mänskligt värde
*Källa: DN.se
Någonstans sitter en ung tjej och väntar på vem som har samlat ihop flest likes. Sedan ska hon spendera resten av sitt liv med den här mannen baserat på den anmärkningsvärda insatsen.
Mänskligheten.
Pridevecka på Campus
Den här veckan på campus har tillägnats rätten att få älska vem man vill, och vara den man vill. Igår avslutades en vecka med aktiviteter med en sittning samt en utgång i glamorös anda. Jag har verkligen lärt mig en hel del, särskilt berörande var det med Stephen Fry's dokumentärserie Out There. Där åker Stehpen, som själv är homosexuell, runt till olika länder och besöker människor som stöttar eller uppmuntrar till att homosexuella inte ska ha samma rättigheter som andra. Flera utav de personer han talade med hade mycket makt i sina länder och de och argumenterade utefter väldigt förlegade och inskränkta fördomar. Skrämmande.
Desto mer speciellt kändes det därför igår ute på krogen. När jag stod där på dansgolvet med män klädda som kvinnor och tvärtom, blandat med människor som inte hade varit aktiva i prideveckan, så kändes det så skönt att det inte var något konstigt. Det finns platser där man får vara som man vill, och även om Sverige inte är perfekt så önskar jag alla som är förtrycka i sina hemländer på grund utav deras läggning att de ska vara välkomna hit så att de kan leva sina liv i större frihet. Det har varit hemskt att höra berättelser om ungdomar som har kastats ut ur sina hem, blivit förtrycka av sina föräldrar, blivit mordhotade och nedslagna till förlamning, enbart på grund utav deras läggning. Det är väldigt mycket jag inte förstår med mänskligt beteende och detta hat är en utav de sakerna. Faktiskt, det är helt obegripligt för mig.
I onsdags så var det poesistund med tema mänskligra rättigheter och jag och Ellinor sjöng ett par sånger ihop. Det hade varit kul att välja en låt som var skräddarsydd till temat, men vi hade bara en dags varsel så det blev inte mycket tid för övning. Här nedan kan ni lyssna lite i alla fall.
Allt som allt en mycket bra vecka, till störst del arrangerad utav Amnestys Ungdomsgrupp 28. Så otroligt skönt att det finns engagerade människor överallt här på universitetet.
(Och på tal om engagemang så står mina föräldrar och demonstrerar med Greenpeace utanför Ryska ambassaden idag, någonting som gör mig stolt när jag sitter här hemma i soffan)
klimatångest
Idag så är jag helt sänkt i hjärtat.
Just nu sitter en vän till familjen, Dima Litvinov, häktad i Ryssland på grund utav en fredlig Greenpeace aktion mot oljeborrning i arktis. Ryssland anstränger sig rejält för att hitta skäl till att fängsla honom och 29 andra aktivister för piracy, ett brott de inte har begått. 15 år fängelse är straffet som hänger över deras huvuden.
Detta väcker mycket känslor i mig. Det bultar i miljöådrorna. Jag vill sålla mig till alla hjältar, omedelbart. Avbryta min utbildning och byta spår. Jag är inte ämnad till något annat än att arbeta för en frisk luft, icke-modifierade matvaror, biologisk mångfald, bromsad klimatförändring; vi behöver se på världen på ett nytt sätt. Vi måste vårda det som när oss. Och det gör ont, när jag ser på dem som sliter hårdats. De som sitter i fängelser. De som ser sina skogar skövlas till marken. De som arbetar på center för utrotningshotade arter och ständigt står med vatten upp till hakan för att det helt enkelt inte ser så ljust ut. Alla dem som intensivt försöker föra oss andra samman i en fråga som berör oss alla.
Jag funderar på min utbildning, fred och utveckling. Och jag blir rädd att göra skada; tänk om den utveckling jag kommer att arbeta för kommer vara en som inte är god för miljön? Tänk om biståndsprojekten jag står i täten för inte kommer att vara hållbara? Kortsiktiga lösningar i god välmening som sedan ändå kommer att kastas omkull när miljöförstöringen kulminerar.
Det är så det känns idag. Det känns som att jag inte förstår hur jag någonsin ska kunna syssla med någonting annat än att försöka väcka liv i folk som lamt konstanterar att dom "inte orkar bry sig" och återgår till sitt. Dom som vet men inte vill är nästan värre än alla skeptiker där ute i världen. Sen hur man nu kan vara skeptisk till en miljöförstöring som är ett faktum är en annan femma; det är en ganska fascinerande nivå utav ointresse för det som är viktigast för en själv och för resten utav jordens befolkning, människa som djur och natur.
Idag så känns det inte så behagligt, alltsammans.
etisk smartphone?
Min telefon börjar dö. Det är en Sony Ericsson Greenheart. Liten simpel sak med schysst miljötänk, dels i materialet och dels i energisparande. Det har varit först på senare tid som jag känt en mild frustration över att jag faktiskt vill kunna vara medlem i instagram, ta sköna bilder i allmänhet, använda GPS, kolla lokaltrafiken snabbt och smidigt på internet och så vidare. Smartphonefasoner med andra ord!
Så funderade jag på om det verkligen är så att jag måste finna mig i att investera i någonting som jag vet bidrar till en del fula arbetsförhållanden. Hyckleri måhända - eftersom att jag fortfarande handlar kläder på billiga kedjor - men jag ville faktiskt kolla upp mina alternativ. Finns det någon etisk smartphone? Framförallt så tänker jag på de mineraler som bryts i Kongo för att användas specifikt till smartphones, en verksamhet som har gjort sitt för att bidra till kategorin "människor som arbetar som slavar i gruvor för att andra ska få det dom vill ha".
