En tanke.
Jag börjar mer och mer tro att vi delar så många tankar, vi människor. Men våra hjärnor säger oss att vi är unika i och med att tankarna är tysta för allmänheten. Våra alldeles egna hemligheter som ingen annan kan ta på.
Vi skulle nog förvånas kring hur lika vi är om allting blottades.
Vi skulle nog förvånas kring hur lika vi är om allting blottades.
"Förlåt att jag brusade upp"
Igårkväll såg jag och Martin på Stockholm Boogie. Efter att både han och Jesper vid ett flertal tillfällen påpekat hur skön den är så var det dags, och de hade helt rätt. Den hade några helt underbara ljusglimtar och var i överlag så behagligt lättsam att se på.
Jag har ganska svårt för svenska filmer i överlag. Jag har aldrig sett klart en hel Beckfilm, aldrig någon Wallander. Svenska komedier fastnar jag sällan för och dramafilmerna känns inte riktigt äkta. Egentligen är svenska filmer säkert välskrivna och till skillnad från Hollywoodfilmer även verklighetstrogna. Säkert är det så att jag inte riktigt ger allting en fair chance. Det känns bara som att skådespeleriet inte är högt prioriterat och där faller det enormt, svenska är ett svårt språk att utrycka sig på. Det kommer ut lite tafatt liksom, inlevelse är ett krav.
Jag och Bella brukar leka svensk dramafilm ibland. Vi kan umgås precis som vanligt, tills någon av oss plötsligt inleder en dramatisk konflikt mellan två personer i ett förhållande. Kvinnan överspelar totalt och mannen har ett oengagerat tonfall.
"Åh nej. Göran, jag orkar inte det här längre!"
"Men Karin. Jag älskar ju dig."
"Nej! Det är för sent! Jag vet att du har varit otrogen med Linda!"
"Du vet ingenting. Jag orkar inte längre."
"DET HÄR ÄR ÖVER GÖRAN!"
"Gå härifrån, jag vill inte se dig mer"
Ungefär sådär håller vi på. Sedan fnittrar vi gott och nöjer oss med att se på utländska filmer.
Nu, lax med mango chutney ute i värmen.
sunshine
Värm
en ute är helt bisarr. Så vart är havet hundra meter från sängen? Varför är inte mitt hår helt fluffigt av salt? Varför går jag inte med flipflops i sanden som jag sjunker ner hela tiden?
Jag gjorde ju det för en vecka sedan.
Idag lär jag ta mig en cykeltur. Mitt sikte är obestämt, jag hamnar där jag hamnar. Det är ett behagligt sätt att spendera ett gäng timmar såhär varma dagar, man får ju lite lätta vindar på sig i farten. Dessutom behöver jag röra på mig mucho, och det enda jag får göra med muskelåkomman i benet är ju att cykla.
Nu är det ett år sedan jag fick motionera sist. Jag har dålig aptit, usel kondition, ont om muskler, mår illa så fort jag äter, magont ofta och går ner i vikt sakta men säkert. Så jag behöver verkligen få kroppen i skick igen men det är svårt när man är såpass begränsad. Dock låter jag det inte förstöra mitt humör längre, det vore rätt menlöst.
Och förresten, innan jag lämnar er till någonting som förhoppningsvis är intressantare än mitt pladder, så måste jag ju meddela att jag har precis sökt en tjänst som är som gjord för moi. Det är på ett café jag besöker regelbundet och jag kvalificerar mig till alla uppgifter. Om jag nu inte får intervju så lovar jag att jag ska.. uhm.. äta en bit korv.
Pöss på er alla.
en ute är helt bisarr. Så vart är havet hundra meter från sängen? Varför är inte mitt hår helt fluffigt av salt? Varför går jag inte med flipflops i sanden som jag sjunker ner hela tiden? Jag gjorde ju det för en vecka sedan.
Idag lär jag ta mig en cykeltur. Mitt sikte är obestämt, jag hamnar där jag hamnar. Det är ett behagligt sätt att spendera ett gäng timmar såhär varma dagar, man får ju lite lätta vindar på sig i farten. Dessutom behöver jag röra på mig mucho, och det enda jag får göra med muskelåkomman i benet är ju att cykla.
Nu är det ett år sedan jag fick motionera sist. Jag har dålig aptit, usel kondition, ont om muskler, mår illa så fort jag äter, magont ofta och går ner i vikt sakta men säkert. Så jag behöver verkligen få kroppen i skick igen men det är svårt när man är såpass begränsad. Dock låter jag det inte förstöra mitt humör längre, det vore rätt menlöst.
Och förresten, innan jag lämnar er till någonting som förhoppningsvis är intressantare än mitt pladder, så måste jag ju meddela att jag har precis sökt en tjänst som är som gjord för moi. Det är på ett café jag besöker regelbundet och jag kvalificerar mig till alla uppgifter. Om jag nu inte får intervju så lovar jag att jag ska.. uhm.. äta en bit korv.
Pöss på er alla.
