La polizia
Jag fick i uppdrag av min arbetsgivare att bege mig till polisstationen för att anmäla gårdagens händelse, och sagt och gjort klampade jag plikttroget in på kontoret precis i närheten utav butiken.
När jag förklarade händelseförloppet för honom så ville han bemöta min berättelse med en jämförelse, och drog därför till med "Har du sett den där filmen med diCaprio, Catch me if you can? Den handlar också om sådant här, duvet, det kallas social engineering".
Nej, käre polis. Jag har inte sett den filmen.
Haha.
Bestulen på jobbet
Idag blev jag bestluten på 500 kr utav en två meter lång, bred man.
Jag insåg detta i ungefär samma veva som jag även insåg att jag inte kunde göra särskilt mycket åt det i dåläget, och det var frustrerande.
Han var en klassisk bedragare.
Han köpte choklad för 49 kr och betalade med en 1000 lapp.
Sedan när jag gav honom hans 951 kr tillbaks spelade han korkad, och mumlade på taskig engelska att han ville se kvittot. Sedan kom hans första move. "Oh, I no pay with hundred?". Då ville han ha tillbaks tusenlappen, ge tillbaks växeln till mig och sedan betala med en hundralapp istället. Medan jag ordnade med allt detta viftade han med en stor bunt egna pengar och ställde frågor för att distrahera mig.
Allt som allt behöll han en femhundring som skulle ha givits tillbaks till mig.
När jag upptäckte att någonting var på tok så påpekade jag för honom att jag trodde pengar fattades och frågade om han var säker på att han gett tillbaks allt, men då började han mumla på sin halvkassa engelska och leka oskyldig.
Nu hade jag hemskt gärna flippat ut, ringt väktare eller knäckt honom men då bör vi ha följande i beaktning:
Profil 1: Ung kvinna. Lång och smal. Omusklad, ont lite varstans. Ingen annan i butiken.
Profil 2: Man i yngre medelåldern. Lång som ett hus och bred som en ladugård. Iskalla ögon och gigantiska händer. Erfaren bedragare. Ingen annan i butiken.
Sååå vem tror ni skulle vinna?
Jag skulle tippa på herr fejk-ryss-chokladköpar-bedragare.
Ah, förtjusande man.
Ett sant orginal
Man vet att man är härdad när man inte ens vänder sig om utav att någon precis bakom en börjar ropa och skria som en apa. När denna någon sedan småjoggar förbi så vet man också att man gjorde rätt i att inte reagera, det är bara en av områdets orginal som är i farten.
Man känner igen denna man främst på två saker.
1) Han går inte. Han småspringer med böjda ben, kutrygg och hängande armar.
2) Han pratar med sig själv. Språk varierar mellan svenska, amerikanska och uppenbarligen också vildapa?
Medan vi andra försynta svenskar stod och tryckte i busskuren och vintade bussen så valde han att istället befinna sig på andra sidan gatan. Där joggade han runt i en liten cirkel samt gjorde höga sparkar, vilka avslöjade en klart förbryllande vighet.
Jag kallar honom signalångest.
Ett uttryck han själv har myntat och delade med sig utav då han småpratade med en busschaufför för några år sedan. Idag nämnde han ingen signalångest, men det varväl förmodligen för att han var upptagen med att låta som en apa eller sparka i luften. Helt logiskt.
Jag har ännu inte bestämt mig för om jag tror att han är harmlös eller inte.
Det var ju den där gången han skrek åt mig...
Ah well.
Ett upprepat Kundmönster
Någon hemma? Inte? Eller? Vänta, jag tyckte mig se någonting röra sig! Kan det vara någon aktivitet i hjärnbanken montro..? Ah nej, falsk alarm. Du ville bara vända bort den där läckert tomma blicken. Fint! Okeeeej.
Sådär kan det alltså låta i mitt huvud när jag ska hjälpa kunder vars huvuden förmodligen är antingen väldigt tysta, eller så spelas kanske någon slags intermission-musik på repeat. Ni vet, i stil med "nananana didididittt nananana dididitt! nananana! didididitt", om och om igen tills de liksom inte kan hantera det längre och bara blir helt nollställda.