Så funderade jag på om det verkligen är så att jag måste finna mig i att investera i någonting som jag vet bidrar till en del fula arbetsförhållanden. Hyckleri måhända - eftersom att jag fortfarande handlar kläder på billiga kedjor - men jag ville faktiskt kolla upp mina alternativ. Finns det någon etisk smartphone? Framförallt så tänker jag på de mineraler som bryts i Kongo för att användas specifikt till smartphones, en verksamhet som har gjort sitt för att bidra till kategorin "människor som arbetar som slavar i gruvor för att andra ska få det dom vill ha".
Bild från fairphone.com
Efter en stunds googlande hittade jag Fairphone.com. Hemsidan avser en smartphone som hittills har sålts till 12 000 användare och som kommer att börja testas och recenseras på riktigt nu till hösten utav experter på området. Den särskilda fokusen är just att mineralbrytningen ska vara etisk. Telefonen är en Androidvariant med kamera och allt det där skojiga som jag vill ha.
Summan av denna kardemumma: om min telefon, om faktiskt håller på att långsamt tyna bort, klarar sig i några månader till så kanske det blir denna. Ett mycket lovvärt alternativ!
ett morgontal
Imorse när jag vaknade så skedde någonting ganska underligt. Det första jag gjorde var att plötsligt börja hålla ett tal i mitt huvud. Medan jag låg och slöade i värmen så började mitt huvud plötsligt förklara för någon vad feminism är och varför det är viktigt. Talet var alltså uppbyggt som om jag satt mitt emot någon som hade frågat mig "Men om det nu är jämställdhet som det handlar om, varför heter det feminism?" - en fråga som berättar att åhöraren oftast inte är påläst över huvud taget och kanske inte alls är intresserad utav vad det egentligen handlar om. Men så föreställde jag mig att jag svarade "Vill du verkligen veta? För i sådana fall, så kan jag förklara för dig". Och plötsligt skapads ett noggrannt, diplomatiskt men besämt tal om feminismen, baserat på den hyfsade kunskap jag besitter.
Detta låter förstås väldigt... pja, politiskt korrekt? Fisförnämnt? Löjligt? Alltså inte feminismen i sig utan att jag måste hålla ett tal i mitt huvud när jag vaknar till nån påhittad publik. Men det som jag tycker var så härligt är att i normala fall blir jag så upprörd att jag inte orkar argumentera/diskutera när jag upptäcker att en person mest är ute efter att pja, provocera eller ifrågasätta. Men nu var jag liksom sansad. I verkligheten är jag inte det när jag måste förklara för folk saker som för mig är helt uppenbara. Samtidigt vet jag att man inte kan veta allt, läsa på om allt eller vara införstådd med vissa saker; så ska man sprida ordet måste man ibland hålla sig lugn.
Aja, god morgon.
Reklam för att påminna om klimatförändringar
Förutom mitt engagemang i miljön, så finns klimatfrågan. Det jag finner absolut svårast i min vardag är att duscha korta stunder. Jag förbrukar alldeles för mycket vatten i förhållande till vad som egentligen kan anses rimligt och detta är någonting som jag nästan ser som ett utmaning för livet. Jag tror att en av anledningarna till att jag försöker förbruka mindre mängder schampoo och duschkräm samt byta ut till bättre alternativ är för att jag någonstans vill kompensera. Det är inte samma sak, jag vet, men jag tänker inte sluta påminna mig själv om varför det är viktigt. Ibland lyckas jag ta stegen, ibland är det svårare. vikvik
erbjudande
Sitter och poserar i min gamla lägenhet.
Det hände någonting väldigt intressant för ett tag sedan.
Min agentur ringde. Jag finns med på people-avdelningen. Det innebär att jag kan bil uppringd för castings till reklamfilmer såväl som till modejobb, och när de ringer så kan jag fatta mitt beslut där och då.
Så ringde de. Det gällde ett jobb för en utav Sveriges största modetidningar. Eller ja, de kallade det jobb till att börja med. Allt lät jävligt lockande. Sommarnummer. Uppslag. Känd designer. Ojojoj. Fanns bara en hake. Jag skulle inte få ett skit betalt.
De hade nog kunnat tänka sig att man skulle vilja ha jobbet ändå, att man skulle betala tågbiljett och åka på casting och stå där och bli bedömd för att sedan eventuellt få chansen att efter ett intensivt arbetspass bli exponerad obetalt i en stor tidning och i utbyte endast få den stora äran. För ett år sedan hade jag lätt gjort det. Eller njae, kanske för ett och ett halvt sedan. Idag så vill jag dels inte stötta industrin, dels känns det bara så bisarrt att de utnyttjar tjejer såpass på Sveriges största modetidning att det inte betalas ut någon ersättning.
Det som kändes mest spännande när jag fick samtalet var mitt oerhörda behov att dela med mig till andra utav detta. De ville ha mig! Folk måste få veta. Men jag måste också heroiskt berätta att jag givetvis inte hade ställt upp. För jag jobbar ju inte gratis. Och jag menar, klart att jag inte stöttar en industri som måste vara oerhört negativ ur en feministisk synpunkt. Negativt även för samhället i allmänhet, människor självkänsla och idéer om vad som är viktigt påverkas kraftigt utav de tidningarna.
Det är just det; de har lyckats. Jag tyckte det var vrålhäftigt att de ringde mig, eftersom att branchen har lyckast så väl med att få en hög status. Säger man att man har varit modell får man oftare höra att det är coolt än något annat. Föräldrar går till agenturer med sina döttrar när de är 15 för att det anses finnas ett tvärde i det.
