.

Jag har inte kommit fram till om det jag strävar efter är att vara någonting jag inte är, eller om jag bara försöker bli den jag kan vara.

Jag vill handplocka fram de goda egenskaper som ligger och trycker inombords.

Saker kan aldrig bli någonting de inte är.
Men viljan är stark. Förmodligen starkare än hoppet ibland, till och med.
Och det är inte många känslor som kan konkurrera med det obesegrade hoppet.

Jag vill ha nuet, och jag vill ha lyckan.
Jag vill låta det förflutna förbli vackert men inte mer.

Jag vill säga hey, jag lever ju verkligen.
Jag lever. Jag har förmågan!
Att se verkligt och att minnas vackert, att skratta ärligt och förlåta tårar.

Livet i sin helhet skulle må bra utav att jag lärde mig upskatta nuet mer och lät dåtid vara minnen och erfarenheter att acceptera för vad de faktiskt är.