Aaaargh
Satans telefonnät. Brush ringde mig från Australien, första gången jag hörde hennes röst på.. jag vet inte, sex-åtta veckor? Men telefonen la ner damtalet tre gånger så det verkar kört nu.
Fan. Jag saknar min brush. Men guess what? Hon kommer hem om typ två veckor. Det är ingenting efter alla dessa månader utan. Fast minutrarna känns ändå lite längre såhär när det närmar sig.
Anyhow så var gårdagen en alldeles ypperlig afton med närmsta släktingarna och även Martin, och denna morgon har han och jag ägnat till en lång promenad. Vi har doppat fötterna i sjön och ätit glass. Summertime, no doubt.
Fan. Jag saknar min brush. Men guess what? Hon kommer hem om typ två veckor. Det är ingenting efter alla dessa månader utan. Fast minutrarna känns ändå lite längre såhär när det närmar sig.
Anyhow så var gårdagen en alldeles ypperlig afton med närmsta släktingarna och även Martin, och denna morgon har han och jag ägnat till en lång promenad. Vi har doppat fötterna i sjön och ätit glass. Summertime, no doubt.
Oväntat, konstigt
Döden är en väldigt konstig sak att hantera.
Kändisskap är också en väldigt konstig sak.
Så när en världstjärna och omtalad man som MIchael Jackson avlider av en hjärtattack, då kan i alla fall inte jag låta bli att reagera. Människor dör i sjukdom varje dag, men i våra huvuden figurerar kändisar som nån typ av övermänniskor så det krockar lite i huvudet när de drabbas.
Helt utan att spekulera om vad Michael Jackson gjort och inte gjort sig skyldig till sina 50 år på jorden så säger jag Rest In Peace. Jag vet i alla fall att mycket av hans musik har varit ett nöje för mig att lyssna på, speciellt Earth Song som jag känner mycket för.
Kändisskap är också en väldigt konstig sak.
Så när en världstjärna och omtalad man som MIchael Jackson avlider av en hjärtattack, då kan i alla fall inte jag låta bli att reagera. Människor dör i sjukdom varje dag, men i våra huvuden figurerar kändisar som nån typ av övermänniskor så det krockar lite i huvudet när de drabbas.
Helt utan att spekulera om vad Michael Jackson gjort och inte gjort sig skyldig till sina 50 år på jorden så säger jag Rest In Peace. Jag vet i alla fall att mycket av hans musik har varit ett nöje för mig att lyssna på, speciellt Earth Song som jag känner mycket för.
day
Solen lyser upp varenda blad och grässtrå till lummiga, gröna toner. Himlen är alldeles blå och molnen visar upp sin frånvaro. Idag är en underbar dag.
Imorse vandrade jag nästan hela vägen hemifrån Martin till mig, en bra bit men det gjorde ingenting. Jag hade av ren rutin tänkt ta tåget, sen slog det mig att det definitivt var mer ologiskt än att gå en sån här fin dag när jag inte har några tider att passa.
Jag känner mig liksom fri på sätt och vis. Det brukar vara så för mig veckorna efter en utlandsresa, jag växer lite i mig själv. Inser saker. Får grepp om möjligheter och vilja. Det kan handla om vardagliga saker eller betydligt större sikten, jag känner mig motiverad och tacksam. Jag tänker att jag inte vill tappa insikt, att den ska vara längre än några veckor. Men vardag tenderar äta upp mig.
Har ni tänkt på hur värdelöst begreppet vardag egentligen är? Ett samlingsord för dagar som inte vill skilja sig ifrån varandra. Dagar som försvinner i mängden, tid som kastas ut till ingenting alls.
Jag borde ta mig till den punkten då jag är helt oberoende av vardag. Mitt liv är mitt liv, ingen annans. Mina mönster är mina egna. Mina mål är aldrig ouppnåeliga trots att jag kanske sätter ribban för högt enligt andra människor. Andra människor är rädda. Jag är också rädd.
Men rädslan ska aldrig, och då menar jag aldrig, få stå ivägen för mitt liv.
Imorse vandrade jag nästan hela vägen hemifrån Martin till mig, en bra bit men det gjorde ingenting. Jag hade av ren rutin tänkt ta tåget, sen slog det mig att det definitivt var mer ologiskt än att gå en sån här fin dag när jag inte har några tider att passa.
Jag känner mig liksom fri på sätt och vis. Det brukar vara så för mig veckorna efter en utlandsresa, jag växer lite i mig själv. Inser saker. Får grepp om möjligheter och vilja. Det kan handla om vardagliga saker eller betydligt större sikten, jag känner mig motiverad och tacksam. Jag tänker att jag inte vill tappa insikt, att den ska vara längre än några veckor. Men vardag tenderar äta upp mig.
Har ni tänkt på hur värdelöst begreppet vardag egentligen är? Ett samlingsord för dagar som inte vill skilja sig ifrån varandra. Dagar som försvinner i mängden, tid som kastas ut till ingenting alls.
