.

Min polare

Imorse när min mamma föreslog ett familjebesök till skansen var vi andra inte sena att haka på, mig behöver man inte övertala för det finns nämligen sengångare där! Sengångare är så sjukt roliga djur i sin blotta existens så ett tillfälle att få sig ett gott skratt var givet.

Det första jag möts utav är två stycken som ligger och sover. Efter att ha glott på dem en stund så trodde jag inte att det kunde överträffas, men det var faktiskt fel av mig. Vi vandrade ut ur terrariet för att gå och se på älgarna, och en älgherre stod och hängde rätt nära staketet. Jag gick fram och fick uppleva hur älgen lirkar ut huvudet med sina ståtliga horn genom staketet, och sträcker sig mot mig med mulen. Sedan stod den där och kelade med mig! Det var så sött så jag smäller av. Trots att den var närmre enorm så hade den sjukt snälla ögon och jag fick klappa på mule och klia lite i pannan. 

Djur får mig sannerligen att må bra. En utav vargarna stod länge och tittade på oss, har allitd upplevt dem som väldigt skygga så det var gött.

En lyckad dag på skansen. Jag åt pannkakor och drack varm choklad också, vilket bör tilläggas för att spä på mysfaktorn. Bilderna har lite kass kvalité dock, systemkameran fick vila idag så det var mobilen som ryckte in.


Sloth, sengångare. Den låg bara där på rygg och degade.


Väldigt nyfiken varg.

alltså wallawallwalla jag orkar inte gå ner på nedervåningen för det springer omkring främmande män med borrmaskiner där. the beauty of rebuilding your house. Jag måste passera dessa herrar i min nyvakna kalufs för att halka ut i garaget och hämta min kinamat i kylen. Dagens utmaning!

fyfan vad jag kommer behöva distrahera mig idag, mitt huvud är lite enformigt ibland..

menmen inget ont i hjärtat som inte lite te läker.

ciau.

bild från ukfests.co.uk

“I want my music to sound like throwing yourself out of a tree, or off a tall building, or as if you’re being sucked down into the ocean and you can’t breathe,”

Jag ska se Florence+The Machine på Debaser nästa vecka, bokade ganska spontant efter att egentligen bara ha lyssnat ordentligt på en utav hennes låtar, underbara You've got the love. Lyssnar därför igenom albumet Lungs på spotify nu och min förälskelse i hennes röst och talang växer sig bara starkare. Hennes musik har en konstig effekt på mig, jag känner mig stark, glad och vemodig på samma gång.

Tracks som bör höras;
Dog Days Are Over
Rabbit Heart
Cosmic Love
You've got the love

There's a ghost in my mouth
And it talks in my sleep,
Wraps itself around my tongue,
As it softly speaks
then it walks, then it walks
then it walks with my legs

Efter att ha sett ett par inspelade framträdanden kan jag vara säker på att hon är grym live. Det kommer vara någonting speciellt att se henne och hennes röda kalufs träda fram i symbios med den där stämman.

Och hennes texter hörrni, hennes texter. De lyfter ur musiken ibland.

A falling star fell from your heart and landed in my eyes
I screamed aloud, as it tore through them, and now it's left me blind

Jag vill inleda med att säga att JAG ÄLSKER MINA VÄNNER. Däremot är jag ypperligt avundsjuk på Carro, min brush, som idag avslöjade att hon har sett djuret mouse Deer när hon var i Malaysia! Som det framgick för några inlägg sedan så hamnade det här djuret snabbt på min topplista utan större ansträngning. Underbara evolution.

Sedan vill jag bara avsluta med att anknyta till inledningen i det här inlägget, som jag har lärt mig att man ska göra när man skriver texter, och säga JAG ÄLSKAR MINA VÄNNER. Förstående, intelligenta, roliga, fina, intressanta och totalt outbytbara.

Feta pluspoäng till min kusin som dessutom som besökte mig på jobbet idag och påminde mig om vilken tänkare han är. Det var trevligt som fan.

Nu kan kan jag inte hålla mig längre, det här är alltför häftigt!
Jag har bokat en resa till hösten. En resa till en av de mest tropiska och artberikade områdena på den här jorden. En plats som på grund utav skogskövlingen tyvärr riskerar att se annorlunda ut om ett antal år, och det är ett stort privilegium att få möjligheten att uppleva det dessförinnan.