Jag önskar ett större ansvar från agenturer, tidningar och modedesigners och är stolt över att jag åtminstone motarbetade min egna fåfänga och sa nej. Man får faktiskt klappa sig själv på axeln ibland.
Min agentur ringde. Jag finns med på people-avdelningen. Det innebär att jag kan bil uppringd för castings till reklamfilmer såväl som till modejobb, och när de ringer så kan jag fatta mitt beslut där och då.
Så ringde de. Det gällde ett jobb för en utav Sveriges största modetidningar. Eller ja, de kallade det jobb till att börja med. Allt lät jävligt lockande. Sommarnummer. Uppslag. Känd designer. Ojojoj. Fanns bara en hake. Jag skulle inte få ett skit betalt.
De hade nog kunnat tänka sig att man skulle vilja ha jobbet ändå, att man skulle betala tågbiljett och åka på casting och stå där och bli bedömd för att sedan eventuellt få chansen att efter ett intensivt arbetspass bli exponerad obetalt i en stor tidning och i utbyte endast få den stora äran. För ett år sedan hade jag lätt gjort det. Eller njae, kanske för ett och ett halvt sedan. Idag så vill jag dels inte stötta industrin, dels känns det bara så bisarrt att de utnyttjar tjejer såpass på Sveriges största modetidning att det inte betalas ut någon ersättning.
Det som kändes mest spännande när jag fick samtalet var mitt oerhörda behov att dela med mig till andra utav detta. De ville ha mig! Folk måste få veta. Men jag måste också heroiskt berätta att jag givetvis inte hade ställt upp. För jag jobbar ju inte gratis. Och jag menar, klart att jag inte stöttar en industri som måste vara oerhört negativ ur en feministisk synpunkt. Negativt även för samhället i allmänhet, människor självkänsla och idéer om vad som är viktigt påverkas kraftigt utav de tidningarna.
Det är just det; de har lyckats. Jag tyckte det var vrålhäftigt att de ringde mig, eftersom att branchen har lyckast så väl med att få en hög status. Säger man att man har varit modell får man oftare höra att det är coolt än något annat. Föräldrar går till agenturer med sina döttrar när de är 15 för att det anses finnas ett tvärde i det.
Jag önskar ett större ansvar från agenturer, tidningar och modedesigners och är stolt över att jag åtminstone motarbetade min egna fåfänga och sa nej. Man får faktiskt klappa sig själv på axeln ibland.
en oerhört viktig bi(o)premiär
Jag har hört det förut; om bina som dör ut. Tydligen så är det ett stortskaligt problem i världen - ett som vi inte ser eller märker av i våran vardag men som har katastrofala konsekvenser. Våran tillgång till livsmedel är till stor del möjliggjord tack vara bina, som drar sitt strå i världens ekologiska samhörighet. Det gör mig förtvivlad att tänka på hur det kommer sig att det är så mycket bra som utsätts för så mycket dåligt, så fort. Vad är det som orsakar massdöden hos världens bipopulationer?
Inte bara honung (More Than honey) är en dokumentär om fenomente och den har biopremiär imorgon. Jag ska se den. Det är dock en sådan film som jag kanske inte kan ta mig för att se på en biograf eftersom att jag gråter, som om jag vore tretton och just upptäckt hur verkligheten kan se ut, igen. Det är som att sätta mig framför Home, Eleventh Hour eller någon annan maffig film om den miljöpåverkan som vi människor har. Eller som att be mig läsa en hel bok om vad som finns i våra livsmedel och skönhetsprodukter.
Jag tar in allt såsmåningom, men jag gör det gärna i hanterliga doser så att jag blir motiverad istället för halvdöd inombords. Jag hoppas att ni förstår hur jag menar.
Inte bara honung (More Than honey) är en dokumentär om fenomente och den har biopremiär imorgon. Jag ska se den. Det är dock en sådan film som jag kanske inte kan ta mig för att se på en biograf eftersom att jag gråter, som om jag vore tretton och just upptäckt hur verkligheten kan se ut, igen. Det är som att sätta mig framför Home, Eleventh Hour eller någon annan maffig film om den miljöpåverkan som vi människor har. Eller som att be mig läsa en hel bok om vad som finns i våra livsmedel och skönhetsprodukter.
Jag tar in allt såsmåningom, men jag gör det gärna i hanterliga doser så att jag blir motiverad istället för halvdöd inombords. Jag hoppas att ni förstår hur jag menar.
ocd
Svenska Dagbladet har precis haft en artikelserie om tvångssyndrom, OCD, på sin hemsida. Jag som inte läser pappersupplagan vet inte om det även har publicerats där. Faktum är att det är ovanligt med information om denna psykiska åkomma, som ju faktiskt besvisats bero på en förändrad hjärnaktivitet hos den som är drabbad.
Ett typiskt bevis på att människor har svårt att relatera till tillståndet (utöver de 200 000 som ju har den) är att artikelserien nämner, inte en utan flera gånger, att David Beckham är en utav de som är drabbade. Vi behöver en fotbollsstjärna för att sympatisera; eller snarare för att intressera oss för en åkomma som är så vanlig men så dold ifrån allmänheten. Det är kopplingen till skam som gör att väldigt många väljer att inte dela med sig till sin omgivning om vad de går igenom. Tro fan det. Om jag skulle berätta hur jag tänker ibland skulle ni inte vara undantag om ni tyckte det var bisarrt, rent utav obegripligt.
