.

Jag begriper om ni, mina tappra läsare, tänker vafan, är det här en diktbok eller?

Men det är såhär att jag har det lite svårt verbalt ibland. Hur väl jag än vill uttrycka mig så står det tydligt att det är i skrift jag kan få ner vissa utav de känslor jag vill ge uttryck för. Ord känns tafatta när de kommer ur min mun och jag vet inte hur jag ska säga dem på bästa sätt, hur jag ska göra innebörden utav dem rättvisa.

Så jag skriver.
Det är inte alltid helt begripligt om man inte kan relatera till det jag har känt, eller om man inte vet vad det är jag skriver om egentligen. Och det är okej.

Jag skulle vilja sprida glädje och skriva om lyckan eftersom att det är känslor jag också har. Men ni kära vänner, ni lever ju ni också. Ni vet hur det är. Ni vet att efter en fin dag kan vi ändå slå oss ned i ensamheten och känna den, inte alltid uppskatta den.

Ensamhet är viktig och nödvändig men den kan släppa fram så mycket.
Jag älskar livet. Men ni vet säkert också; kan man älska så kan man också ha ont.

Jag ville bara berätta.
Och lova att jag också är glad.