.

Jag har inte riktigt tillräckligt med tid för att slå mig ner och ge det här året en rättvis sammanfattning. Det har helt enkelt varit ett oerhört fint, roligt, häftigt, utvecklande och intressant år.

Jag inledde som en halvt ihjälstressad butiksansvarig, tog en tripp till Milano med Martin tio dagar in i Januari, svängde förbi för att se The Killes live i London med min pappa i Februari, sa upp mig från jobbet, inledde några sköna månader med jobbsök och återhämtning, bokade Tunisenresa, hade det allmänt gött, med sommaren begav det sig av till Nordafrika för att ha det gött med Martin, tyckte dock inte det räckte så jag tog en sväng förbi Medelhavet och grekernas Ouzo tillsammans med min käre Jenny. Lagom hemma fick jag en tjänst som butiksanställd exakt den månaden då alla mina pengar bokstavligen upphörde existera. Phew. Sen får vi inte glömma att min kära brush kom hem innan mörkret hann falla och har redan hunnit rädda mig ifrån många ensamma kvällar.

Har slängt ihop några fester, deltagit på många andra, knutit starkare band till vänner, utvecklats som person, spenderat otaliga timmar med att drömma. Jag har varit alltifrån genuint megalycklig till genuint superförtvivlad.

Det har varit ett fantastiskt år.
Så mycket skratt. Så mycket framsteg.

Det kanske inte fick något optimalt avslut, men livet är inte alltid kul.
Däremot kommer ikväll säkerligen bli det.

Gott nytt år era tokstollar!

Det var som om någon hade öppnat ett fönster som länge stått förseglat. Som om alla fjärilar vore dammkorn som virvlade ut i den friska luften efter åratal i fångenskap. Hon betraktade dem när de fladdrade runt varandra i mönster som tycktes lite omständiga. Att hennes blonda hår vandrade med vindens väg kunde hon känna, men hon skulle aldrig få reda på att medan hon stod där så hade en slinga lagt sig alldeles stilla mellan hennes skuldror.  Den sträcker sig så långt, tänkte hon. Världen tar liksom aldrig slut här borta.

Ja, hörrni.
Jag har ingen motivation till att ens försöka vara stark just nu.

Ärligt talat.
Det behövdes bara en dag i det här läget och det känns som om jag har backat många steg. Min önskan att komma undan allt är inte uppnåelig just nu heller, så jag får existera i det här med en medvetenhet om att chansen finns att imorgon blir lite bättre. 
Eller så dröjer det ett par dagar.

Näst intill obeskrivligt.
Placera mig där jag passar in.

Idag satt jag på busshållsplatsen som alltid på förmiddagarna. Men någonting var inte som det brukar vara nu. Jag frös inte. Jag märkte att det var kallt, vinden susade försiktigt mot öronen, näsan blev lite röd, händerna blev stela i vantarna. Men jag frös inte, jag brydde mig inte om det utanför mig. Jag var så begränsad till tankarna som rörde sig i mitt huvud, till musiken som satt igång känsloströmmar, till blicken som var riktad överallt utan att egentligen se ordentligt.  

Jag tänkte på hur skönt det skulle vara att inte bry sig om annat än sin egen lycka. Att inte känna ansvar, att inte låta medkänsla till andras situation påverka mitt humör, att inte vara så benägen att fundera allting till smulor. Vad okomplicerat det vore att vara en person som faktiskt tror att klimatförändrigarna är ett mediatrick. Att kunna resonera att jag får minsann leva mitt liv hur jag vill, för det är mitt. Och andras liv är inte mitt ansvar.

Jag hade hunnit visa upp mitt busskort, sitta på bussen, lyssna på samma låt ett antal gånger, kliva upp till pendeltågstationen och möta upp Sebbe innan jag vaknade upp ur min lilla tankespiral. Och det slog mig senare att jag hade nog hellre varit död än en person som skiter i andra.

Den här världen hade kunnat vara så otroligt fantastisk och glad om det inte vore för den mängd människor som bara inte fattar. Jag såg ett program om män som köpte flickvänner att umgås med några veckor på hotell i Puerto Rico. Där satt de, feta, rika och så patetiska att det knappt är värt att påpeka. Där satt de med varsin Margarita i handen och valde ut tjejer för att de kunde, och för att de ansåg sig ha rätten. De måste ha en enormt väluppbyggd försvarsmekanism inombords för att kunna sova om nätterna med inställningen att det är helt okej. Tjejerna skulle ju vara så tacksamma för att någon ville utnyttja dem för pengar.

Och häromdagen dödsdömdes ett gäng studenter i Iran för att de demonstrerat.

Ska värdet av liv verkligen mätas efter vilket land man bor i, lagar, hudfärg, rikedomar, uppväxt? Låter det rimligt? Det klingar absurdum i mina öron.

Well, alltså jag... Det var..



SÅ JÄVLA VRICKAT.

Dricka jordgubbssprit ur grekisk kukflaska på tåget, föra i Helenelund, tåg till södra station, in på Marie Laveau där alla rusar runt med pappersansikten föreställandes födelsedagsbarnet, få guldtelefon, dansa lindy-hop på damtoan, bråka med garderob, lämna ett meddelande, lämna krog, hemmafestförslag, mot hjulsta, svepa vinglas på pub, smuggla ut ölglas under jackan(!), fråga om jag har kvar mobilen i väskan, åka till huvudsta, stjäla ljung, bindor i ansiktet, åka till sundbyberg, fråga om jag har mobilen kvar i väskan, hänga in jackan i badrummet, släcka lampan, vara där 5 min, lämna lägenheten, fråga vart vi är, prata engelska med främling, slutkörd på t-banan, hamna på nattbuss, ramla i duschen, somna på stört, vakna med huvudvärk, kolla i kameran, inse att natten var shitfaced.

Och jag som hade tänkt mig en lugn hemmakväll igår.

Efter åtta år som ifrågasatt vegetarian (varför äter du inte kött? skulle du inte äta en gris om du höll på att svälta? du vet att fiskar också har känslor? vaaa, har du inte ätit på donken på åtta år? vad fan lever du på? minns du hur ko smakar? tänk dig en biffig stek!), så är det dags att för hälsans skull försöka börja äta kött igen.

Jag har, no joke, levt på vitt bröd med ost samt dinkelpasta med vegobullar i flera veckor nu. Ingen sallad, alltid mikrovärmt. Jag har inte lust att äta, ork att laga mat brukar jag bara ha när jag är riktigt glad. Detta i kombination med benskadan som gör att jag inte får träna samt det faktum att jag småäter choklad hela dagarna har fått mig att inse att jag missköter mig ganska rejält.
Dels tynar jag sakta bort, dels har jag säkert vitaminbrist.

Sen att jag tycker kött är äckligt får jag väl försöka glömma bort med mängder utav sås och krydda såhär i början. Det är lika bra att jag vänjer kroppen innan jag förhoppningsvis lämnar landet.

Meatchallange 2010 here I come!

(Med miljö och hälsa i åtanke tänker jag dock bara äta kött 3-4 dagar i veckan.)