.

Så jag sitter och kollar på en dålig komedi, och jag fattar inte varför. Jag är uppe fastän jag är jättetrött, och jag fattar inte varför. Jag lägger ner stora mängder energi på att reflektera över saker som garanterat kommer leda till att jag blir ledsen, och jag fattar inte varför. Jag lever inte i nuet tillräckligt ofta, och jag fattar inte varför. Jag irriterar mig på struntsaker, och jag fattar inte varför.

Jag gör inte det jag skulle må bäst utav, varför?

Jag kanske beror det på att jag är en gnällig jävla i-landsmänniska som tror att mina problem är viktiga, som tror att jag har "rätten" att klaga så fort någonting är motigt, som tror att allting ska serveras för mig fastän jag inte anstränger mig, som tror att mina laster är jätteintressanta, som tror att jag är en speciell person.

Det här är en konstig värld. Den är faktiskt så konstig att jag omöjligen kan sammanfatta den, kanske skulle jag vilja utnämnda den som ett fatalt misslyckande. Men så hör jag berättelser om hur vänner till mig besöker u-länder och bemöts utav glada människor med leenden på läpparna, och jag skäms. För jag sitter här och grämer mig, fastän jag har så många möjligheter att jag borde känna mig som världens lyckligaste. Fast istället för att gå efter min egen vilja och känsla så följer jag mönster i samhället som inte är positiva. Bara för att liksom. Och jag är inte ensam. Hur ofta ler folk man passerar på stan?

Jag tycker ju för i helvete inte ens om att sitta vid datorn så här många timmar varje dag! Det är slöseri med tid! Jag borde radera facebook och börja röra på mitt arsle istället, jag är tjugo år, har permanent ont i knäna och blir andfådd av att springa till bussen. VARFÖR? Onödigt.

Jag tycker om mig själv som fan, det står jag vid. Men jag kan byta spår lite och sluta gräva ner mig i det förflutna. Ja, jag har haft det tufft. Det har jag dock tagit lärdom utav så idag torde tankarna fokuseras på det faktum att jag tog mig ur det. Och jag behöver förstå att även om vissa saker får göra väldigt ont så ska det inte få ta över mig helt, varför skulle det? Det är inte synd om mig!

Jag kommer alltid att vara ledsen när folk i min närhet mår dåligt, när jag tänker på vad vi gör med planeten, när jag tänker på allt ont som sker omkring i världen. Men jag har en kropp, en livstid. Jag kan göra vad jag vill utav den, och jag vill faktiskt inte leva såhär längre. Jag kan inte alltid försöka fly ifrån vardagen, jag får ta och forma den så att den passar mig istället.

För ett par dagar sedan fattade jag ett beslut som kommer att vara den största utmaningen hittills i mitt liv. Man kan säga att det är ett resultat utav att jag har börjat tänka i banor som dessa, så det lönar sig redan!

Nu är det godnatt.
NATTI.