erbjudande

Sitter och poserar  i min gamla lägenhet. 

Det hände någonting väldigt intressant för ett tag sedan.
Min agentur ringde. Jag finns med på people-avdelningen. Det innebär att jag kan bil uppringd för castings till reklamfilmer såväl som till modejobb, och när de ringer så kan jag fatta mitt beslut där och då.

Så ringde de. Det gällde ett jobb för en utav Sveriges största modetidningar. Eller ja, de kallade det jobb till att börja med. Allt lät jävligt lockande. Sommarnummer. Uppslag. Känd designer. Ojojoj. Fanns bara en hake. Jag skulle inte få ett skit betalt.

De hade nog kunnat tänka sig att man skulle vilja ha jobbet ändå, att man skulle betala tågbiljett och åka på casting och stå där och bli bedömd för att sedan eventuellt få chansen att efter ett intensivt arbetspass bli exponerad obetalt i en stor tidning och i utbyte endast få den stora äran. För ett år sedan hade jag lätt gjort det. Eller njae, kanske för ett och ett halvt sedan. Idag så vill jag dels inte stötta industrin, dels känns det bara så bisarrt att de utnyttjar tjejer såpass på Sveriges största modetidning att det inte betalas ut någon ersättning. 

Det som kändes mest spännande när jag fick samtalet var mitt oerhörda behov att dela med mig till andra utav detta. De ville ha mig! Folk måste få veta. Men jag måste också heroiskt berätta att jag givetvis inte hade ställt upp. För jag jobbar ju inte gratis. Och jag menar, klart att jag inte stöttar en industri som måste vara oerhört negativ ur en feministisk synpunkt. Negativt även för samhället i allmänhet, människor självkänsla och idéer om vad som är viktigt påverkas kraftigt utav de tidningarna.

Det är just det; de har lyckats. Jag tyckte det var vrålhäftigt att de ringde mig, eftersom att branchen har lyckast så väl med att få en hög status. Säger man att man har varit modell får man oftare höra att det är  coolt än något annat. Föräldrar går till agenturer med sina döttrar när de är 15 för att det anses finnas ett tvärde i det.

Jag önskar ett större ansvar från agenturer, tidningar och modedesigners och är stolt över att jag åtminstone motarbetade min egna fåfänga och sa nej. Man får faktiskt klappa sig själv på axeln ibland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback