma ut. Folk tyckte säkert att det var olämpligt.
Men det struntade väl för fan vi i.
Have a break - Från Kitkat.
Ok?
Vad ska det bli av dig, oss
Dagens visdomsord torde sträcka sig längre än att man inte bör äta varm banan, men jag vill ändå förtydliga för er att det är en dålig idé. Det är helt enkelt inte försvarsbart att först värma upp en frukt som har den konsistensen, för att sedan dessutom dränka den i gräddig currysås.
Hör ni det?
Det är inte okej. Det blir inte gott.
Det är en otäck maträtt.
"Bananrätten" är ett utav de fenomen inom min familj som jag aldrig riktigt har lärt mig att älska. Jag äter hellre fläsk. Svål. Inälvsmat! Nej.. okej. Inte inälvsmat. Men ger ni mig varm banan så blir det hur som helst dålig stämning.
Detta får ni utav mig i skiftet till en kommande söndag, när tankarna faktiskt rör sig i behaglig takt i huvudet mitt. De trängs inte fullt lika agressivt som de ibland envisas med. Man skulle enkelt kunna säga att jag är nöjd. Jag är nöjd för att jag är stolt och jag har anledning att vara det, jag är nöjd för att jag kan vara det.
Och ni vet att det är inte unikt att älska. Att älska är vardagsmat, men till skillnad från bananrätten så tröttnar man inte. Det är inte heller unikt att bli älskad. Men det, kära vänner, är lyxmiddag med champagne. Och inte en enda varm banan i sikte.
Peace.
En typ utav människa
Vackert så! Det har fungerat finemang på sistone och jag är glad mot i princip allt och alla.
Men det finns en kundtyp jag helt enkelt inte kan vara gullig mot.
Nyss hade jag ett praktexemplar här inne.
Gammal tant, 75 plus. Står och glor vid pralindisken.
Hon: Kostar de nio kronor styck?
Jag: Jajjamen, alla förutom de ekologiska, de med grön skylt.
Hon(spydigt skrattandes): Jag är inte för det där ekologiska.
Och där, precis i anknytning till hennes spydiga självgoda skratt, så la sig mitt leende ner och dog. Kvar blev lusten att skrika någonting dumförklarande i hennes riktning, men den tyglade jag för att jag gärna behåller jobbet.
Kul med folk som tror att de står över jorden.
(Jag tänkte avsluta med någontng i stil med att det spelar kanske inte så stor roll för hon dör ändå snart, men så hemsk kan inte ens jag vara. Yikes. Jag vill inte att hon ska dö. Jag vill att hon ska läsa på lite.)
Kasta sig ut
Jag blev rätt duktigt imponerad av hennes berättelse. Det kräver mer än kärlek, det krävs stort mod, för att starta ett nytt liv på en helt ny plats. Det krävs en enorm förmåga att tro och leva för det som är. Det höll inte mellan de två. Men so what? Var det fel att de gifte sig? Näe. De trodde ju på det då, och det höll i sju år. Vackert är vad det är.
Man måste inte ta förhastade beslut men det är underbart att göra det man vill. Det som känns rätt är nog ofta det, även då det inte slutar som det var tänkt ifrån början.
Tror jag i alla fall.
För närvarande har jag nog inte någon chilenare tillhands att gifta mig med dock, jag får snällt vänta på mitt regnskogsäventyr, alternativt så kanske jag lyckas hitta någon trevlig herre som bara råkar bo i Karibien så flyttar jag dit. Sounds like a plan!
Men vad i..
Jag sitter och läser om Arne och Gunnel. Ett äldre par som har levt 63 år ihop, men som nu inte kommer att få dela äldreboende. Jag blir så ledsen. Jag blir så jävla ledsen.
Arne 94, säger det bäst själv.
"Det är åt skogen och skit. Det är hjärtlöst och bryskt att vi på ålderns höst inte får leva tillsammans."
De har levt ihop tre gånger så länge som de flesta av mina läsare har levt. Hon är demenssjuk och han är över nittio år gammal, rent bryskt kan man också gissa sig till att de är inne på livets oundvikliga slutspurt.