Ni förstår, ibland kliver det in folk med ett enda önskemål på agendan. Te.
Deras ansträngningar sträcker sig inte längre eller mer specifikt, så jag måste liksom hiva fram burk efter burk för att se om någonting passar. Det intressanta är inte att de inte vet vad de vill ha, utan snarare att de inte reagerar på det jag tar fram. Alls.
Scene. Action.
Jag: Kan det här vara någonting? Det är ett svart te med björnbär och solrosblomma.
Kund: Står helt stilla. Säger ingenting. Luften är tunn. Någonstans skriar en fågel.
Jag: Heh. Okej. Inte det? Då kanske du tycker om det här teet med fläder och kvitten.
Kund: Står stilla. Tittar rakt på mig men yttrar inga ord. ty, det är som om tiden vore stillastående. Ett dovt skratt hörs i fjärran, någon har uppenbarligen roligare än vi.
Jag: Jag vet inte riktigt vad ni letar efter för slags te.
Kund: Nej..
Jag: Någonting skälver inom mig. Var det där ett ord? En direkt reaktion på någonting jag sa? Jag står förstummad då spänningen ökar, ska kunden klämma ur sig ännu ett ord?
Kund: Neehejdå..
Bör påpekas att dessa kunde inte gärna slösar på ord, så de kombinerar gärna deras slutgiltliga nej med sitt hej då, så alltså: Neeeehejdå.
Tålamodet är en dygd.
Livets gåva etc
Då tänkte jag att nu skulle jag vara käck och artig, så jag sa någonting i stil med
"Självklart, jag kommer säkert behöva sån hjälp jag med någon dag".
Hon log, kollade på mig och sa lite utmattat "Jag hoppas inte det".
Jag är inte ensam.
Hon vill inte heller att jag ska ha barn!
Plötsligt händer det
Vi har ju gått igenom detta förut: Annika och barn går inte ihop. Suck, tänkte jag.
Barnen var dock lugna och stod först och väntade medan modern grävde i sin lilla portmonä för att rota fram pengar. Men så händer någonting jag var helt oförberedd på. Det ena barnet, en pojke som kanske var runt 5 år, vandrar in bakom kassan. Då modern inte reagerar vet jag inte riktigt hur jag ska säga till, så jag säger lite snällt "du får inte vara här bakom".
Pojkens reaktion lämnar mig paff. Han säger ingenting. Han går istället emot mig med små steg och utsträcka armar, sedan kramar han mig väldigt varsamt och omsorgsfullt. Kramen varar bara några få sekunder, sedan böjer han huvudet bakåt och ser på mig med stora blåa ögon. Han ser verkligen rakt in i mina ögon, sedan går han bort till sin mamma.
Jag blev ärligt talat rörd av den här högst otippade händelsen.
Alla barn är inte ondskefulla!
jag och barn
Nyss så klev en mor, två barn och mormor in i butiken. Medan moderns te vägdes upp fick ett utav barnen den briljanta iden att lyfta en av spakarna varigenom kaffe kommer ut. I normala fall skulle man alltså ha en påse under spaken och fylla på vid kaffeköp. I detta fall så rann kaffebönor ut över butiksgolvet som pärlor åt svin.
Då når man det avgörande ögonblicket. Där föräldern kan välja att be om ursäkt till mig och erbjuda sig att ersätta det förlorade kaffet, och sedan vänligt men bestämt säga till barnet att det där inte var bra. Till och med jag fattar ju att barnet inte nödvändigtvis förstod att han gjorde fel.
Men ack, föräldern börjar förvisso säga någonting med bestämd finska till pojken. Men ingen ursäkt. Istället så väljer barnet att trampa på bönorna så att det blir smulor överallt, med ett elakt skratt. Min omedelbara reaktion blir konstigt nog att ryta åt pojken, som då vänder sig om och flinar mig i ansiktet.