Kära vänner, jag ska till Borneo!
Under åtta veckor kommer regnskogen i det Malaysiska området Sabah på ön att vara mitt hem. Åtta hela veckor!

Resan är kombinerad äventyrs- och volontärsarbete. Så inte nog med att jag kommer att få bo i samma skog som näsapor och orangutanger, jag kommer också att klättra upp för 4000m höga Mt Kinabalu i soluppgången, prova på cayoning, sova i långhus med stammar, få överlevnadsutbildning, lära ut engelska, turism och hygien till folk i Dusunstammar, bada i varma mineralkällor, snorkla vid en vulkan, vandra på de mest fantastiska platserna!

Jag kan inte fatta det. Det är bortom allt vad häftigt kan uttrycka!
Det är helt, helt sjukt och jag har skuttat, skrattat, skrikit, skakat och gråtit sedan jag tog det avgörande steget och betalade in bokningsavgiften. Det finns en minimal risk att resan är fullbokad, men efter att ha talat med resebyrån(som i sin tur skickar min bokning till en internationel organisation de samarbetar med) så verkar allting lugnt. Annars har jag redan en plan B så att jag inte blir för besviken.

Jag har bokat en tripp till paradiset. Regnskogen som jag länge har velat uppleva.
Det kommande halvåret kommer jag troligen varva mellan total glädje och att vara smått livrädd, sen bär det av till böljande träd, krävande utmaningar och massa livsfarliga djur! Wow.


Foto: Andrea Pistolesi


Foto: Andrea Pistolesi


Foto: mount-kinabalu-borneo.com


Foto: Roine Magnusson

 
Foto: Michael Fogden


Foto: Tim Laman, Natioanl Geographic

Kan ni tro det? För jag kan nästan inte det.
Jag vet inte hur jag ska få ner hur jag känner i skrift.

Jag var ute på promenad, och i vanlig Annika-anda så struntade jag i det faktum att jag inte har några bra vinterskor, så jag klättrade in i skogen och upp för små backar där snön nådde upp över knäna.

Solen sken och öronen var nästintill djupfrysta, men det var väldigt skönt.
Nu sitter jag här med halvblöta jeans och röda kinder.

Så jag sitter och kollar på en dålig komedi, och jag fattar inte varför. Jag är uppe fastän jag är jättetrött, och jag fattar inte varför. Jag lägger ner stora mängder energi på att reflektera över saker som garanterat kommer leda till att jag blir ledsen, och jag fattar inte varför. Jag lever inte i nuet tillräckligt ofta, och jag fattar inte varför. Jag irriterar mig på struntsaker, och jag fattar inte varför.

Jag gör inte det jag skulle må bäst utav, varför?

Jag kanske beror det på att jag är en gnällig jävla i-landsmänniska som tror att mina problem är viktiga, som tror att jag har "rätten" att klaga så fort någonting är motigt, som tror att allting ska serveras för mig fastän jag inte anstränger mig, som tror att mina laster är jätteintressanta, som tror att jag är en speciell person.

Det här är en konstig värld. Den är faktiskt så konstig att jag omöjligen kan sammanfatta den, kanske skulle jag vilja utnämnda den som ett fatalt misslyckande. Men så hör jag berättelser om hur vänner till mig besöker u-länder och bemöts utav glada människor med leenden på läpparna, och jag skäms. För jag sitter här och grämer mig, fastän jag har så många möjligheter att jag borde känna mig som världens lyckligaste. Fast istället för att gå efter min egen vilja och känsla så följer jag mönster i samhället som inte är positiva. Bara för att liksom. Och jag är inte ensam. Hur ofta ler folk man passerar på stan?

Jag tycker ju för i helvete inte ens om att sitta vid datorn så här många timmar varje dag! Det är slöseri med tid! Jag borde radera facebook och börja röra på mitt arsle istället, jag är tjugo år, har permanent ont i knäna och blir andfådd av att springa till bussen. VARFÖR? Onödigt.

