.

Svenska Dagbladet har precis haft en artikelserie om tvångssyndrom, OCD, på sin hemsida. Jag som inte läser pappersupplagan vet inte om det även har publicerats där. Faktum är att det är ovanligt med information om denna psykiska åkomma, som ju faktiskt besvisats bero på en förändrad hjärnaktivitet hos den som är drabbad.

Ett typiskt bevis på att människor har svårt att relatera till tillståndet (utöver de 200 000 som ju har den) är att artikelserien nämner, inte en utan flera gånger, att David Beckham är en utav de som är drabbade. Vi behöver en fotbollsstjärna för att sympatisera; eller snarare för att intressera oss för en åkomma som är så vanlig men så dold ifrån allmänheten. Det är kopplingen till skam som gör att väldigt många väljer att inte dela med sig till sin omgivning om vad de går igenom. Tro fan det. Om jag skulle berätta hur jag tänker ibland skulle ni inte vara undantag om ni tyckte det var bisarrt, rent utav obegripligt. 

När jag skummar igenom artikelserien så väcks ett begär i mig som jag faktiskt har burit på ganska länge. Jag vill så väldigt gärna skriva om hur det är att leva med den här sjukdomen. Efter tio år så har jag tröttnat på skam, och jag har tillräcklig erfarenhet av toppar och dalar för att bidra med någonting utav intresse. Åtminstone för de som lever nära någon som är drabbad, samt för de som just nu plågas dagligen utav den där känslan utav att vara instängd i sig själv. Att alltid behöva övervinna någonting i sig själv för att kunna uppnå en nivå av livskvalité som känns sånär på "normal" som möjligt. Att avundas andra för att man undrar hur det skulle vara att inte reflektera över de plötsliga idéer som hjärnan slänger till med, och som resulterar i sådan oerhörd ångest och ett starkt begär att utföra ett tvång för att tillfredsställa det där begäret. 

Hur vore det att leva som ni gör - ni som är fria? Efter ungefär tio år med åkomman är det relavtivt svårt att minnas, men jag vet att jag var ett mycket obekymrat barn. Faktiskt ett utav de gladaste och mest aktiva i min omgivning. Det tog ett tag för mig att förstå och acceptera att jag fortfarande är den personen fast jag måste kämpa lite mer för att nå fram ordentligt. Min väg från botten till närheten utav toppen innebar många tuffa insikter och krävde en styrka som jag är mycket stolt över att jag lyckades framkalla i stunder där det inte kändes okej att vara. Priset var högt och egentligen får jag aldrig veta exakt vad det var - vad jag hade gjort alla de där dagarna, månaderna, åren om jag inte hade suttit istängd i mitt rum och oroat mig. Vem jag hade varit om jag hade fått leva efter den lättsamhet som jag faktiskt vill tro att jag har i mig, någonstans. Det jag vet är att det var värt allt slit att komma såpass långt att jag faktiskt accepterar att det finns en gräns för hur långt jag kan komma och att detta är okej. Det är en utav de viktiga insikterna i livet.

Vad jag vill komma fram till är att jag önskar att jag i framtiden kommer att finna tid och fokus till att strukturera upp en bok i ämnet OCD - Obsessive compulsive disorder. Det är en fånig lite dröm jag har. Som förresten inte är fånig alls.

Att älska livet så mycket att hopplöshet aldrig vinner samtidigt som man mår så dåligt av verkligheten att man ibland inte förstår varför man orkar att älska livet.