Jag borde ta mig till den punkten då jag är helt oberoende av vardag. Mitt liv är mitt liv, ingen annans. Mina mönster är mina egna. Mina mål är aldrig ouppnåeliga trots att jag kanske sätter ribban för högt enligt andra människor. Andra människor är rädda. Jag är också rädd.
Men rädslan ska aldrig, och då menar jag aldrig, få stå ivägen för mitt liv.
Möte på pizzerian
Igår stötte jag in i Sebbson av en härlig slump, och vi beslutade att det vore en god idé att bege oss till närmsta pizzerian. Väl där var det enbart vi två till en början. När pizzan i princip var uppäten dyker en för mig okänd kille upp och slår sig ner vid vårat bord. Han heter Linus.
Det finns en hel del att säga om vårat möte med Linus.
Han var runt 20 år, antagligen rätt packad, pratglad och hyfsat irriterande.
Han kommenterade att jag hade långa ben och därför såg ut som en modell, fast ändå inte, samt hävdade att jag förmodligen var 16 år och ser ut att heta Frida. Sedan började han klassiskt komma in på det berömda sidospåret; tjejkompisar som jag kan para ihop honom med. För han var ju söt, sa han.
Han blev införstådd med att jag har fler killkompisar, vilket han mest fnös åt.
Hans förebild var en 33 åring som fortfarande levde tonårslivet. Han festade och pullade 18 årig fitta, berättade Linus med stolthet i blicken. Fantastiskt vilket drömliv vissa har.
När han en stund senare skulle gå avslutade han vårat slumpartade e möte med att förklara för mig att "du och din pojkvän, vad han nu hette, kommer inte hålla baby. Killar hatar tjejer som har killkompisar".
Hans hejdåkram blev inte besvarad, men han sa bara "jag förlåter dig, baby" och vandrade iväg.
Jag kan konstantera att jag inte tycker om Linus.
Det finns en hel del att säga om vårat möte med Linus.
Han var runt 20 år, antagligen rätt packad, pratglad och hyfsat irriterande.
Han kommenterade att jag hade långa ben och därför såg ut som en modell, fast ändå inte, samt hävdade att jag förmodligen var 16 år och ser ut att heta Frida. Sedan började han klassiskt komma in på det berömda sidospåret; tjejkompisar som jag kan para ihop honom med. För han var ju söt, sa han.
Han blev införstådd med att jag har fler killkompisar, vilket han mest fnös åt.
Hans förebild var en 33 åring som fortfarande levde tonårslivet. Han festade och pullade 18 årig fitta, berättade Linus med stolthet i blicken. Fantastiskt vilket drömliv vissa har.
När han en stund senare skulle gå avslutade han vårat slumpartade e möte med att förklara för mig att "du och din pojkvän, vad han nu hette, kommer inte hålla baby. Killar hatar tjejer som har killkompisar".
Hans hejdåkram blev inte besvarad, men han sa bara "jag förlåter dig, baby" och vandrade iväg.
Jag kan konstantera att jag inte tycker om Linus.
Min klenod från Houmt Souk
Efter att ha sett ett förvirrande stort antal vattenpipor fick det bli denna till vänster. Den gröna bottnen har ingraverade mönster som representerar lycka, den blåa färgen är Djerbas färg och för att göra allt bättre är det Dromedarer på toppen. Denna skönhet hade jag och min käre vän Marcus tänkt pröva om en liten stund. Självklart passade jag på att köpa hem tobak i varierande smaker också, exempelvis cola, mint och apelsin.
Nu till en utlovad liten berättelse; Mitt värde i kameler
Försäljaren av denna hade sin butik bland mängder andra i ett marknadsområde, där fanns kvarter fyllda med prylar och män som försökte locka in oss i just sin butik. Den här killen lyckades övertala oss att besöka just hans. På förvånadsvärt bra engelska pratade han på oavbrutet samtidigt som han radade upp vattenpipor på golvet framför oss. Han försökte få oss att slå oss ned och röka en stund men det avböjde vi vänligt.
Martin hjälpte mig att pruta ner priset, och när dealen väl var gjord stod vi kvar en kort stund och pratade. Han passade helt ogenerat säga till Martin att jag var fin, sen frågade han vart Martin hade hittat mig och sa sedan att han ville ge 500 000 kameler för mig.
Nu är detta förvisso ett orealistiskt bud med glimten i ögat, men jag antar att det var positivt i deras mått mätt.
Mycket på den här resan fascinerade, men jag erkänner att jag känner mig lite illa berörd också. Olika kulturer och religioner är någonting som jag sällan upplever på det här viset och det känns främmande att bli omtalad som om jag vore en sak man skaffar. Det var några tillfällen där jag kände att de såg mig som Martins ägodel, inte en egen person. Exempelvis sa en man som vi träffade att jag var fin, men man kunde få fem såna(fruar) i Marocko.
Kvantitet före kvalité då eller?
Det var dock komiskt när han började förhandla med Martin, som hakade på på skoj.