"När vi träffades trodde man ju aldrig att man skulle kunna hysa så här starka känslor för varandra 63 år senare".
Det är fantastiskt och fantastiskt sorgligt. Jag känner med dem.
Artikel.
bang bang my baby shot me down
FANTASTISKT foto av Pauz Chen.
Förutom att jag är orolig för mitt högra öga (vad fan ska synfel vara bra för? Jag ser så suddigt utan mina linser att jag inte skulle fixa en hel dag, men linserna skaver ju upp ögat. VAFAN) så är jag på ett sprättigt humör.
Detta eftersom att jag har funnit lite fantastiska grejor som kan komma att leda till att mitt äventyr i höst kan sträcka sig till mitt äventyr över heeeela jäkla vintern om jag så önskar. Bestämt mig har jag ännu inte, men det är himla trevligt med alternativ.
Jag kanske struntar helt i att boka hembiljett faktiskt.
Hehehehehe.
HEHEHHE!!!
(och med det vill jag önska samtliga en fin dag)
Dagens
Idag fick jag se redig civilkurage.
Tänk er en gigantisk, agressiv och jävligt förbannad människa som skriker och attackerar en tjej. Hon i sin tur står också och skriker men det hjälper inte så himla mycket, och en man rusar till hennes undsättning. Denna man var typ hälften så lång och såg inte alls lika stark ut, men nog fan sprang han fram och hjälpte till.
Sen fick han hjälp och det blev ett väldans hallå.
Fint att se folk våga fast de själva kan råka illa ut.
låt oss kalla dessa fördomar för slaggprodukter
Förstå vad härligt och vakna upp en morgon och inte förstå när folk pratar om att det är svårare för personer med utländska namn att få jobb. Att inte begripa varför någon skulle anta att den hemlöse kvinnan på hörnet bara skulle lägga pengar missbruk om man skänkte. Att se den äldre mannen med den mycket yngre thailändska kvinnan gå i hand och faktiskt inte behöva mota bort tankar om hur det förhållandet kan ha inletts.
Att kunna se en superblonderad femtonåring klampa förbi med smink i hela ansiktet och istället för att dra fram fjortiskortet bara tänka "jaha, vad trevligt att hon ser ut som hon vill". Eller ännu bättre; inte tänka alls! Inte lägga något värde i det.
Jag vill inte anta saker om andra människor.
Jag framstår hellre lite naiv och obildad än att dela ut menande ögonkast och antaganden per automatik till människor som kan påverkas negativt utav det. Man kan givetvis bilda uppfattningar efter egna erfarenheter, men bara för att en öststatare rånade mig på femhundra kronor häromveckan ger det mig ingen rätt att ens koppla till det nästa gång jag har en kund från öststaterna.
Jag vill bli ren i sinnet kan man säga.
(Exemplet med utländska namn är dock ingen fördom jag själv dras med. Fjortisfördomen är dock vanlig i huvudet på mig)
Planet Earth
Redigt vackert filmat.
God morgon!
I give you: The standig cat!
Nu ska jag jobba och helt enkelt njuta av det.
Ciao!
Det mest enkla budskapet
Varför vi kan andas. Varifrån vi tar vatten.
Vi får aldrig glömma vackra platser vi besöker.
Vi får inte, för att i samma ögonblick vi sätter oss själva utanför det system vi är en oundviklig del utav så omöjliggör vi bevarandet av just det vi när oss på.
Varenda liten pryl vi vidrör, ser, har på oss; allt är av naturen.
Varenda dryck, matbit, alla läkemedel vi någonsin har proppat i oss.
Det finns ingenting som vi inte har framställt av vår jord.
Detta kanske kan anses självklart, men det är det inte.
Jag har reflekterat en hel del över just det de senaste dagarna, hur lite av det vi skapat som är självklart. Ska man kunna filma? Färdas i luften? Programmera datorer? Bota och förebygga sjukdomar med hjälp utav sprutor och piller?
