.

Igårkväll såg jag och Martin på Stockholm Boogie. Efter att både han och Jesper vid ett flertal tillfällen påpekat hur skön den är så var det dags, och de hade helt rätt. Den hade några helt underbara ljusglimtar och var i överlag så behagligt lättsam att se på.

Jag har ganska svårt för svenska filmer i överlag. Jag har aldrig sett klart en hel Beckfilm, aldrig någon Wallander. Svenska komedier fastnar jag sällan för och dramafilmerna känns inte riktigt äkta. Egentligen är svenska filmer säkert välskrivna och till skillnad från Hollywoodfilmer även verklighetstrogna. Säkert är det så att jag inte riktigt ger allting en fair chance. Det känns bara som att skådespeleriet inte är högt prioriterat och där faller det enormt, svenska är ett svårt språk att utrycka sig på. Det kommer ut lite tafatt liksom, inlevelse är ett krav. 
 
Jag och Bella brukar leka svensk dramafilm ibland. Vi kan umgås precis som vanligt, tills någon av oss plötsligt inleder en dramatisk konflikt mellan två personer i ett förhållande. Kvinnan överspelar totalt och mannen har ett oengagerat tonfall.

"Åh nej. Göran, jag orkar inte det här längre!"
"Men Karin. Jag älskar ju dig."
"Nej! Det är för sent! Jag vet att du har varit otrogen med Linda!"
"Du vet ingenting. Jag orkar inte längre."
"DET HÄR ÄR ÖVER GÖRAN!"
"Gå härifrån, jag vill inte se dig mer"

Ungefär sådär håller vi på. Sedan fnittrar vi gott och nöjer oss med att se på utländska filmer.

Nu, lax med mango chutney ute i värmen.