Annika+Barn+Sega föräldrar= Alltid dålig kombination.
True colors
Idag har inneburit mycket.
Jag har träffat familj, släkt, nära vänner, bekanta, kända, okända.
Jag har mött folk som velat dö.
Jag har mött folk som är kära.
Jag har skrattat.
Jag har varit stressad.
Jag har varit uttråkad.
Jag har känt varit stark, jag har känt mig svag.
Jag har varit arg, jag har varit lugn.
Jag har sjungit, jag har lyssnat.
Jag har känt mig säker, sedan osäker.
Jag har lyssnat till höga larm och springande fötter i en tom korridor. Med känsla utav sorg i hjärtat, med en uppfyllande glädje. Med ben som velat bära mig långt, med en kropp som behövt vila. Med någon annans armar om mig, med mina om andras. Med tacksamhet för det liv jag har här, med frustration för det andra måste genomleva.
Idag har inneburit nyanser. Nyanser så många att liv har tett sig sannerligen påtagliga.
Vi har alla gemensamt att vi kan möta varandra med bara en liten blick. Inget larm, inget kändisskap, ingen kärlek, ingen sorg, ingen sång, ingen osäkerhet, ingen bakgrund, ingen faktor kan slå ut den att vi alla kan mötas. Skiljerlinjer suddas ut om så bara för de knappa sekunder våra ögon ser varandra.
Jag har mött många människor idag.
Och det har gett mig så många nyanser.
Örfilad av en kund? check!
Jag: Jag ber om ursäkt för besväret!
Kvinnan: Nej nej det var ju inte ditt fel. Tack tack!
Mannen (skämtsamt): Om kortläsaren krånglar när jag ska betala skyller jag på dig!
Jag: Lika bra det, får jag lite action på jobbet. Det händer inte så mycket här.
Mannen: Jasså inte det? Hehe. Hade jag haft en pistol med mig lovar jag att jag hade riktat den mot ditt huvud så hade du haft någonting att berätta för dina kompisar!
Vi väljer lite tesorter och jag börjar bli färdig med att väga upp.
Jag: Tack så mycket, och kom ihåg att du får inte komma tillbaks om du inte har med dig en pistol nästa gång.
Mannen: Haha, men då kan du få en sån här så har du något att berätta!
Sedan örfilade han mig lite lätt.
Sjukaste mötet med en kund?
Mycket möjligt.
your average monday
Jag och Bella tog en spontankväll på stan, bara för att vi inte kände för en hemmakväll.
Vi åkte till söder och åt på Blå Porten, det blev cesarsallad för oss båda. Sedan så slog sig Dolph Lundgren ner vid grannbordet. Det var skoj, han är liksom lite osannolik. Han satt och pratade om att han var trött på att pressen ringde honom hela tiden nu angående Melodifestivalen, sen sa han någonting om Bert Karlsson. Why not liksom. Dolph är fucking enorm för övrigt. Och betydligt fräschare i verkligheten än på bild.
Sedan lämnade vi actionhjältar och skuttade vidare till little Persia där bartendern var ny så drinkarna tog så lång tid att det nästan var lite gulligt. Dessutom hade han aldrig gjort drinken jag beställde, så istället för att ge den i ett Martiniglas så fick jag den i enorm-size. Persia Love Gun, mums!
Jag uttryckte under kvällen en nufynnen entusiasm inför ordet Joystick, vi åt morotskaka, betedde oss som mofos på tåget, vi growlade, och vi observerade att det på SL's skyltar meddelades att det "F-n inte går några tåg mot södertälje C" vilket vi hellre tolkade som svordomen fan än förkortningen för närvarande.
Kvällen var gyllene.
Edit: Hittade en artikel i aftonbladet. Tydligen var det fotografer utanför restaurangen. Hahahahah.
Time passes
Nu har han eller hon, jag tror det är en hon (svårt att se då personen alltid har keps eller huva) stått stilla i snart fyra timmar. Helt jättekonstigt är vad det är.