Vi smäller konstant fram nya uppfinnigar och ser alltid till att ha nya påhitt tillgängliga. Vi ser hur snabbt vi kan åka, vi gör bomber, bygger 800 meter höga hus, skapar konstant nya trender, ökar kapaciteten i våra maskiner.
Ingenting av detta är självklart. Det är helt otroligt att vi kan åstakomma så mycket.
Tyvärr har vi brist på någonting så grundläggande som respekt.
Vi är de som plöjer utan hänsyn. Vi är de som utrotar.
Vi är de som bestämmer; människan är jordens diktator.
Jag har full förståelse för att enskilda människor sällan har för avsikt att förstöra. Att många människor är försatta i fattigdom och fokuserar fullt på att få leva vidare med sina familjer. Att så många miljarder av en varelse självklart måste få lämna avtryck.
Men det är som att vi har fallit glömska när det gäller den mest grundläggande utav alla saker. Att vi har naturen att tacka för allting.
Du lever, det gör jag med.
Tillsammans med varenda varelse
på alla millimetrar av världen,
delar vi vatten och luft.
Det finns ingenting så utopiskt för mig som tanken på att vi skulle leva i harmoni med det omkring oss. Men eftersom att vi inte ens lever i harmoni med varandra så kvarstår det som en innerlig önskan. Tillsvidare.
Kom igen nu. Nu påminner vi oss själva om vart vi lever.
Otroligt viktigt
Jag är Thorleif.
Det sades en hel del tokigheter under kvällen, men en ständigt återkommande var att jag var ganska manlig och förmodligen hade bytt kön. Därför hävdades det att jag skulle passa som Thorleif, en stund blev det Thorbjörn men sedan återgick det till Thorleif igen.
Det gick faktiskt såpass långt att jag på slutet av kvällen lyssnade till det namnet.
Fantastiskt!
Thorleif
Så.. vad tror ni?
HAHA.
vänner
För att när jag umgås med er så känner jag mig omtyckt och respekterad.
Och trygg. Jag är bara jag och ni tar emot mig med öppna armar.
Ni bryr er så fint.
Jag är inte världens bästa vän, men ni får mig att vilja vara det.
För det är det ni förtjänar.
På riktigt, tack.
From everyone with lööööv
Jag har förresten kommit fram till någonting mycket enkelt.
Folk borde kramas mer. Jag vet inte om det är min nyfunna bohemådra som har fått för sig att sprida kärleken, men nu när jag sitter här och dricker te ur min kopp från sjuttiotalet, som föreställer vita duvor och röda hjärtan mot en murgrön siluett, så tycker jag det känns alldeles självklart.
Man borde ta varandras händer ibland. Klappa varandra lite på kinden.
Vi mår liksom bra utav det. Och det är helt gratis. Och jättetrevligt!
Från oss alla till oss alla.
Men tyvärr är det ju också så att i dagsläget, kanske särskilt i Sverige, tolkas fysisk kontakt. Så skulle jag typ ta någons hand på random skulle den personen förmodligen tänka något utav följande:
1(person är av manligt kön): Oh shit. Nu tror hon det är någonting mellan oss. Awkward.
2(manligt kön och upptagen): Vad gör hon!? Tänk om någon ser oss? AWKWARD.
3(tjejkompis): ..?
4(folk i allmänhet): Jävlar vad kalla händer hon har! Seriöst, lever hon?
5(om personen är Bella): Det är så mycket damp över Annika.
6(främmande man i medelåldern): SCORE!
Med det i åtanke så inser jag min filosofi som lite svår att ta i bruk.
Fast jag tror stenhårt på att man skulle må bättre av det!
"Idag när jag rakade av nakenmodeller"
För all del - det går att klämma in mycket folk på en liten yta!
Det gjordes jävligt fint igår dessutom. Fint folk sitter trångt liksom, och det gjorde vi. Med skön partymusik, rätt unika tilltugg, god dricka och alldeles, alldeles strålande sällskap så var det givet; en lyckad kväll stod inför oss.
