Fail.
Ibland kan jag tänka att jag är en väldigt misslyckad person. Inte för att jag är det, utan för att man själv sätter ribban för vad man anser är tillräckligt. Om jag bestämmer mig för att vara en übermänchen som ska ha lyckats uppnå mina mål innan jag har fyllt tjugo så är ju det att måla in mig själv i ett rätt taskigt hörn.
Sedan kan jag inte påstå att lyckade människor defineras av erfarenhet heller.
Hur som helst, så kom jag på att det är simpelt. Eftersom att man själv är den som sätter ribban så är det väl för fan bara att lägga den på golvet och inse att man inte behöver vara mer än den man mår bra utav att vara.
Man kan faktiskt ha höga ambitioner och stor vilja att utvecklas ändå. Det underlättar väl snarare att nå fram om man inte slår huvudet i en jävla ribba hela tiden?
Nu ska jag äta lunch och försöka fokusera på konsten att förlåta.
Jag har verkligen inte tyglat den ännu.
Ciao belli, ha en fin söndag.
Sant!
så sant, har också funderat på det där.
jag brottas med den "duktiga flickan" i mig som ofta höjer kraven på mig själv och vill prestera max. Försöker då sänka ribban som du beskriver, men det håller inte särskilt länge, den åker upp väldigt fort igen.. Hur gör man för att lyckas hålla den nere?
Hur gör du?
Tack för en kul blogg!
nattodag: tack för svaret, jag försökte kommentera i din blogg men funktionen fungerade inte:/
Jag har lärt mig att jag väljer själv om jag vill vara misslyckad eller inte, jag kan välja att fokusera på allting jag inte gjort eller beslut jag borde ha fattat/ Resultat jag hade kunnat uppnå om jag bara skärpt mig vid tillfällen. Men det är så destruktivt, det gör mig ledsen att människor i allmänhet är så destruktiva mot sig själva på alla plan. Så nu vägrar jag se det så, det är lite att kämpa mot sig själv eftersom att tankarna ofta påminner mig, men jag vägrar ge vika. Jag har tagit mig ur två hämmande diagnoser, jag är en snäll och medveten person, jag har fantastiska vänner. Jag är inte bäst i världen på någonting, men varför skulle det innebära ett misslyckande? Vad är att lyckas? Så länge man själv mår bra. Så länge man inte ångrar, utan lär sig. Och försöker fokusera på erfarenheter och att man ständigt kan växa som person.
Det låter så simpelt men är ack så svårt. tack själv, ha det superfint!
Du har så rätt,
och det är ofta en kamp att lyckas leva som man lär tycker jag. För mig själv alltså.
Jag kan och vet ju så mycket om hur jag ska leva, att jag egentligen är grym på så mycket när jag tänker efter och även har ett jäkla bra liv med fina människor runt omkring mig. Och när jag kämpar tycker jag att jag lyckas. Och det handlar nog mkt som du skriver om, att bestämma sig. Men visst, vad sjutton är att "lyckas"?
Men ibland är det extra svårt, och just förväntningarna på mig själv gör att när jag faller så faller jag ordentligt. Men med tiden har jag insett att det viktigaste är att acceptera. Något jag blir lite bättre och bättre på, tror jag..hoppas jag...
Det här säger mycket tycker jag:
"A problem is something that can be solved, a fact of life is something that must be accepted.
Know the difference. "
ha det fint,
nu ska det gå att kommentera hos mig;)