Man: I'll give you 500 camels for her.
Martin: No, at least 800.
Man: I'll give you 600!
Martin: No she's worth it, 800.
Man(bittert): Capitalist..
Intressant, helt klart.
Just for the record..
Sahara, 18/6 -09. Utanför Douz.
Bilderna från Djerba finnes på min bilddagbok, spuntino.
Det finns en del sköna i bunten, jag utlovar turbanhopp och flöjtspel i Sahara. Dessutom ska ni veta att om ni inte har sett en Dromedar i rosa solhatt förut så är det kanske läge nu.
We should f*ck each others mothers
Saturday night live. Andy Samberg & Justin Timberlake - Mother lovin
"It would be my honor, to be your new stepfather.."
Det här är hyfsat sjukt, men jag måste erkänna att den tamefasen är lite catchy. Nånting jag eventuellt kan komma på mig själv att nynna på vid olämplig tillfällen (dvs när som helst, när i helvete skulle vara ett lägligt tillfälle att sjunga om att sätta på varandras mammor? sicko!)
De kräver ett eget inlägg
Jag, Martin och varsin dromedar i Sahara. I rest my case.
Dromedarer är det ballaste djuret på evigheter.
Vi har diskuterat evinnerligt hela veckan om hurvida vi borde skaffa en, vad den ska heta, hur den ska bo och framförallt hur grymt härligt det skulle vara. Jag trodde att kameler var the shit, men det är fan en puckel som gäller.
Min dromedar i öknen grymtade lite mödosamt åt att den inte fick stanna och äta, men när jag kliade den på mankn såg den genast mycket nöjdare ut. Jag tror stenhårt på att de har klockrena personligheter. Martins var lite mer bossig och stuck-up, den visste vad den ville liksom. Tillsammans var de ett team, beredda att ta oss över de förrädiska sanddynorna.
Okej.. kanske inte ska gå in på detaljerade beskrivningar av dromedarpersonligheter. Ni kan ju eventuellt tycka att jag har gått och knäppat ner mig i värmen. Eheheh.. *host* dromedarer äger..
Min väska luktar strand fortfarande..
Nu har jag varit hemma i några timmar. Och jag måste säga er, mina eminenta läsare, att den här resa kom att bli någonting att minnas med ett överdimensionerat leende och en del nyfunna perspektiv.
Dagarna har blivit en blandning av upplevelser som skiljer sig ifrån varandra markant. I torsdags red vi exempelvis Dromedar i Sahara, samt stod på ett berg ute i nowhere såg ut över ett mäktigt ökenlandskap. Dagen efter det badade vi i omgångar, växlat med lugna stunder på varsin solstol. I söndags var vi på en marknad i huvudstaden, varifrån jag släpade hem en rejält läcker vattenpipa. Igår slog vi oss ned på ett lokalt tehus och rökte vattenpipa i sällskap av en Tunisisk man som ville dikutera livet på kragglig engelska. När man är utomlands och inte styrs av klocka och morgondag är livet så behagligt, man flyter med på ett helt annat sätt än när man är ledig hemma.
Förutom en nyfunnen kärlek för Dromedarer(som både jag oh Martin delar, bör tilläggas) har jag med mig stunder från den här resan som jag önskar att jag aldrig glömmer. Dessutom i sällskap av min favorit. Vi har haft varandra och ett nytt land med massor av möjligheter. Det här är det bästa vi har gjort tillsammans, no doubt. 
Solnedgång i Houmt Souk, Söndag.
Jag hade så väldigt gärna haft mer tid att upptäcka Tunisiens Djerba ännu närmre. Det är så exotiskt att befinna sig på en helt ny kontinent, en plats som inte liknar Sverige. Jag älskar det mest av allt i att resa. Jag vill suga åt mig alla intryck, möten med människor, platser och scenerier. Att se hur andra lever och att på sätt och vis få delta i deras vardag känns så värdefullt. 
Jag delger mer strax. Ni ska bland annat få veta hur många kameler Martin blev erbjuden för mig, buden skiljer sig med feta marginaler. Sen skulle jag vilja ta det här tillfället att tipsa er om att ta det varsamt med solandet första dagen, jag menar annars kanske man bränner sig rejält och har ont i flera dagar. Just sayin'.
Au Revoir.
8 månader
Milano, Januari
Nu är det åtta månader sedan vi blev vi officiellt!
Det var inte planerat att åka iväg på månadsdagen, för övrigt. Skulle vara lite besynnerligt att storfira just åtta månader med en utlandsresa liksom, ett år klingar mer logiskt.. Fast å andra sidan kan logik vara rätt ospännande.
Hur som helst är känslan av att vara med en person som honom bara så total på något vis. Det känns fortfarande nytt och stort, jag kan liksom inte låta bli att undra varför just jag blev hans. Jag är så väldigt glad för det.
Och nu fortsätter vi. Djerba imorgon, resten av värlen någon annan gång.
sono il stupido
Jag som trots mitt forna yrke dricker kaffe väldigt sällan, valde att göra det nu. En stund innan jag går och lägger mig.