Efter mys med vittvin och rosé hos Berthine så blev det kvicka steg mot granngatan där våra nyinflyttade hosts bor. Det kändes verkligen att det var längesedan folk samlats, man var tvungen att känna in läget en stund och komma in i den gamla goa trivselkänslan. När den väl var infunnen kan jag samanfatta kvällen med, pja, fjanterier. Jag låg i en säng flera timmar och skrattade åt ingenting eller egentligen allt.
Det var fan underbart trevligt.
Tack brushan för en fin, fin kväll!
Och för att citera Bertha;
"Jag hade glömt att jag äger en fisk!"
(And a special thanks to Fredde för att du fick mig att dansa till minst en Benassi)
Hur kan man inte vara munter när man umgåtts med Bella, Marcus och Sebbe i flera timmar? wooop wooop!
Den nu gångna torsdagen i april får tummen upp! Efter en arbetsdag med besök från Meekus, Bella och Sebbson så tog vi en sväng till en liten biosalong för att se Kvinnor utan män. Betoning på att biografen var liten alltså, det var bara arton platser och det fanns en golvlampa och klädhängare. Filmen handlade om fyra kvinnor under femtiotalet i Iran, en väldigt intressant och annorlunda film. Vacker och högst symbolisk.
Sedan fick det bli en hobbyrunda till little Persia där jag avnjöt en sk "torr äppelcider"(med hela 72% äpple) som dock smakade mest som öl med äppelsmak. Övriga sällskapet slurpade i sig Persian Love Guns samt Apple Snapple.
Så tar man lite ekologiskt påsgodis, chokladdoppade jordgubbar och en en hel del sköna samtal på det så har ni en finemang dag.
Laddad för att spåra vidare imorgon! Idag sprang jag runt inne på Indiska och föreställde mig hur jag ville skutta runt på en äng barfota iförd korallfärgade kläder så jag antar att våren har erövrat mig. Och det är ju bara jättetrevligt. Så låt oss nu låta bli att irritera oss om det regnar som enligt prognoser, för regn är friskt och renande.
Shodafes!
"Johnny, play the violin!"
HAHAHAHAHAHA..
förresten
Jag begriper om ni, mina tappra läsare, tänker vafan, är det här en diktbok eller?
Men det är såhär att jag har det lite svårt verbalt ibland. Hur väl jag än vill uttrycka mig så står det tydligt att det är i skrift jag kan få ner vissa utav de känslor jag vill ge uttryck för. Ord känns tafatta när de kommer ur min mun och jag vet inte hur jag ska säga dem på bästa sätt, hur jag ska göra innebörden utav dem rättvisa.
Så jag skriver.
Det är inte alltid helt begripligt om man inte kan relatera till det jag har känt, eller om man inte vet vad det är jag skriver om egentligen. Och det är okej.
Jag skulle vilja sprida glädje och skriva om lyckan eftersom att det är känslor jag också har. Men ni kära vänner, ni lever ju ni också. Ni vet hur det är. Ni vet att efter en fin dag kan vi ändå slå oss ned i ensamheten och känna den, inte alltid uppskatta den.
Ensamhet är viktig och nödvändig men den kan släppa fram så mycket.
Jag älskar livet. Men ni vet säkert också; kan man älska så kan man också ha ont.
Jag ville bara berätta.
Och lova att jag också är glad.
Shoreline
Anna Ternheim - Shoreline på repeat,
välbekant rinnande det längst mina kinder.
En för första gången ganska tom känsla inombords,
med tankar som inte far förvirrat omkring.
Det står ganska still. Är ganska lugnt.
Jag inser nu.
Nu lägger det sig på mitt bröst.
Säger, förstår du nu?
Det är såhär det är.
Allting kanske inte har ett syfte,
men allting blir.
Livet blir inte alltid
vad vi vill.
Men livet defineras inte utav enstaka händelser.
Livet finns där ändå.
Väntar tills man är redo.
Redo att bestämma sig för att ta det i sina händer.
Och säga, ja såhär är det.
Jag förstår nu.
Vad vet väl jag om imorgon.
Mer än att den finns där.
I mina händer.
happi
Och det tar jag vara på här på jobbet.
Musik, äppelmunk, kanelbullar, kläder med blommor och rosetter.