Jag tycker om mig själv som fan, det står jag vid. Men jag kan byta spår lite och sluta gräva ner mig i det förflutna. Ja, jag har haft det tufft. Det har jag dock tagit lärdom utav så idag torde tankarna fokuseras på det faktum att jag tog mig ur det. Och jag behöver förstå att även om vissa saker får göra väldigt ont så ska det inte få ta över mig helt, varför skulle det? Det är inte synd om mig!

Jag kommer alltid att vara ledsen när folk i min närhet mår dåligt, när jag tänker på vad vi gör med planeten, när jag tänker på allt ont som sker omkring i världen. Men jag har en kropp, en livstid. Jag kan göra vad jag vill utav den, och jag vill faktiskt inte leva såhär längre. Jag kan inte alltid försöka fly ifrån vardagen, jag får ta och forma den så att den passar mig istället.

För ett par dagar sedan fattade jag ett beslut som kommer att vara den största utmaningen hittills i mitt liv. Man kan säga att det är ett resultat utav att jag har börjat tänka i banor som dessa, så det lönar sig redan!

Nu är det godnatt.
NATTI.

Guilin

Kan ni tänka er att det finns folk som bor på så vackra platser?
Idag har jag sökt väldigt mycket på Hunan provinsen i Kina, för att det finns platser där som verkligen är av naturens under. Li River vid yangshou, halleluja mountains i Zhangjiajie, pittoreska flodstäder som Feng huang. Jag har aldrig varit särskilt lockad utav den Kinesiska muren, kinas storstäder eller det där otroligt kända torget jag för närvarande inte kommer ihåg namnet på.

Men Kinas natur? Sign me up för lite tågluff.
Frid för ögonen.

fuck this shit:)

Ibland kan jag tänka att jag är en väldigt misslyckad person. Inte för att jag är det, utan för att man själv sätter ribban för vad man anser är tillräckligt. Om jag bestämmer mig för att vara en übermänchen som ska ha lyckats uppnå mina mål innan jag har fyllt tjugo så är ju det att måla in mig själv i ett rätt taskigt hörn.

Sedan kan jag inte påstå att lyckade människor defineras av erfarenhet heller.
Hur som helst, så kom jag på att det är simpelt. Eftersom att man själv är den som sätter ribban så är det väl för fan bara att lägga den på golvet och inse att man inte behöver vara mer än den man mår bra utav att vara.

Man kan faktiskt ha höga ambitioner och stor vilja att utvecklas ändå. Det underlättar väl snarare att nå fram om man inte slår huvudet i en jävla ribba hela tiden?

Nu ska jag äta lunch och försöka fokusera på konsten att förlåta.
Jag har verkligen inte tyglat den ännu.

Ciao belli, ha en fin söndag.

Idag har inneburit mycket.

Jag har träffat familj, släkt, nära vänner, bekanta, kända, okända.
Jag har mött folk som velat dö.
Jag har mött folk som är kära.
Jag har skrattat.
Jag har varit stressad.
Jag har varit uttråkad.
Jag har känt varit stark, jag har känt mig svag.
Jag har varit arg, jag har varit lugn.
Jag har sjungit, jag har lyssnat.
Jag har känt mig säker, sedan osäker.

Jag har lyssnat till höga larm och springande fötter i en tom korridor. Med känsla utav sorg i hjärtat, med en uppfyllande glädje. Med ben som velat bära mig långt, med en kropp som behövt vila. Med någon annans armar om mig, med mina om andras. Med tacksamhet för det liv jag har här, med frustration för det andra måste genomleva.

Idag har inneburit nyanser. Nyanser så många att liv har tett sig sannerligen påtagliga.
Vi har alla gemensamt att vi kan möta varandra med bara en liten blick. Inget larm, inget kändisskap, ingen kärlek, ingen sorg, ingen sång, ingen osäkerhet, ingen bakgrund, ingen faktor kan slå ut den att vi alla kan mötas. Skiljerlinjer suddas ut om så bara för de knappa sekunder våra ögon ser varandra.

Jag har mött många människor idag.
Och det har gett mig så många nyanser.

Nej, känslan glömmer inte. Att vi kommer över saker är sanning med modifikation. Vi hanterar och går vidare. Men någonstans sitter allt. Erfarenheter som kan spåras fram bara genom en doft, ett ord, en association. Erfarenheter som oavsett om vi har lärt oss något utav dem eller inte, formar vårt framtida beteende.