Jag borde vara missnöjd med det beslutet men jag är så nöjd i allmänhet så det spelar ingen roll.
Jag borde vara missnöjd med det beslutet men jag är så nöjd i allmänhet så det spelar ingen roll.
Hörrni..
Martin, Jesper, Denise och Danne sitter och sjunger Sarek
tillsammans kvällen flaklakanen målades. Fredde och
Berthine bidrar med sina vackra röster.
Som vi satt på asfalten inpå natten och målade de där lakana.. Resultatet blev helt tveklöst det absolut snyggaste studentflaket på hela skolan. Det var mysigt att samlas allihopa. Nu är vi på så olika håll, har så olika saker för oss.
Det var en bra kväll för över ett år sedan.
Je vais imorrn..
Sand under fötterna. Havsutsikt. Afrikanska små stenhus. Dromedarer. Mer sand. Värme. Pool. Byar och småstäder. Solstolar. Vattenpipor. En ny plats på jorden att upptäcka.
Imorgon är jag på en ö i Tunisien med Martin. Bara han, jag och vadän vi vill göra i en hel vecka. Även om Djerba är ett resmål som främst riktar sig till sol och bad så ska det bli så befriande att uppleva helt nya miljöer. Måste erkänna att jag inte riktigt fattat att det faktiskt bär av så snart - känns som om vi har sett fram emot det så länge.
Jag kollar ut på regnet som rinner längst fönsterrutorna och tänker att det här blir guld. Det ska bli så jäkla gött.
Det är lite olyckligt att det talas franska där nere, mina kunskaper sträcker sig inte mycket längre än att föreslå trekanter eller köpa skjortor. Jag betvivlar att jag får användning av någon av de två. Jag hoppas att jag inte får det.
Fördomar motbevisade
Visade sig att den här agenturen var riktigt trevlig. Glada miner och inga måttband så långt ögat nådde, jag är mycket positivt överraskad. Har hört från andra håll att det här är en trevlig agentur men det här var ju över alla förväntningar. Kände mig inte alls bedömd eller utstirrad.
Nu är det bara att invänta beskedet som kommer nångång nästa vecka.
Efter den lilla fotograferingen begav jag mig för att trimma luggen hos min nya och solklara favorifrisör Pontus. Han är så väldigt platglad och visar genuint att han tar till sig det man säger, oavsett om det är kul att lyssna på eller inte. Sen är han förstås riktigt kompetent frisör också, han fick mig att lova att om jag blir känd nu så måste jag säga till alla vem om klipper mitt hår. It's a deal!
Min följeslagare för denna dag, Jenny, har varit förresten varit en sann klippa och verkligen underlättat massor för mig. Hon har dessutom gått med på att skjutsa mig och min ädle man till Arlanda imorgonbitti. Thanks honey you rule!
Nu är det bara att invänta beskedet som kommer nångång nästa vecka.
Efter den lilla fotograferingen begav jag mig för att trimma luggen hos min nya och solklara favorifrisör Pontus. Han är så väldigt platglad och visar genuint att han tar till sig det man säger, oavsett om det är kul att lyssna på eller inte. Sen är han förstås riktigt kompetent frisör också, han fick mig att lova att om jag blir känd nu så måste jag säga till alla vem om klipper mitt hår. It's a deal!
Min följeslagare för denna dag, Jenny, har varit förresten varit en sann klippa och verkligen underlättat massor för mig. Hon har dessutom gått med på att skjutsa mig och min ädle man till Arlanda imorgonbitti. Thanks honey you rule!
Fula vanor
Alla har vi ju fula vanor. Klassiker som finnes är ju exempelvis bita på naglarna och rökning. Vanor som vi varje kväll vi går och lägger oss kanske mentalt säger till oss själva på skarpen att imorgon blir det minsann annorlunda! Imorgon sker en förändring.
Jag har en ful vana som är tuff att erkänna. Mina fingrar tvekar när jag för dem över tangenterna, ska jag verkligen avslöja? Kan jag det? Kommer folk tänka annorlunda om mig när jag blottar min mörka hemlighet för vem som helst att läsa?
Well kära vänner och besökare, det är kanske dags att jag sträcker på mig och står för att även jag har brister.
Jag läser blondinbellas blogg.
(OMG NEJ NI SÅG INTE GÅ GÅ GÅ GÅ KLICKA NÅGON ANNANSTANS!! DET ÄR INTE MENINGEN MIN MAMMA TVINGAR MIG NEEEEEEEEEEEEJ)
Eftermiddag
Tortellini till frukost två dagar i rad. Ovanligt minst sagt.
Förlust.
Jag tror att rädslan att förlora någonting styr oss mer än vi anar. Vi ändrar oss om vi måste, bara vi får behålla det. Men vi tänker inte på att vi kan förlora oss själva när vi anpassar oss efter andras krav.