Jag undrar vad som pågår i denna människas huvud.
Värvning dag 1
Trodde jag.
Östermalm tillhör tydligen inte världen.
VÄLBÄRGADE MÄNNISKOR
Att stå som värvare utanför Sturegallerian och bemöta alla dessa bittra kärringar, stressade affärsmän eller unga män i backslick var svårt även för den vane värvaren. Det spelar ingen roll hur mycket bra saker du än har att säga, hur självklart det du förespråkar än är, för de lyssnar nämligen inte. De höjer bara en avvisande hand och fortsätter plöja mot Sturegallerian. I alla fall alla de jag talade med, undantag finns alltid.
UNGA MÄNNISKOR
Efter en lunch med peppande och störtsköna Greenpeacekollegor så var det dags för min andra destination, nämligen Stockholms Universitet. Skönt, tänkte jag. Folk som använder sina huvuden och är vetgiriga och engagerade. Ni kanske redan har gissat er till att jag tänker fortsätta det här stycket med att jag ännu en gång hade fel.
Folk passerade hastigt.
Jag fegade dock ur rejält och borde ha frågat fler, men jag tappade motivation och kände mig mycket beklämd. Folk har så dumma ursäkter och det gör mig uppgiven.
URSÄKTSLISTAN
"Jag har inte tid, jag ska gå och träna"
(Varefter hon går in i Sturegallerian)
"Jag har inte tid. Nej, jag tycker inte att miljön är värd en minut av min tid"
(Good going asswipe)
"Jag har inte tid. Jo, miljön är värd min tid men jag har bråttom"
(Motsägelse, någon?)
"Klimatförändringarna finns inte"
(Kan du läsa? Har du hört nyheterna?)
"Det var ju en fin tanke."
(So wtf's the problem?)
"Min son är redan med, det räcker."
(Kul att din son bryr sig om hans framtid när inte du gör det)
"Jag tänkte gå med förut men så hörde jag något dumt om er alltså det var något såntdär som hade hänt så jag ville inte, jag är inte intresserad NEJ TACK"
(Vad hade vi gjort för fel sa du?)
"Media har bara blåst upp globala uppvärmingen. Och jag vill inte binda upp mig"
(Erkänn bara att du inte bryr dig)
"Jag tycker ni har fel approach. Regeringarna ska sköta det där"
(Och det har dom gjort så sjukt bra hittills?)
"Jag bryr mig om miljön. Men jag tycker inte om Greenpeace"
(Sen bryr du dig säkert om svält men Unicef är inte så bra, och mänskliga rättigheter är säkert jätteviktigt men amnesty är ju sämst. Ursäkter.)
Nej tack!
(Det var ju ett bra svar på frågan "Vad tycker du om klimatförändringarna?". Jag är ingen försäljare.)
Jag kommer att värva ons-fre, och jag tänker anstränga mig ytterliggare. Däremot tror jag inte att jag har psyket för värvning, jag blir helt enkelt för känslosam och tappar snabbt lusten att gå fram till människor. Det känns mest som att de ser mig som besvärlig, fastän jag ger dem chansen att göra någonting fantastiskt och dessutom inte alls vill ta mycket utav deras tid.
FÖRRESTEN
Måste passa på att berätta hur fantastiskt härliga människor det är som jobbar på kontoret. På lunchen klampade jag in några minuter efter de andra, för att se hur en av killarna sitter och spelar gitarr och sjunger i ett rum. Överallt möts man utav leenden, lyckönskningar och peppning. När vi skulle bege oss av ville våran gruppledare ha en gruppkram. En riktig veteran inom organisationen slog sig ned runt lunchbordet och höll ett motivationstal för mig, för att sedan förklara att världens snyggaste miljökämpe, syftandes till sig själv, ska vara på TV på onsdagkväll.
De jobbar med något så viktigt att det är svårt att ta in, men gemenskapen är stor och humorn aldrig långt borta. När jag gick hem på kvällen satt inte mindre än två anställda och spelade gitarr, medan andra drack te och diskuterade dagen i lugn och ro.