Jag skulle oberört vilja ta med mig lärdomen, men slänga den dåliga känslan. Lämna de minnen som alltid märks av på ett naggande sätt då de spårats. Som sticker i bröstkorgen, som kan få mig att rycka till varthän jag befinner mig. De minnen som får mig att bli lätt illamående under korta stunder.

Som tar mina vakna stunder fastän jag redan har genomlevt dem.
Jag vill inte att mer av mig ska gå åt.

Jag har helt galen beslutsångest.
Jag vet verkligen inte hur jag ska fatta beslutet.
Själva känslan ligger i båda sidor av beslutet så även om jag försöker tysta ner huvudet så är det himla knepigt.

Men det är absolut inget trist att besluta om, så den biten klagar jag icke på.

Godnatt. Vet inte varför jag är uppe ens?

Det finns en slags grundpelare i feel-good artiklar som verkligen dansar på mina nerver.
Inställningen gällandes så kallade brister och "fel" i våra utseenden. Helt enkelt de många klankar ner på sig själva angående, de saker som inte stämmer in på idealet.

Det finns otroliga mängder artiklar som vänder sig till främst unga tjejer, där det radas upp tips och peppning för att vi ska känna oss bättre. Vi ska acceptera våra brister. Och exakt där har vi felet.
Det är nämligen inte brister. Stora lår, hull på magen, små bröst, tunnt hår, celluliter, beniga armar, stora näsor, dålig hy och allt vad det nu är vi inte får ha om vi ska passa in i en viss mall; det är naturligt. Det har aldrig varit brister, konstigt eller ens ovanligt.

Det är fint med artiklar ämnade att boosta våra självförtroenden. Men jag stör mig på grundattityden om att vi måste inse att man är fin trots att man inte ser ut som idealet. Vi duger trots att vi inte ser ut som bikinimodeller. Det ger oss ändå någon slags bild av att vissa är bättre än andra för att de ser ut på ett visst sätt.

Media är inte kärnan av ondska, nej. Men det är ofta dubbelmoraliskt och manipulativt. Jag läser sällan tjejtidningar längre, för att jag faktiskt påverkas utav det. Jag önskar att vi kunde tänka mer på vad som får oss att må bra.

Vi ser ut som vi gör, punkt. Så länge vi har en kropp som är mänsklig så kommer vi också få gropar på låren och rynkor i ansiktet, det är så konstigt hur vi kan låta oss nedslås bara av att vi föddes som vi är.

Utseendet har inga brister. Alla kan vara attraktiva. Idealet har vi skapat själva och det är vi som kan slå hål på det. Det här ligger i våra tankebanor. Jag vill inte se människor ödsla sin tid och energi på att må dåligt längre.

Varför måste allting hela tiden spela någon roll?

Snart.helg.

Okej, så enligt ett amerikanskt murmeldjur så är det sex veckor kvar utav vintern.
Jag ska stämma den jäveln om det pågår längre:)

Min yttersta respekt till de människor som orkar med det här jobbet vareviga dag.
Det är jättetungt rent mentalt, inte bara för att man bryr sig personligen om det man gör, utan för att folk bemöter en på sätt som är lite fascinerande. Jag är liksom inte pesten. Det finns inget vaccin mot värvare, sorry laddies.

Men, himla bra erfarenhet.
Man lär sig hantera de skummaste människorna.

Sista dagen imorgon.

Vad kan man säga om denna dag?
Mårten sjön nya texter till Smooth Criminal, Ivan lekte inte med örtsalten, det vart några high-fives, Jonas förnekar påståendet att han ser ut som Ted Gärdestad, okänd man på tåget berättade att Hållbar utveckling är en obligatorisk kurs på Gotlands Universitet och oh, by the way..

jag fick två värvningar!!

Den ena som var med en äldre dam var verkligen en fråga om att vässa övertalningsförmågan, den andra som var en man i medelåldern var underbart enkel.

Imörrn blir det nya tag.

Ibland så tänker jag att jag inte vet
och det är okej
för när man inte vet
så undrar man
och då finns kanske någonting kvar