Sen om vi förlorar det ändå har vi inte oss själva att luta oss mot. Vi blir beroende av andra istället. Det är jag. Jag är så oerhörd beroende utav andra människor att tanken om ensamhet blir en övertygelse om att livet vore meningslöst.
Jag hittar mening i livet genom de jag bryr mig om.
Ni är det viktiga jag har.
På tal om totellini alltså.
Förlust.
Jag tror att rädslan att förlora någonting styr oss mer än vi anar. Vi ändrar oss om vi måste, bara vi får behålla det. Men vi tänker inte på att vi kan förlora oss själva när vi anpassar oss efter andras krav.
Sen om vi förlorar det ändå har vi inte oss själva att luta oss mot. Vi blir beroende av andra istället. Det är jag. Jag är så oerhörd beroende utav andra människor att tanken om ensamhet blir en övertygelse om att livet vore meningslöst.
Jag hittar mening i livet genom de jag bryr mig om.
Ni är det viktiga jag har.
På tal om totellini alltså.
Glasses n' lenses
Jag är osmidig på flera sätt, men en utav mina senaste bedrifter är sår på hornhinnorna. Det här innebär helt enkelt att användandet utav linser blir klart begränsat då det svider så in i helvete att ha dem på sig. Självklart är det vktigt att låta hornhinnan reparera sig själv, vilket tar ungefär fyra dagar. Men jag trivs inte i glasögon. Dessutom måste jag kunna ha solglasögon i solskenet jag kommer få njuta av i Tunisien från och med tisdag. Det som stör mig främst med mina synfel är det faktum att jag inte ser ut som mig själv i glasögon. Jag ser konstig ut, ögonen ser mindre ut pga mina tjocka glas, och bågarna tar över resten av ansiktet. Man ser helt enkelt inte mig, man ser ett par glasögon på en lång kropp.
Men linser ska ni veta, är dyrt. Nu behöver jag linser som är bättre för mina ögon och det kommer bli en rejäl prisökning. Ju sämre ögon desto dyrare linser, jag får betala för att jag är sämst.
Buhu, det är absolut inte synd om mig. Men jag hade gärna varit utan synfel.
tio minuters bussavstånd
I annonser för fastigheter står det ofta vart stället ligger i förhållande till någoning bra. "Tio minuter med bil till stranden", "Tio minuter gångavstånd till city" etc. Det är ett perfekt sätt att locka läsaren.
Nu mina kära vänner, tänker jag förklara vad jag har tio minuters bussavstånd till.
Efter att ha väntat på bussen som är sen 9½ gång av 10 där jag bor, så kommer den i antingen panikartad fart för att köra ikapp tabellen eller i snigelfart för att frustrera passagerare ytterliggare. Väl på bussen passerar jag byggarbetsplatser, rondeller, radhus, en del träd samt en och annan obligatorisk förvirrad mopedist utan hjälm med minst en fnittrande fjortis fastklamrad runt midjan.
När jag kliver av bussen är jag framme i min kommuns Mekka.
Platsen där allt goes down, dvs där mest skit har samlats på en och samma gång. Man känner främst igen vart man är genom att observera ungdomarnas val utav kädsel. Vår, höst och vinter är det ett par gråa mjukisbrallor, sneakers och en dunjacka eller dunväst. Har pappa ett riktigt bra klirr i kassan har man kanske investerat i ett par designade mjukisbyxor med ett läckert mönster. Det här resulterar antagligen i fler ligg inom många kretsar.
Killarna har ett agressivt ansiktsuttryck som de valt att matcha med en keps som de eventuellt har "baxat" från någon yngre, eller om pappa har riktigt bra klirr i kassan kanske åkt in till stan och köpt.
Tjejerna däremot slår på stort och har oftast ingen keps alls(även om det förekommer att de lånar en av brorsan). De har istället ett vackert fettlager av brun utan sol i hela ansiktet, stora örhängen, en piercing i näsan och med största sannolikhet en veckoförbrukning av mascara på vardera öga.
Don't get me wrong. Många av dessa individer är säkert ypperligt trevliga och mysiga (haha vad busigt av mig, vem gick på den?) men jag måste ändå erkänna att de försvårar nöjet med ett besökt till centum.
Vad skulle det stå i annonsen för min bostad? Säkert samma sak som i alla andra lockande annonser. "Bara tio minuters avstånd till centrum!"
Oh yay, nån som vill flytta hit?:)
Nu mina kära vänner, tänker jag förklara vad jag har tio minuters bussavstånd till.
Efter att ha väntat på bussen som är sen 9½ gång av 10 där jag bor, så kommer den i antingen panikartad fart för att köra ikapp tabellen eller i snigelfart för att frustrera passagerare ytterliggare. Väl på bussen passerar jag byggarbetsplatser, rondeller, radhus, en del träd samt en och annan obligatorisk förvirrad mopedist utan hjälm med minst en fnittrande fjortis fastklamrad runt midjan.
När jag kliver av bussen är jag framme i min kommuns Mekka.
