.

Det finns en slags grundpelare i feel-good artiklar som verkligen dansar på mina nerver.
Inställningen gällandes så kallade brister och "fel" i våra utseenden. Helt enkelt de många klankar ner på sig själva angående, de saker som inte stämmer in på idealet.

Det finns otroliga mängder artiklar som vänder sig till främst unga tjejer, där det radas upp tips och peppning för att vi ska känna oss bättre. Vi ska acceptera våra brister. Och exakt där har vi felet.
Det är nämligen inte brister. Stora lår, hull på magen, små bröst, tunnt hår, celluliter, beniga armar, stora näsor, dålig hy och allt vad det nu är vi inte får ha om vi ska passa in i en viss mall; det är naturligt. Det har aldrig varit brister, konstigt eller ens ovanligt.

Det är fint med artiklar ämnade att boosta våra självförtroenden. Men jag stör mig på grundattityden om att vi måste inse att man är fin trots att man inte ser ut som idealet. Vi duger trots att vi inte ser ut som bikinimodeller. Det ger oss ändå någon slags bild av att vissa är bättre än andra för att de ser ut på ett visst sätt.

Media är inte kärnan av ondska, nej. Men det är ofta dubbelmoraliskt och manipulativt. Jag läser sällan tjejtidningar längre, för att jag faktiskt påverkas utav det. Jag önskar att vi kunde tänka mer på vad som får oss att må bra.

Vi ser ut som vi gör, punkt. Så länge vi har en kropp som är mänsklig så kommer vi också få gropar på låren och rynkor i ansiktet, det är så konstigt hur vi kan låta oss nedslås bara av att vi föddes som vi är.

Utseendet har inga brister. Alla kan vara attraktiva. Idealet har vi skapat själva och det är vi som kan slå hål på det. Det här ligger i våra tankebanor. Jag vill inte se människor ödsla sin tid och energi på att må dåligt längre.