.

Igår så var jag på min mosters 50-års fest. Trots att jag har känt henne i 20 år så har jag inte varit i närheten av att träffa alla hennes vänner. Det är en högst intressant vänskapskrets utspridd över jordklotet med en väldig variation på sociala normer och yrken. Alla ser yngre ut än vad de är och bär runt på helt olika storys om hur de en gång i tiden träffade min moster.
Det här innefattar alltifrån svartklubbar i New York för 20 år sedan, utan för en sommarstuga när hon var fem eller på dansbandslogen på Gröna Lund förra sommaren.

Sen var det förstås de två förvirrade Japaner som trodde de hade hamnat på sin buss till Gävle när de klev på dubbeldäckaren som skjutsade ut festsällskapet till lokalen.

Så där stod jag, någonstans i mitten, och visste inte riktigt vilka jag skulle hälsa på. Det finns alltid den där funderingen i bakhuvudet; har jag träffat den här personen förut? Vet jag vem det är? Och vad ska jag säga?

Men så kom lösningen till mig i form utav min egen längd. 
Jag svär att jag bara behöver ställa mig brevid någon sen kommer genast någon kommentar om min längd och jag har halva inne. Detta ledde till en del otippat mingel i gårdagens tumult. Jag har helt seriöst kommit hem med nya användbara kontakter inom kretsar jag inte ens sökte. Fantastiskt.

Annars var jag väldigt lugn hela kvällen. Speciellt när de vuxnas alkoholintag resulterade i vilt dansande till 70-tal (en stund gömde jag min bakom en gardin. Vaddå? Not kidding).

Min halvt ingifta släkting Robert hittade jag förresten på youtube. Han sjöng lite Beatles igår. Trevligt! Dessutom fick jag berättat för mig att det är roligt att räkna kusiner. Mannen som hävdade detta var lyckligtvis full.