Platsen där allt goes down, dvs där mest skit har samlats på en och samma gång. Man känner främst igen vart man är genom att observera ungdomarnas val utav kädsel. Vår, höst och vinter är det ett par gråa mjukisbrallor, sneakers och en dunjacka eller dunväst. Har pappa ett riktigt bra klirr i kassan har man kanske investerat i ett par designade mjukisbyxor med ett läckert mönster. Det här resulterar antagligen i fler ligg inom många kretsar.
Killarna har ett agressivt ansiktsuttryck som de valt att matcha med en keps som de eventuellt har "baxat" från någon yngre, eller om pappa har riktigt bra klirr i kassan kanske åkt in till stan och köpt.
Tjejerna däremot slår på stort och har oftast ingen keps alls(även om det förekommer att de lånar en av brorsan). De har istället ett vackert fettlager av brun utan sol i hela ansiktet, stora örhängen, en piercing i näsan och med största sannolikhet en veckoförbrukning av mascara på vardera öga.
Don't get me wrong. Många av dessa individer är säkert ypperligt trevliga och mysiga (haha vad busigt av mig, vem gick på den?) men jag måste ändå erkänna att de försvårar nöjet med ett besökt till centum.
Vad skulle det stå i annonsen för min bostad? Säkert samma sak som i alla andra lockande annonser. "Bara tio minuters avstånd till centrum!"
Oh yay, nån som vill flytta hit?:)
Time well spent
Idag, efter en redig totelliniportion till frukost, bar det av till Billy.
Väl där satt vi och spelade UNO i hans kök i sex timmar, med avbrott för mat.
Inte nog med att jag har insett hur underskattat UNO är som härligt tidsfördriv, jag har också haft en riktigt trevlig och behaglig dag utan tankar om för mycket. Skööönt.
Väl där satt vi och spelade UNO i hans kök i sex timmar, med avbrott för mat.
Inte nog med att jag har insett hur underskattat UNO är som härligt tidsfördriv, jag har också haft en riktigt trevlig och behaglig dag utan tankar om för mycket. Skööönt.
Vad är ett liv värt?
"Jag blev mördad"
Det brister inom mig när jag läser artikeln om Niklas, som efter ett våldsdåd har förstörts. Han lever på ett mentalsjukhus med svåra smärtor och självmordstankar. Han minns personen han var innan händelsen men säger att den personen blev mördad, som att han är någon annan nu.
Bilden på honom medlar verklig smärta, och den gör ont att se på.
Tänk att ifråntas sitt liv. Kanske känner den som orsakade det en stor skuld livet ut men vad hjälper det? Det är inte som om Niklas får sitt liv tillbaks. Det är inte som om det gör någon skillnad. Gjort är gjort.
Jag förstår inte vad som händer med unga just nu. Människor har förvisso alltid varit våldsamma men kanske främst som vuxna. När jag var fjorton sprang jag omkring och bekymrade mig över vilka personer i klassen jag kunde snacka mest skit om, sen fick jag dåligt samvete och förbannade mig själv. Nu är det knivar i ryggen, vodkaflaskor i huvudet och mord. Jag undrar vad ilskan och motivationen växer ur, vad de rättfärdigar sina handlingar med när de planerar.
Att det finns så många sjuka människor skrämmer mig. Livet är så skört, det räcker med att hamna i konflikt med fel person eller befinna sig på fel ställe. Jag skulle kunna tas bort på några korta ögonblick, sen fortsätter allt som ingenting.
Jag kan inte låta bli att undra vad ett liv är värt i slutändan.
Det brister inom mig när jag läser artikeln om Niklas, som efter ett våldsdåd har förstörts. Han lever på ett mentalsjukhus med svåra smärtor och självmordstankar. Han minns personen han var innan händelsen men säger att den personen blev mördad, som att han är någon annan nu.
Bilden på honom medlar verklig smärta, och den gör ont att se på.
Tänk att ifråntas sitt liv. Kanske känner den som orsakade det en stor skuld livet ut men vad hjälper det? Det är inte som om Niklas får sitt liv tillbaks. Det är inte som om det gör någon skillnad. Gjort är gjort.
Jag förstår inte vad som händer med unga just nu. Människor har förvisso alltid varit våldsamma men kanske främst som vuxna. När jag var fjorton sprang jag omkring och bekymrade mig över vilka personer i klassen jag kunde snacka mest skit om, sen fick jag dåligt samvete och förbannade mig själv. Nu är det knivar i ryggen, vodkaflaskor i huvudet och mord. Jag undrar vad ilskan och motivationen växer ur, vad de rättfärdigar sina handlingar med när de planerar.
Att det finns så många sjuka människor skrämmer mig. Livet är så skört, det räcker med att hamna i konflikt med fel person eller befinna sig på fel ställe. Jag skulle kunna tas bort på några korta ögonblick, sen fortsätter allt som ingenting.
Jag kan inte låta bli att undra vad ett liv är värt i slutändan.
Oh and...