När jag skummar igenom artikelserien så väcks ett begär i mig som jag faktiskt har burit på ganska länge. Jag vill så väldigt gärna skriva om hur det är att leva med den här sjukdomen. Efter tio år så har jag tröttnat på skam, och jag har tillräcklig erfarenhet av toppar och dalar för att bidra med någonting utav intresse. Åtminstone för de som lever nära någon som är drabbad, samt för de som just nu plågas dagligen utav den där känslan utav att vara instängd i sig själv. Att alltid behöva övervinna någonting i sig själv för att kunna uppnå en nivå av livskvalité som känns sånär på "normal" som möjligt. Att avundas andra för att man undrar hur det skulle vara att inte reflektera över de plötsliga idéer som hjärnan slänger till med, och som resulterar i sådan oerhörd ångest och ett starkt begär att utföra ett tvång för att tillfredsställa det där begäret.
Ett typiskt bevis på att människor har svårt att relatera till tillståndet (utöver de 200 000 som ju har den) är att artikelserien nämner, inte en utan flera gånger, att David Beckham är en utav de som är drabbade. Vi behöver en fotbollsstjärna för att sympatisera; eller snarare för att intressera oss för en åkomma som är så vanlig men så dold ifrån allmänheten. Det är kopplingen till skam som gör att väldigt många väljer att inte dela med sig till sin omgivning om vad de går igenom. Tro fan det. Om jag skulle berätta hur jag tänker ibland skulle ni inte vara undantag om ni tyckte det var bisarrt, rent utav obegripligt.
När jag skummar igenom artikelserien så väcks ett begär i mig som jag faktiskt har burit på ganska länge. Jag vill så väldigt gärna skriva om hur det är att leva med den här sjukdomen. Efter tio år så har jag tröttnat på skam, och jag har tillräcklig erfarenhet av toppar och dalar för att bidra med någonting utav intresse. Åtminstone för de som lever nära någon som är drabbad, samt för de som just nu plågas dagligen utav den där känslan utav att vara instängd i sig själv. Att alltid behöva övervinna någonting i sig själv för att kunna uppnå en nivå av livskvalité som känns sånär på "normal" som möjligt. Att avundas andra för att man undrar hur det skulle vara att inte reflektera över de plötsliga idéer som hjärnan slänger till med, och som resulterar i sådan oerhörd ångest och ett starkt begär att utföra ett tvång för att tillfredsställa det där begäret.
Hur vore det att leva som ni gör - ni som är fria? Efter ungefär tio år med åkomman är det relavtivt svårt att minnas, men jag vet att jag var ett mycket obekymrat barn. Faktiskt ett utav de gladaste och mest aktiva i min omgivning. Det tog ett tag för mig att förstå och acceptera att jag fortfarande är den personen fast jag måste kämpa lite mer för att nå fram ordentligt. Min väg från botten till närheten utav toppen innebar många tuffa insikter och krävde en styrka som jag är mycket stolt över att jag lyckades framkalla i stunder där det inte kändes okej att vara. Priset var högt och egentligen får jag aldrig veta exakt vad det var - vad jag hade gjort alla de där dagarna, månaderna, åren om jag inte hade suttit istängd i mitt rum och oroat mig. Vem jag hade varit om jag hade fått leva efter den lättsamhet som jag faktiskt vill tro att jag har i mig, någonstans. Det jag vet är att det var värt allt slit att komma såpass långt att jag faktiskt accepterar att det finns en gräns för hur långt jag kan komma och att detta är okej. Det är en utav de viktiga insikterna i livet.
Vad jag vill komma fram till är att jag önskar att jag i framtiden kommer att finna tid och fokus till att strukturera upp en bok i ämnet OCD - Obsessive compulsive disorder. Det är en fånig lite dröm jag har. Som förresten inte är fånig alls.
Att älska livet så mycket att hopplöshet aldrig vinner samtidigt som man mår så dåligt av verkligheten att man ibland inte förstår varför man orkar att älska livet.
ett splittrat inlägg skriver under stress
Min syster brukade spela Antony Hegartys musik när jag var i yngre tonåren. Det sprang ut ur datorhögtalarna, när han sjöng för livet om att vara annorlunda. Jag minns att jag tyckte att han var konstig. Så ni förstår ju, att hela hans budskap var viktigt; jag finns, och jag är den jag är.
Så gick det många år, hela tonåren faktiskt, och döden kom in i mitt liv för första gången som brutal och närliggande. Det var någonstans i den vevan jag för första gången hörde Antony & The Johnsons - Hope There's someone, och det var då jag började lyssna på hans texter. Fastnade lite i hans harmonier ibland. Lyssnade om och om igen. Insåg med ens att det konstiga var ju inte mer konstigt än att Antony uttryckte vad han känner och erhåller en änglalik stämma därtill. Många verkar bli frustrerade över att man inte alltid kan avgöra på rösten om han är kvinna, eller om han är man. Kanske jag också till en början.
Jag hajar väl idag att det inte är viktigt.
I helgen så var det nyöppning för festival i Stockholm och jag var på jobbet när Antonys för mig egendomligt berörande musik gjorde entré på scenen. Och jag tänker på vad Antony sade i en intervju i DN .
"– Ingen kommer att bry sig om terrorism om 100 år, inte recessionen eller homosexuellas rättigheter heller. Allt vi kommer att fråga oss är vad vi tänkte när alla varningsklockor ringde om naturens förfall och vi brände igenom allt utan att tänka på konsekvenserna. Vi tror att vi kommer att vara i rymden vid det laget, hitta en annan planet. En annan cell att ockupera när denna är förbrukad."
