ett splittrat inlägg skriver under stress
Min syster brukade spela Antony Hegartys musik när jag var i yngre tonåren. Det sprang ut ur datorhögtalarna, när han sjöng för livet om att vara annorlunda. Jag minns att jag tyckte att han var konstig. Så ni förstår ju, att hela hans budskap var viktigt; jag finns, och jag är den jag är.
Så gick det många år, hela tonåren faktiskt, och döden kom in i mitt liv för första gången som brutal och närliggande. Det var någonstans i den vevan jag för första gången hörde Antony & The Johnsons - Hope There's someone, och det var då jag började lyssna på hans texter. Fastnade lite i hans harmonier ibland. Lyssnade om och om igen. Insåg med ens att det konstiga var ju inte mer konstigt än att Antony uttryckte vad han känner och erhåller en änglalik stämma därtill. Många verkar bli frustrerade över att man inte alltid kan avgöra på rösten om han är kvinna, eller om han är man. Kanske jag också till en början.
Jag hajar väl idag att det inte är viktigt.
I helgen så var det nyöppning för festival i Stockholm och jag var på jobbet när Antonys för mig egendomligt berörande musik gjorde entré på scenen. Och jag tänker på vad Antony sade i en intervju i DN .
"– Ingen kommer att bry sig om terrorism om 100 år, inte recessionen eller homosexuellas rättigheter heller. Allt vi kommer att fråga oss är vad vi tänkte när alla varningsklockor ringde om naturens förfall och vi brände igenom allt utan att tänka på konsekvenserna. Vi tror att vi kommer att vara i rymden vid det laget, hitta en annan planet. En annan cell att ockupera när denna är förbrukad."
Jag hade kunnat stå där enbart för att jag vet att tillsammans hade vi kunnat känna oss lite konstiga. Lite som att man står på jorden och undrar om alla andra ser det man själv ser. Ibland vill jag vända mig om, till en främling eller en nära vän, och fråga, "varför gör vi ingenting?". Jag vandrar igenom köpcentrum och ser på REA-skor och funderar på vad naturen töms på. Ser betonggolv och undrar hur marken därunder såg ut för hundra år sedan. Funderar på om jag någonsin kommer att sitta på ett flygplan igen utan att känna en stor skuld gentemot det klimat som värms upp. Stundtals påminner jag mig om hur meningslöst det är varenda gång jag går omkring och oroar mig över vilka klädesplagg som egentligen matchar eller vad folk ska tycka om att jag har gympaskor till mina chinos.
Jag känner mig väldigt ofta lite malplacerad. Som om det som bubblar inombords behöver tystas ned. För alla vill inte höra på det hela tiden. Många vill inte höra alls. Men lyssna inte på mig; det är inte det jag vill. Jag vill bara att vi tänker på vad vi gör. Jag menar bara att vi behöver göra någonting och att jag inte står ut med att vi sysslar med så mycket annat istället.
Så gick det många år, hela tonåren faktiskt, och döden kom in i mitt liv för första gången som brutal och närliggande. Det var någonstans i den vevan jag för första gången hörde Antony & The Johnsons - Hope There's someone, och det var då jag började lyssna på hans texter. Fastnade lite i hans harmonier ibland. Lyssnade om och om igen. Insåg med ens att det konstiga var ju inte mer konstigt än att Antony uttryckte vad han känner och erhåller en änglalik stämma därtill. Många verkar bli frustrerade över att man inte alltid kan avgöra på rösten om han är kvinna, eller om han är man. Kanske jag också till en början.
Jag hajar väl idag att det inte är viktigt.
I helgen så var det nyöppning för festival i Stockholm och jag var på jobbet när Antonys för mig egendomligt berörande musik gjorde entré på scenen. Och jag tänker på vad Antony sade i en intervju i DN .
"– Ingen kommer att bry sig om terrorism om 100 år, inte recessionen eller homosexuellas rättigheter heller. Allt vi kommer att fråga oss är vad vi tänkte när alla varningsklockor ringde om naturens förfall och vi brände igenom allt utan att tänka på konsekvenserna. Vi tror att vi kommer att vara i rymden vid det laget, hitta en annan planet. En annan cell att ockupera när denna är förbrukad."
Jag hade kunnat stå där enbart för att jag vet att tillsammans hade vi kunnat känna oss lite konstiga. Lite som att man står på jorden och undrar om alla andra ser det man själv ser. Ibland vill jag vända mig om, till en främling eller en nära vän, och fråga, "varför gör vi ingenting?". Jag vandrar igenom köpcentrum och ser på REA-skor och funderar på vad naturen töms på. Ser betonggolv och undrar hur marken därunder såg ut för hundra år sedan. Funderar på om jag någonsin kommer att sitta på ett flygplan igen utan att känna en stor skuld gentemot det klimat som värms upp. Stundtals påminner jag mig om hur meningslöst det är varenda gång jag går omkring och oroar mig över vilka klädesplagg som egentligen matchar eller vad folk ska tycka om att jag har gympaskor till mina chinos.
Jag känner mig väldigt ofta lite malplacerad. Som om det som bubblar inombords behöver tystas ned. För alla vill inte höra på det hela tiden. Många vill inte höra alls. Men lyssna inte på mig; det är inte det jag vill. Jag vill bara att vi tänker på vad vi gör. Jag menar bara att vi behöver göra någonting och att jag inte står ut med att vi sysslar med så mycket annat istället.
Kommentarer
Trackback