Nu är det lördag, vilket innebär en dag mindre tills jag och Martin åker till Djerba i Afrika, Tunisien.
Det är vad jag kallar gött! Drottning av planering i förväg som jag är så har jag redan börjat packa min väska, liksom för att lugna mig själv lite och verkligen bekräfta att jag har tänkt igenom packningen bra nog. Det är väl egentligen det enda negativa med resor för mig, mentalt kan dagarna innan bli ganska påfrestande om man har mitt huvud. Ungefär som om jag inte skulle överleva om jag hade fel par shorts med mig.
Biljett, pass och pengar är det viktiga sen är man good to go liksom. Ska öva lite på den mentaliteten.
G'night.
.. och på tal om musik
The KIllers live, O2 arena London.
Jag var där jag var där jag var där jag var där jag var där!!!
23 februari i mitt hjärta och min själ. Det svider i mig av avund när jag tänker på att jag inte kan vara och se när de uppträder på Hultsfred om en knapp månad, men samtidigt har jag annat fantastiskt för mig då. Och jag såg dem före er, i London. Ehehe. Vad osympatiskt hånfullt av mig..
Dark/Light
Det känns som att tillgången till musik idag är obegränsad, alla kan hitta någonting i den enormavariationen. Men det finns en låt som är som ingen annan jag har hört tidigare, och efter några månaders lyssnande har fortarande svårt att förklara precis vad det är med den som berör mig. Jag har ingen aning om vad den handlar om, texten fastnar inte, jag lyssnar snarare på melodin och hans känsla när han sjunger till den. Det är en helt ny musikupplevelse, skapad av John Frusciante.
Lyssna här eller sök på Dark/Light på spotify.
Lyssna här eller sök på Dark/Light på spotify.
Kära Studenten igår
Mjukstart i bloggandet.
Sebbson och jag efter utspringet
Igår tog två människor som är väldigt speciella för mig studenten. De är inte enbart speciella för att de är lite lätt störda i huvudet (det menar jag så kärleksfullt som ni bara kan tänka er) utan för att de är stenhårt etsade i mig som vänner som betyder någonting alldeles visst. Som har en betydelsefull roll i imtt liv.
Så GRATTIS till er, ni duktiga som ska studera vidare redan när löven faller härnäst.
Det är svårt som tidigare pluggslav att förstå det har gått ett helt år sedan sist, för även om galet mycket har hänt det här året så känns det som om det var nyligen man själv blickade ut över den enorma folkmassan och bara skrek av glädje. Den dagen blev man uppfylld av någonting obeskrivligt. Jag minns när vi hundratals klev ut via entrén till skolan och hur jag tappade mig själv lite, jag vet inte riktigt var jag hade mig själv för att jag var så uppe i allt. Det var som att minnen från de tre gågna åren rusade genom huvudet, jag ville bevara alla möten med nya och gamla bekantskaper, tillfällena då betygsbeskeden varit positiva, de otaliga skratt man haft i korridorerna, showerna, sista gången någonsin vi sjöng Blomstertid i aulan... Jag ville ha allt klart och tydligt samlat i mitt huvud.
Det önskar jag fortfarande att jag kunde ha. Men fina minnen bleknar vackert i alla fall.
Sebbson och jag efter utspringet
Igår tog två människor som är väldigt speciella för mig studenten. De är inte enbart speciella för att de är lite lätt störda i huvudet (det menar jag så kärleksfullt som ni bara kan tänka er) utan för att de är stenhårt etsade i mig som vänner som betyder någonting alldeles visst. Som har en betydelsefull roll i imtt liv.
Så GRATTIS till er, ni duktiga som ska studera vidare redan när löven faller härnäst.
Det är svårt som tidigare pluggslav att förstå det har gått ett helt år sedan sist, för även om galet mycket har hänt det här året så känns det som om det var nyligen man själv blickade ut över den enorma folkmassan och bara skrek av glädje. Den dagen blev man uppfylld av någonting obeskrivligt. Jag minns när vi hundratals klev ut via entrén till skolan och hur jag tappade mig själv lite, jag vet inte riktigt var jag hade mig själv för att jag var så uppe i allt. Det var som att minnen från de tre gågna åren rusade genom huvudet, jag ville bevara alla möten med nya och gamla bekantskaper, tillfällena då betygsbeskeden varit positiva, de otaliga skratt man haft i korridorerna, showerna, sista gången någonsin vi sjöng Blomstertid i aulan... Jag ville ha allt klart och tydligt samlat i mitt huvud.
Det önskar jag fortfarande att jag kunde ha. Men fina minnen bleknar vackert i alla fall.
Ahoy rebounce
Det känns konstigt att återigen börja blogga efter mitt avbrott på ett halvår, men definitivt välbehövt för jag har så mycket jag vill ventilera och dela med mig av.
Föredetta youbroughtmemybisquit är back in business med ett annat konstigt namn.
Välkomna:)
Föredetta youbroughtmemybisquit är back in business med ett annat konstigt namn.
Välkomna:)