Jag är stolt över att jag försöker hjälpa till, men jag önskar att det inte skulle vara så svårt att framföra ett budskap som är så simpelt.
Vi vill bara bevara allt levande, inklusive människan.
Ska det vara så jävla svårt?
Okeeej
Dags att gå hem snart känner jag, eh.
Förresten har en ytterst obehaglig person börjat dyka upp utanför butiken. Han eller hon(har på sig huva och/eller keps med stor skärm) står rakt över gången och stirrar hit hela tiden. Not kidding i flera timmar. Väktarna säger att han/hon stod så i en vecka förut. Jag blir alltså iakttagen i samma veva som jag skriver det här. Personen i fråga står med handen på hakan i någon slags fundersam pose just nu och ropar ibland obegripliga saker ut i luften. Med sig har han/hon alltid en väska som ligger vid fötterna.
Bob Hansson
Jag kände igen honom då min syster har tyckt om honom länge, som den person han är.
Läs hans blogg.
Snörvel
Hur kommer det sig att folk så ogenerat kan sitta på t.ex tåget, eller för all del gå in i butiken, och helt ogenerat snyta sig öppet? För att sedan grundligt gräva sig i näsan en stund? Och sen stoppa ner den använda näsduken i jackfickan?
I get it, ibland måste man snyta sig i detta förkylningsblomstrande land.
Men här följer lite tips till allmäheten.
1. Vill ni snyta er så försök åtminstone göra det diskret damnit.
2. Gräv inte i näsan framför folk.
3. SLÄNG DEN ANVÄNDA PAPPERSNÄSDUKEN FOR CRYING OUT LOUD.
En intressant sak att notera dessutom är att folk ofta spärrar upp ögonen efter de har snytit sig ungefär som att de är lite upprymda över händelsen.
Wierd.
Din jistna getfan
Sebbson, din gamle get, min bestående klippa.
Du tar mig för exakt den jag är, inklusive allt.
Du får mig att skratta vilken dag du vill.
Fyfan vad du är bra.
Ursäkta, du har en död björn på huvudet
"Du ser trött ut. Du får sluta vara uppe och röja hela nätterna"
Ute och röja? Om det vore så väl. Jag ligger uppe och ser på repriser inpå natten, tills jag blir alldeles trött i ögonen och stänger av TV:n. Men fasiken, jag har i alla fall inte barn. Han yttrade med stor uppgivenhet att han minsann inte fått någon sömn de senaste fyra åren.
Så.. nackdel: Jag ser så sliten ut som jag känner mig.
Fördel: Jag har ingen skrikande fyraåring i min säng.
Slående insikter!
"Jomen visst brukar man räkna kusiner? Lite kul va?"
Igår så var jag på min mosters 50-års fest. Trots att jag har känt henne i 20 år så har jag inte varit i närheten av att träffa alla hennes vänner. Det är en högst intressant vänskapskrets utspridd över jordklotet med en väldig variation på sociala normer och yrken. Alla ser yngre ut än vad de är och bär runt på helt olika storys om hur de en gång i tiden träffade min moster.
Det här innefattar alltifrån svartklubbar i New York för 20 år sedan, utan för en sommarstuga när hon var fem eller på dansbandslogen på Gröna Lund förra sommaren.
Sen var det förstås de två förvirrade Japaner som trodde de hade hamnat på sin buss till Gävle när de klev på dubbeldäckaren som skjutsade ut festsällskapet till lokalen.
Så där stod jag, någonstans i mitten, och visste inte riktigt vilka jag skulle hälsa på. Det finns alltid den där funderingen i bakhuvudet; har jag träffat den här personen förut? Vet jag vem det är? Och vad ska jag säga?
Men så kom lösningen till mig i form utav min egen längd.
Jag svär att jag bara behöver ställa mig brevid någon sen kommer genast någon kommentar om min längd och jag har halva inne. Detta ledde till en del otippat mingel i gårdagens tumult. Jag har helt seriöst kommit hem med nya användbara kontakter inom kretsar jag inte ens sökte. Fantastiskt.