Jag hade kunnat stå där enbart för att jag vet att tillsammans hade vi kunnat känna oss lite konstiga. Lite som att man står på jorden och undrar om alla andra ser det man själv ser. Ibland vill jag vända mig om, till en främling eller en nära vän, och fråga, "varför gör vi ingenting?". Jag vandrar igenom köpcentrum och ser på REA-skor och funderar på vad naturen töms på. Ser betonggolv och undrar hur marken därunder såg ut för hundra år sedan. Funderar på om jag någonsin kommer att sitta på ett flygplan igen utan att känna en stor skuld gentemot det klimat som värms upp. Stundtals påminner jag mig om hur meningslöst det är varenda gång jag går omkring och oroar mig över vilka klädesplagg som egentligen matchar eller vad folk ska tycka om att jag har gympaskor till mina chinos.
Jag känner mig väldigt ofta lite malplacerad. Som om det som bubblar inombords behöver tystas ned. För alla vill inte höra på det hela tiden. Många vill inte höra alls. Men lyssna inte på mig; det är inte det jag vill. Jag vill bara att vi tänker på vad vi gör. Jag menar bara att vi behöver göra någonting och att jag inte står ut med att vi sysslar med så mycket annat istället.
Så gick det många år, hela tonåren faktiskt, och döden kom in i mitt liv för första gången som brutal och närliggande. Det var någonstans i den vevan jag för första gången hörde Antony & The Johnsons - Hope There's someone, och det var då jag började lyssna på hans texter. Fastnade lite i hans harmonier ibland. Lyssnade om och om igen. Insåg med ens att det konstiga var ju inte mer konstigt än att Antony uttryckte vad han känner och erhåller en änglalik stämma därtill. Många verkar bli frustrerade över att man inte alltid kan avgöra på rösten om han är kvinna, eller om han är man. Kanske jag också till en början.
Jag hajar väl idag att det inte är viktigt.
I helgen så var det nyöppning för festival i Stockholm och jag var på jobbet när Antonys för mig egendomligt berörande musik gjorde entré på scenen. Och jag tänker på vad Antony sade i en intervju i DN .
"– Ingen kommer att bry sig om terrorism om 100 år, inte recessionen eller homosexuellas rättigheter heller. Allt vi kommer att fråga oss är vad vi tänkte när alla varningsklockor ringde om naturens förfall och vi brände igenom allt utan att tänka på konsekvenserna. Vi tror att vi kommer att vara i rymden vid det laget, hitta en annan planet. En annan cell att ockupera när denna är förbrukad."
Jag hade kunnat stå där enbart för att jag vet att tillsammans hade vi kunnat känna oss lite konstiga. Lite som att man står på jorden och undrar om alla andra ser det man själv ser. Ibland vill jag vända mig om, till en främling eller en nära vän, och fråga, "varför gör vi ingenting?". Jag vandrar igenom köpcentrum och ser på REA-skor och funderar på vad naturen töms på. Ser betonggolv och undrar hur marken därunder såg ut för hundra år sedan. Funderar på om jag någonsin kommer att sitta på ett flygplan igen utan att känna en stor skuld gentemot det klimat som värms upp. Stundtals påminner jag mig om hur meningslöst det är varenda gång jag går omkring och oroar mig över vilka klädesplagg som egentligen matchar eller vad folk ska tycka om att jag har gympaskor till mina chinos.
Jag känner mig väldigt ofta lite malplacerad. Som om det som bubblar inombords behöver tystas ned. För alla vill inte höra på det hela tiden. Många vill inte höra alls. Men lyssna inte på mig; det är inte det jag vill. Jag vill bara att vi tänker på vad vi gör. Jag menar bara att vi behöver göra någonting och att jag inte står ut med att vi sysslar med så mycket annat istället.
dagens wtf
Jag reagerade på en sak när jag läste dagens DN. Det var en liten inforuta på de där sidorna som alltid finns för utfyllnad (ni vet, där det står hur många kameler som finns i Sverige och annan mysig information). I denna inforuta stod det i alla fall om en person som utsetts till "Världens bäst kvinnliga kock".
Nu läser jag kanske inte lite för mycket i detta men jag klurar på varför man har separata tävlingar för män och kvinnor i just matlagning? Jag vet inte, det känns inte som att det är någon medfödd skillnad på den fronten direkt och jag är lite trött på det allmäna behovet av att separera de två könen.
Det var dagens wtf. Jag har funderat oerhört mycket på just könsrollerna på sistone.
Det finns en reklam på TV där en man vädjar till sin tjej och säger någonting i stil med "men snälla, min kompis flickvän har ju tillåtit honom". Och jag tyckte den reklamen var typiskt problematisk för att den spär på stereotyper som fan, särskilt när den dessutom var skapad för sportbranschen (sportbladet tror jag?). Personen jag såg reklamen tillsammans med tyckte dock att jag överreagerade totalt och att reklamen var mycket harmlös. Men är det inte precis såna här uttjatade normer som ställer till det?
Mer på det ämnet inom kort.
inspiration från ett soligt stockholm
Ville bara säga HALLÅ I LÅDAN!
Och rekommendera er varmt och ärligt att ta er en stund att lyssna på denna.
Första sekundrarna hänger man inte med riktigt, men ge det 15 så är den härligt.
Och rekommendera er varmt och ärligt att ta er en stund att lyssna på denna.
