.

Idag satt jag på busshållsplatsen som alltid på förmiddagarna. Men någonting var inte som det brukar vara nu. Jag frös inte. Jag märkte att det var kallt, vinden susade försiktigt mot öronen, näsan blev lite röd, händerna blev stela i vantarna. Men jag frös inte, jag brydde mig inte om det utanför mig. Jag var så begränsad till tankarna som rörde sig i mitt huvud, till musiken som satt igång känsloströmmar, till blicken som var riktad överallt utan att egentligen se ordentligt.  

Jag tänkte på hur skönt det skulle vara att inte bry sig om annat än sin egen lycka. Att inte känna ansvar, att inte låta medkänsla till andras situation påverka mitt humör, att inte vara så benägen att fundera allting till smulor. Vad okomplicerat det vore att vara en person som faktiskt tror att klimatförändrigarna är ett mediatrick. Att kunna resonera att jag får minsann leva mitt liv hur jag vill, för det är mitt. Och andras liv är inte mitt ansvar.

Jag hade hunnit visa upp mitt busskort, sitta på bussen, lyssna på samma låt ett antal gånger, kliva upp till pendeltågstationen och möta upp Sebbe innan jag vaknade upp ur min lilla tankespiral. Och det slog mig senare att jag hade nog hellre varit död än en person som skiter i andra.

Den här världen hade kunnat vara så otroligt fantastisk och glad om det inte vore för den mängd människor som bara inte fattar. Jag såg ett program om män som köpte flickvänner att umgås med några veckor på hotell i Puerto Rico. Där satt de, feta, rika och så patetiska att det knappt är värt att påpeka. Där satt de med varsin Margarita i handen och valde ut tjejer för att de kunde, och för att de ansåg sig ha rätten. De måste ha en enormt väluppbyggd försvarsmekanism inombords för att kunna sova om nätterna med inställningen att det är helt okej. Tjejerna skulle ju vara så tacksamma för att någon ville utnyttja dem för pengar.

Och häromdagen dödsdömdes ett gäng studenter i Iran för att de demonstrerat.

Ska värdet av liv verkligen mätas efter vilket land man bor i, lagar, hudfärg, rikedomar, uppväxt? Låter det rimligt? Det klingar absurdum i mina öron.