.

Stod och pratade i telefon när en kvinna klev in i butiken och började se sig om. Jag känner igen henne ganska snabbt, lägger på luren och kliver fram och säger hej. Direkt säger hon igenkännande, "har vi träffats?".

Och det kan man ju lugnt säga att vi har.
En timme i veckan under två år, jag som patient och hon som kognitiv terapeut. När vi sågs sist var jag en mellanförstörd människa som hon fått kämpa ganska duktig med under åren.

Man har en väldigt säregen relation till sin före detta terapeut. En person som vet otroligt mycket om ens tankar och beteenden och som har studerat och försökt rätta till dem, men också en person man egentligen inte känner. Jag vet vad hon heter och uppenbarligen vad hon jobbar med men längre än så sträcker det sig inte, så det är inte som att träffa en gammal bekant, det är som att plötsligt träffa bitar av det man var förut.

Hon tyckte att jag är som en annan människa idag och det glädjer mig. Hon upprepade dessutom ett par gånger att det måste varit meningen att hon skulle kliva in här och träffa mig, och någonstans tror jag nog också att slumpen var lite busig idag.

Ett otippat möte på solskensklädd vacker måndag.