Annars var jag väldigt lugn hela kvällen. Speciellt när de vuxnas alkoholintag resulterade i vilt dansande till 70-tal (en stund gömde jag min bakom en gardin. Vaddå? Not kidding).
Min halvt ingifta släkting Robert hittade jag förresten på youtube. Han sjöng lite Beatles igår. Trevligt! Dessutom fick jag berättat för mig att det är roligt att räkna kusiner. Mannen som hävdade detta var lyckligtvis full.
Taxichaufförens bekännelser
Jag har suttit i bilen med denna oerhört trevlige man i ungefär tre sekunder när han börjar prata. Inledningsvis handlar det bara om att det här är inte hans dag, han vill hem och ta en drink. Sedan fortskrider detta till att han har det kämpigt både på hemmaplan och jobbet, och när han upptäcker att jag lyssnar kör han rätt in på kärnan till problemet.
"Jag är gift med en kvinna som försöker äga mig".
Mannen klagar över att han är för ung för alla de gråa hår som har börjat lägga sig om hans käkar de senaste åren. Han är utsliten efter att ha jobbat 6-7 dagar i veckan i åtta år. Medan han jobbar heltid, i perioder så extremt som tjugo timmar på ett dygn, så klagar frugan. Hon säger att han inte får gå ut och dricka eller spela poker med sina vänner. Hon shoppar upp pengarna han tjänar in så att han måste jobba ännu mer.
Jag frågade varför han var gift med den här kvinnan och mitt bland osammanhängande ord om att han älskar henne varvat med att han inte orkar mer så får hans röst en allvarlig underton. Han ser mig i ögonen så länge som trafiken tillåter och betonar "Gift dig aldrig. Aldrig aldrig aldrig".
Hans väldigt snälla ögon utstrålade verkligen ärlighet i allt det han sa. Han var trött och olycklig, och jag önskade honom allting gott i livet innan jag klev ut ur taxin. Han tackade för ett trevligt sällskap och log snällt.
Det är obegripligt för mig hur man kan leva sitt liv utan att leva det. I slutändan är det väl snarare kommunikationen än giftermålet i sig det var fel på. Stannar han kvar för sina barn? För att han inte vet vad han ska göra annars? För att han verkligen älskar henne?
Jag fick mer än jag väntade mig under de där 10 minutrarna hem, den saken är säker.
Personligheter i Kommunaltrafiken
I måndags så träffade jag och Bella på ett riktigt orginal på pendeltåget till stan.
Tänk er en äldre kvinna som har ett par gigantiska hörlurar på sig. Ur dessa hörlurar pumpas någon suspekt 80-tals techno ut i hetsig takt. Detta hörs utåt tack vare den generösa volymen, och hon gör inga försök att dölja hur mycket hon diggar den. Hennes huvud guppar kvickt i takt till basgången och då och då avbryter hon för att gorma högt i en telefon.
Men det är någonting skönt över henne. Så när hon kommer fram till oss för att få hjälp med att ta på sig sin ryggsäck (hennes jacka var lite otymplig så hon fick inte på den ordentligt) så är det med tacksamhet hon tar våra händer och ler glatt.
Hon frågar mig sedan vad jag tycker om musiken och trär lurarna över mitt huvud som om jag inte redan hade hört den. Det var bara att le och ge tummen upp så blev hon stolt och satte lurarna på Bella istället. Detta scenario i sig kändes lite besynnerligt, och hon tog det till en helt nivå när hon började dansa i gången.
Och så pågick det en kort stund. Medan tåget rusade mot vår destination hade vi sällskap utav en medelålderskvinna som dansade till äldre techno med armarna utsträckta mot omvärlden.
Innan hon klev av så sa hon till oss att vi fick ha det så bra, och att hon fick en bra känsla här inne, gestikulerandes med händerna mot hjärtat.
Det var ett ganska uppfriskande möte på väg till en arbetsdag i Oktober.