Första sekundrarna hänger man inte med riktigt, men ge det 15 så är den härligt.
hittat på supermiljöbloggen
i det senaste numret av Omvärlden
Jag ska väl ingenting revolutionärt, kanske. Men det var trevligt!
att vara stolt
Medan jag går på konserter och lallar runt i alldeles för höga klackar, en helg i Mars, så är min bästis och samtalar med den danska klimatminisern. Jag är alltid så stolt över det hon gör, min brush, och jag har upphört vara förvånad över att hon gång på gång gör sådant som jag inte riktigt fattar hur man gör.
Det är skönt att ha en vän med en sådan drivkraft. Speciellt när det gäller att kämpa för klimatet, ett mål som jag delar. Att engagera sig för någonting man tror på är alltid att stå i motvind när det handlar om att hantera obekväma sanningar. Att gång på gång bli ifrågasatt, bemöta öppet cyniska uttalanden, att andra människor gärna tar sin skepsism och uttrycker den utan att förstå att deras ord inte gör annat än att slå sprickor i det man jobbar för att uppnå.
Jag har alltid behövt förklara och försvara. Förut gällde det min (fortfarande) stora vilja att ha en frisk miljö, och idag gäller det min utbilding. Flera människor frågar mig varför jag läser det jag gör, vad jag någonsin ska kunna bli; flera människor säger till mig att "det där kan ju inte du ändra på". Människor som försöker få mig att förstå hur naiv jag är som tror att jag kan förändra. Vet ni vad jag känner då? Åt helsike med det. Åt helsike med att vara för bekväm i att inte engagera sig och reagera. Åt helsike med att försöka fördumma mina ambitioner bara för att deras är annorlunda.
Som person har man val. Låt mig vara ifred med mina!
Jag hämtar mycket motivation och inspiration hos de som stöttar, och hos de som kämpar för liknande saker. Det är just därför jag är ständigt imponerad utav min Carro. Kom ihåg att du är min Idol!
We're in this together.
Klimataktion i Köpenhamn under helgen.
Det är skönt att ha en vän med en sådan drivkraft. Speciellt när det gäller att kämpa för klimatet, ett mål som jag delar. Att engagera sig för någonting man tror på är alltid att stå i motvind när det handlar om att hantera obekväma sanningar. Att gång på gång bli ifrågasatt, bemöta öppet cyniska uttalanden, att andra människor gärna tar sin skepsism och uttrycker den utan att förstå att deras ord inte gör annat än att slå sprickor i det man jobbar för att uppnå.
Jag har alltid behövt förklara och försvara. Förut gällde det min (fortfarande) stora vilja att ha en frisk miljö, och idag gäller det min utbilding. Flera människor frågar mig varför jag läser det jag gör, vad jag någonsin ska kunna bli; flera människor säger till mig att "det där kan ju inte du ändra på". Människor som försöker få mig att förstå hur naiv jag är som tror att jag kan förändra. Vet ni vad jag känner då? Åt helsike med det. Åt helsike med att vara för bekväm i att inte engagera sig och reagera. Åt helsike med att försöka fördumma mina ambitioner bara för att deras är annorlunda.
Som person har man val. Låt mig vara ifred med mina!
Jag hämtar mycket motivation och inspiration hos de som stöttar, och hos de som kämpar för liknande saker. Det är just därför jag är ständigt imponerad utav min Carro. Kom ihåg att du är min Idol!
We're in this together.
Klimataktion i Köpenhamn under helgen.
ja, jag är faktiskt förvånad
Nu måste jag skriva ett inlägg! Jag har fascinerats och konfunderats och tacklats med irritation sedan Oscarsgalan sändes tidigare i veckan. Jag medger att jag är en person som tycker det är väldigt kul med den här galan, jag tycker om själva galan mer än röda mattan men brukar trots allt kika på sändningarna därifrån också.
Jag vet inte om jag behöver lägga ned tid på god formulering.
Vill bara fråga: VARFÖR VARFÖR VARFÖR skriver ALLA tidningar som Angeilna Jolies klänning för att den har en slitz? För att man ser hennes ben? Skvaller har man läst en miljon gånger men det här har gått till något bisarrt överstyr där jag inte kan sluta se rubriker om någonting så OFANTLIGT MENINGSLÖST!
Det finns ingen mer meningslös journalistik. Och det är väl inte ens någonting att ens reagera på? Jag kan förstå att det dök upp ett gäng artiklar om när Björk kom i en klänning som såg ut som en död fågel. Det skiljer sig lite väl mycket från normen, även om det fortfarande är rätt sjukt att tidningarna skriver om kändisklänningar. Men alltså en slitz? Ett ben?
Ett ben?
Vet ni att just nu torteras människor och regnskog skövlas - och JA - jag tänker dra den tröttsamma paralellen för jag är ohyggligt sur. Kanske beror det på att min nuvarande kurs innebär att jag på nätterna drömmer om Judemassakrerna som ägde rum under andra världskriget, vi studerar ondska i vanliga människor och den är utbredd. Det blir så sjukt att vakna upp efter en hemsk natt, slå sig ned vid datorn och läsa att Angelina Jolies ben har fått ett twitterkonto.
Det hör inte hemma i tidningarna.
toalettpapper
Det här kommer nog inte att falla sig helt väntat som bloggämne men så är det vet ni.
Toalettpapper.
Det stör mig helt genuint att vi använder träd till detta. Vackra, höga, ståtliga, välväxta och levande. Vi hugger ned dem för våra toalettbesök. Och västerländskt bortskämd som jag ju är så kan jag faktiskt inte tänka mig att använda vatten som i så många andra länder eftersom att det känns orent? Hur konstigt är inte det? Och ologiskt för den delen.
I alla fall. Faktumet är sådant att vårat sätt att använda toalettpapper skulle orsaka en ohållbar avskogning om vi skulle sprida denna trend till de länder som använder vatten för rengöring nu istället för tvärtom.
