.

Efter en klassisk kundfattig dag på jobbet så hade min allmäna lust till kundservice sjunkit ner mot noll och det började närma sig stängning. In kliver en lite velig kvinna med sina två barn.

Vi har ju gått igenom detta förut: Annika och barn går inte ihop. Suck, tänkte jag.
Barnen var dock lugna och stod först och väntade medan modern grävde i sin lilla portmonä för att rota fram pengar. Men så händer någonting jag var helt oförberedd på. Det ena barnet, en pojke som kanske var runt 5 år, vandrar in bakom kassan. Då modern inte reagerar vet jag inte riktigt hur jag ska säga till, så jag säger lite snällt "du får inte vara här bakom".

Pojkens reaktion lämnar mig paff. Han säger ingenting. Han går istället emot mig med små steg och utsträcka armar, sedan kramar han mig väldigt varsamt och omsorgsfullt. Kramen varar bara några få sekunder, sedan böjer han huvudet bakåt och ser på mig med stora blåa ögon. Han ser verkligen rakt in i mina ögon, sedan går han bort till sin mamma.

Jag blev ärligt talat rörd av den här högst otippade händelsen.
Alla barn är inte ondskefulla!