Och badbomber, gratis badbomber!
Sol, sol, SOL!!!
--4
Jag gapar efter luft som inte känns återanvänd.
amen vafan
Fick ett poäng sämre än förra året.
Blerghh.
Utkast: April 7, 2010
Jag vill handplocka fram de goda egenskaper som ligger och trycker inombords.
Saker kan aldrig bli någonting de inte är.
Men viljan är stark. Förmodligen starkare än hoppet ibland, till och med.
Och det är inte många känslor som kan konkurrera med det obesegrade hoppet.
Jag vill ha nuet, och jag vill ha lyckan.
Jag vill låta det förflutna förbli vackert men inte mer.
Jag vill säga hey, jag lever ju verkligen.
Jag lever. Jag har förmågan!
Att se verkligt och att minnas vackert, att skratta ärligt och förlåta tårar.
Livet i sin helhet skulle må bra utav att jag lärde mig upskatta nuet mer och lät dåtid vara minnen och erfarenheter att acceptera för vad de faktiskt är.
--3
Jaha.
Någonting inom mig bara sa ifrån nu.
Bara sa, nej. Nu orkar jag inte känna mer.
Allting är vad det är tills man ändrar på det.
Ibland kan man inte ändra på det.
Vad för nytta gör den här sårbarheten?
Jag dräper mest mig själv.
En helkväll
Ikväll har jag finlirat på min persiska, i sällskap utav Bella och Markus.
Med hänsyn till sanslöst många stavfel.
Mi goftan; doust-dan dodoul na-dore.
Bella goft; Chi?
Mi goftan; Markus dodoul na-dore!
Markus goft;: Mam gav-daram?
Jag och Bella: HAHAHA.
(Äh. Det är så dumt att jag låter bli att översätta).
Pishi e to kallat.
ama.. Amo male na-dore
Äggmåleri
Igår när jag anlände i hemmet efter en hård arbetsdag(not) så hade min famiglia sparat ett omålat ägg till mig, redo att kläs i magi!Och beskåda detta, det första påskägget någonsin med amish-motiv! Det är något fantastiskt vad man kan åstakomma med lite fantasi. På baksidan utav ägget så målade jag två stycken snubbar som hoppar studsmatta, men den ena kletades ut i en tragisk finger-på-otorkad-vattenfärg-olycka så det förevigade jag inte. Alltför stor tragedi.
Nu, carbonara.
VÅÅÅÅÅÅÅÅR!!
Glad påsk!
det var tider det
Min farmor och farfar har rest vägen från Örebro ändå hit, och med sig har de en gammal projektor med hemmavideos ifrån tidigt femtiotal. Måste säga att det var magiskt att se de ljudlösa, rörliga fotografierna på min farmor då hon kör omkring pappa i en uråldrig barnvagn. Att se när han och min farbror åkte go-cart på liseberg uppklädda i kostymer trots sin ringa ålder. Allting från en grå projektor som surrar konstant.
Och för första gången någonsin fick jag ett ansikte på mina farföräldrar i yngre ålder. Farfar såg inte ut som jag föreställt mig och jag fick dessutom se hur hans föräldrar såg ut, det har jag inte ens gjort på bild.
Det var så mjukt ljus, alla såg lyckliga ut och de var så läckert klädda.
Coolah!
---2
Oroliga steg fram mot de tända ljusen som lyser upp vackrare än det röda sken som lamporna ger ifrån sig. Buntar av blomster samlade i en ledsen hög utav avsked, sorg, separation. Han har dött.
Jag vet inte vem han var. Bilderna förblir platta hur gärna jag än vill se honom för den person han var, och fortfarande är i andra. Men han är död och människor sörjer.
Jag är inte död. Men jag gråter, jag gråter för hur det känns att leva ibland.
Visst skäms jag. Skam, för att jag lever i min sorg när han inte får leva alls.
Fullmåne och jag gråter hela bussfärden hem.
Biter i käkarna och känner, känner, känner.
Jag stänger dörren om mig och det är så bekant.
Jag vill inte gå och lägga mig med mina tankar.