Tycker bara det känns lite konstigt att vi
1) "Måste" avskoga för våra toalettbesök
2) Bleker toalettpapper. Alltså vad i helvete?
Skulle vilja ha en ny lösning helt enkelt. Jag älskar skog.
Toalettpapper? Dör lite inombords.
Toalettpapper.
Det stör mig helt genuint att vi använder träd till detta. Vackra, höga, ståtliga, välväxta och levande. Vi hugger ned dem för våra toalettbesök. Och västerländskt bortskämd som jag ju är så kan jag faktiskt inte tänka mig att använda vatten som i så många andra länder eftersom att det känns orent? Hur konstigt är inte det? Och ologiskt för den delen.
I alla fall. Faktumet är sådant att vårat sätt att använda toalettpapper skulle orsaka en ohållbar avskogning om vi skulle sprida denna trend till de länder som använder vatten för rengöring nu istället för tvärtom.
Tycker bara det känns lite konstigt att vi
1) "Måste" avskoga för våra toalettbesök
2) Bleker toalettpapper. Alltså vad i helvete?
Skulle vilja ha en ny lösning helt enkelt. Jag älskar skog.
Toalettpapper? Dör lite inombords.
trångsynta
Jofama by Kenza på nelly.se
Detta är ett extremt uttjatat ämne, men eftersom att det inte verkar nå in i den ilska minoritetens hjärnor så tänker jag ta upp det i alla fall.
Jo, det är såhär att jag kikade på lite kläder på nelly.se. På denna klänning så valde jag att kika på kommentarerna, där är det meningen att människorna som har köpt produkten ska kunna berätta hur den var i storlek, material och så vidare.
I kommentarfältet står det istället att tjejen på bilden är äcklig, ser döende ut, är alldeles för smal. Nu tycker jag absolut inte att man ska försvara att modeller har kravet att vara smala. Men jag begriper inte enkelriktade hjärnaktiviteten som tycks råda.
Skulle någon utav dessa fagra små hjärnor klampa upp till någon, säg mig, på stan och säga "Du ser döende ut, äckel!"? För det är väl så de tycker? Jag är lika smal som henne. Det är enfaldigt att tro att en debatt ska nå framsteg om man motarbetar en grupp människor för att försvara en annan.
Sedan tycker jag det är väldigt trist att debatten gällande modeller, ideal och vikt ofta placerar framförallt kvinnor i varsin ände utav fältet. Smala mot normalviktiga eller smala mot överviktiga, det beror på hur man definerar de olika benämningarna.
Jag är smal, inte underviktig. I min idealvärld skulle jag kunna kolla i en H&M katalog och se vilken människa som helst bära kläderna. Det enda kravet på en modell torde vara att denne ska vara fotogenisk, dvs göra sig bra på bild, oavsett kroppsform. Alla ser vi ju olika ut, och det har ni hört tusentalsgånger. Ni kanske också har hört att insidan spelar störst roll.
Därför förlorar hobbymobbarna, oavsett vilken ände de står i. Och jag skulle nog våga påstå att debatten i detta ämne vore bra mycket mer givande om de klev åt sidan, var nöjda med sig själva och accepterade det kan även smala människor få vara.
Jag brukar normalt sett inte reflektera över min vikt. Jag äger inte ens en våg. Men på sistone har jag förlorat vikt i omgångar då jag varit som allra mest stressad, och därför blivit snäppet mer medveten. Jag har en idealvikt ett par kilo över min nuvarande och där är jag i min normala form. Jag vill helst inte höra hur sjuk jag ser ut, men det har faktiskt hänt. Och tro det eller ej: Jag kan ta illa upp!
Låt oss istället samarbeta för en sundare modeindustri. Alla behöver vi kläder. Och det ska inte behöva vara några konstigheter. Vi är allihopa i en och samma lag egentligen.
Så.
Äcklig?
ja, ja, ja.
Hoppet till Socialdemokraterna kan återställas.
Juholt avgår.
Andas ut.
Juholt avgår.
Andas ut.
att diskriminera andras intressen
"Rolf-Göran Bengtsson, vem fan är det..?"
Skriver Aftonbladets Lasse Anrell.
Världsetta i hästhoppning, svarar jag. Med EM-guld som senaste storvinst.
Anrell ger betyget minus gällande Rolf-Görans Jerringpris på sportgalan igår.
Hästsporten ligger alltid i motvind. Folk (nästan uteslutande män, tyvärr) som engagerar sig i övriga sporter som handboll, fotboll, ishockey, slalom, cykling, ja vad fan som helst; brukar inte helt sällan passa på att ge en känga till den sport som ridning är. Ofta genom att med nedlåtande rösläge påpeka att ridning är ju ingen sport. Glöm för all del inte att lägga till att hästar passar bäst på mackan, för det älskar vi som rider såklart att få höra om och om och om och om och om igen.. Anrell passar också på att skriva att det nog var hästen folk röstade på ändå.
Det är en klassisk kommentar. "Ridning är ingen sport. Hästen gör jobbet".
Jag kan inte låta bli att reflektera över ett flertal saker.
♦ Varför är det viktigt för dessa personer att trycka ner ridsporten? Det rankas olika, men alla gånger jag har läst någonting på ämnet är ridsporten alltid i topp 10 av Sveriges populäraste sporter.
♦ Men ridsporten är aldrig i toppen av de mest omskrivna sporterna i sporttidningar.
♦ Över 80% av de som rider är tjejer. Är det som med övriga tjejsporter då helt enkelt, att de anses klart mindre intressanta? Varför?
