.

Idag åkte jag buss förbi en äng som jag har åkt förbi med samma bussnummer en väldig många gånger. Det är en plats där det ligger dimma tidiga höstmorgnar, och där folk promenerar med hundarna på sommardagar. Det finns en skog brevid och det är egentligen en ganska vanlig förortsäng.

Idag var gräset gulgrönt och det var lite småkyligt utomhus. Men jag kände i allra högsta grad för att kliva av bussen, bre ut en filt mitt på ängen och låta resten sköta sig självt. Jag ville faktiskt bara ligga på rygg och se moln, känna lite ojämn mark mot ryggen. Se min omgivning i grodperspektiv och strunta i att varken gräset, vädret eller tidpunkten skulle anses perfekt för att ligga på en äng.

För det struntar väl för fan jag i? Vilket tillfälle som skulle anses lämpligt. Vilken plats som skulle anses vettig en kylig aprilkväll. Jag vill ju bara ligga ner en stund och njuta av imperfektion.

För två somrar sedan låg jag och sov på en parkbänk en tidig morgon. Jag och en vän var otroligt trötta, solen sken och bänkarna såg bekväma ut. Folk tyckte säkert att det var olämpligt.

Men det struntade väl för fan vi i.