.

Solen lyser upp varenda blad och grässtrå till lummiga, gröna toner. Himlen är alldeles blå och molnen visar upp sin frånvaro. Idag är en underbar dag.
Imorse vandrade jag nästan hela vägen hemifrån Martin till mig, en bra bit men det gjorde ingenting. Jag hade av ren rutin tänkt ta tåget, sen slog det mig att det definitivt var mer ologiskt än att gå en sån här fin dag när jag inte har några tider att passa. 

Jag känner mig liksom fri på sätt och vis. Det brukar vara så för mig veckorna efter en utlandsresa, jag växer lite i mig själv. Inser saker. Får grepp om möjligheter och vilja. Det kan handla om vardagliga saker eller betydligt större sikten, jag känner mig motiverad och tacksam. Jag tänker att jag inte vill tappa insikt, att den ska vara längre än några veckor. Men vardag tenderar äta upp mig.

Har ni tänkt på hur värdelöst begreppet vardag egentligen är? Ett samlingsord för dagar som inte vill skilja sig ifrån varandra. Dagar som försvinner i mängden, tid som kastas ut till ingenting alls. 
Jag borde ta mig till den punkten då jag är helt oberoende av vardag. Mitt liv är mitt liv, ingen annans. Mina mönster är mina egna. Mina mål är aldrig ouppnåeliga trots att jag kanske sätter ribban för högt enligt andra människor. Andra människor är rädda. Jag är också rädd.

Men rädslan ska aldrig, och då menar jag aldrig, få stå ivägen för mitt liv.