Jag tycker det är en stor skam att Anrell får skriva det han skriver. Jag ska förklara en sak. Jag är trött på att försvara mig för mitt hästintresse; Jag tycker inte att det är roligt när killar skämtar om att ridningen inte är en sport. Jag vill aldrig mer höra ett hamburgerskämt.
Trots att det ofta är okunskap som ledande orsak till att man inte förstår ridsporten, för tro mig det är en extremt ansträngande och svår konst, så förstår jag inte behovet att motarbeta detta. Jag förstår inte behovet att påpeka för någon att dennes passion bara är löjlig. Dessutom kan jag inte sällan reflektera om hurvida dessa människor är blinda, har dom sett hur stora hästar är? 600 kg? Skulle dom själva våga hoppa 1.40cm hinder på ryggen utav ett exalterat halvblod?
Jag tänker vara lite motsägelsefull nu för att understryka min poäng.
Jag fattar inte fotboll. Jag tycker det är märkligt att en sport där man sparkar en boll i mål kan vara så ohyggligt populär. Ibland när jag ser hur fansen på läktaren får nästintill hjärtattacker för att de är så exalterade så känner jag mig lite bekymrad å deras vägnar. Men vet ni vad? Det kan jag ju inte gå runt och säga. Det vore att förminska miljoner människors intresse bara av den anledningen att jag inte delar det. De ser säkert, likom jag med ridningen, också hur begåvade de bästa spelarna är rent tekniskt eftersom att de är mer insatta.
Problemet är att ibland när folk klankar ner på ridningen så försvarar jag mig genom att kontra typ "Wow, gud vad coolt det är med vuxna män som sparkar på en boll då". Det är såklart fel. Men jag reagerar så för att jag känner mig kränkt och i underläge.
Låt ridsporten vara en sport. Låt Rolf-Göran Bengtsson läsa tidningarna idag och slippa känna att han det han har ägnat hela sin karriär till är meningslöst och sett på med kritiska ögon. Låt honom ha sin ära såsom de stora namnen inom fotboll, friidrott och ishockey får.
Skriver Aftonbladets Lasse Anrell.
Världsetta i hästhoppning, svarar jag. Med EM-guld som senaste storvinst.
Anrell ger betyget minus gällande Rolf-Görans Jerringpris på sportgalan igår.
Hästsporten ligger alltid i motvind. Folk (nästan uteslutande män, tyvärr) som engagerar sig i övriga sporter som handboll, fotboll, ishockey, slalom, cykling, ja vad fan som helst; brukar inte helt sällan passa på att ge en känga till den sport som ridning är. Ofta genom att med nedlåtande rösläge påpeka att ridning är ju ingen sport. Glöm för all del inte att lägga till att hästar passar bäst på mackan, för det älskar vi som rider såklart att få höra om och om och om och om och om igen.. Anrell passar också på att skriva att det nog var hästen folk röstade på ändå.
Det är en klassisk kommentar. "Ridning är ingen sport. Hästen gör jobbet".
Jag kan inte låta bli att reflektera över ett flertal saker.
♦ Varför är det viktigt för dessa personer att trycka ner ridsporten? Det rankas olika, men alla gånger jag har läst någonting på ämnet är ridsporten alltid i topp 10 av Sveriges populäraste sporter.
♦ Men ridsporten är aldrig i toppen av de mest omskrivna sporterna i sporttidningar.
♦ Över 80% av de som rider är tjejer. Är det som med övriga tjejsporter då helt enkelt, att de anses klart mindre intressanta? Varför?
Jag tycker det är en stor skam att Anrell får skriva det han skriver. Jag ska förklara en sak. Jag är trött på att försvara mig för mitt hästintresse; Jag tycker inte att det är roligt när killar skämtar om att ridningen inte är en sport. Jag vill aldrig mer höra ett hamburgerskämt.
Trots att det ofta är okunskap som ledande orsak till att man inte förstår ridsporten, för tro mig det är en extremt ansträngande och svår konst, så förstår jag inte behovet att motarbeta detta. Jag förstår inte behovet att påpeka för någon att dennes passion bara är löjlig. Dessutom kan jag inte sällan reflektera om hurvida dessa människor är blinda, har dom sett hur stora hästar är? 600 kg? Skulle dom själva våga hoppa 1.40cm hinder på ryggen utav ett exalterat halvblod?
Jag tänker vara lite motsägelsefull nu för att understryka min poäng.
Jag fattar inte fotboll. Jag tycker det är märkligt att en sport där man sparkar en boll i mål kan vara så ohyggligt populär. Ibland när jag ser hur fansen på läktaren får nästintill hjärtattacker för att de är så exalterade så känner jag mig lite bekymrad å deras vägnar. Men vet ni vad? Det kan jag ju inte gå runt och säga. Det vore att förminska miljoner människors intresse bara av den anledningen att jag inte delar det. De ser säkert, likom jag med ridningen, också hur begåvade de bästa spelarna är rent tekniskt eftersom att de är mer insatta.
Problemet är att ibland när folk klankar ner på ridningen så försvarar jag mig genom att kontra typ "Wow, gud vad coolt det är med vuxna män som sparkar på en boll då". Det är såklart fel. Men jag reagerar så för att jag känner mig kränkt och i underläge.
Låt ridsporten vara en sport. Låt Rolf-Göran Bengtsson läsa tidningarna idag och slippa känna att han det han har ägnat hela sin karriär till är meningslöst och sett på med kritiska ögon. Låt honom ha sin ära såsom de stora namnen inom fotboll, friidrott och ishockey får.