.

Inte idag.

Okej. Snön ligger kvar. Ville bara säga det till er, eftersom att det här måste vara något slags rekord i Småland. Det har inte regnat bort, det har inte blivit slask. Det är stabil snö allover Campus, igår var jag tvungen att springa med Kajsas Border Collie Felix på en äng en snabbis för att få känna mig lekfull igen (vi har föreslagit pulkaåkning inom umgänget, jag önskar att jag hade mina termobrallor här nere).

Idag har jag fortskridit genom minuterna som ett under utav harmoni. Promenerat i solen (och bitvis blåsten) till Willys med Kajsa och Felix. Tvättat. Ätit bra käk; OBS ÅT AVOCADO!!! /Lyx.

För tillfället tvingar jag mig själv att sitta här stillsamt och försöka plugga, istället för att hämta mitt paket från Nelly som väntar på ICA. Måste.fokusera.

TILL POÄNGEN!!!
Okej.. jag har ingen... Tyckte bara inte jag kunde låta bloggen vara snustorr en såhär fin fredag. Såatte, hej hej! Angenämt.

Jo, en sak kan jag fanimig säga er. Idag när jag tvättade så klev en kille in och frågade om det var ledigt och jag svarade "om fem minuter", så han sprang iväg igen.  Han dök åter upp en stund senare, några få minuter, och jag hade precis börjat sortera min tvätt mellan påse/torkskåp/torktumlare. Nu snackar vi tvättade underkläder och sådant. Då ställer han sig liksom och tittar på mig medan han väntar. Det var väldigt obekvämt, att bli övervakad när man sorterar underkläder.

ÄR NI NÖJDA NU? Närå. Hejdå.

Jag tror att man är lite lagd åt det brutala hållet om man väljer att bli tandhygienist. Åtminstone så gjorde var min tandhygienist det.

Jag kanske borde ha anat redan då hon log efter jag berättat om hur ont jag har i munnen, att någonting inte stod helt rätt till. Hon borrade in ögonen i mig, med ett oplacerbart gnister i den blåa blicken, och berättade att hon skulle rengöra. Hon frågade om jag var medveten om att det kunde göra ont. Jajjemen, svarade jag och lutade mig bakåt i stolen.

I ögonvrån drog hon på sig handskarna med en ivrighet, den som finns hos barn som vet att de ska få efterrätt. Hon tog ett bestämt grepp i utrustningen, vinklade spegeln ovan mitt huvud och satte igång.

Och det gjorde ont. Faktum är att jag knappast har känt en sådan smärta hos en tandläkare förut. Rörelserna var snabba, maskinen ilade i öronen och det flög blod ur munnen på mig. Medan jag räknade sekunder så stannade hon upp och frågade mig, "Har du ont? Du ligger så stilla?". "Det gör väldigt ont" svarade jag lite urskuldrande och jag såg hur hennes mungipor reste sig undre munskyddet, varefter hon sade "Dåså" och återgick till att behandla min mun som om det inte fanns någon morgondag.

"Dåså" var ett tecken på en oroväckande förnöjsam sinnesstämning hos min hygienist. Och vad vet jag. Hon kanske älskar sitt jobb, och allt som har med det att göra. Inkluderat människor som ligger stela av smärta i hennes arbetsrum och undrar varför det är sprickor i spegeln ovanför. Om det kan vara så att någon stackars patient någon gång i tiden desperat har slängt sig upp och slagit i sitt huvud, efter att i panik försökt fly ifrån denna helvetshåla på en tandläkarklinik i Småland.

Jag är fortfarande skärrad.
Hon var tvungen att torka blod ur mitt ansikte.

Jag har ringt två samtal nu under morgonen. Ett till Telia, och ett till Folktandvården. Och det står tydligt att man behöver absolut inte vara otrevlig för att få sin sak igenom. Knappt ens bestämd. Allt man behöver göra är att låta lite bedjande. Lite skör. Lite som om man har laddat för samtalet och inte vill vara till besvär i sitt ärande, men man behöver verkligen hjälp och det är lite synd om en.

Telia:
Jag: Jag vill ta bort Surf från mitt abonnemang, jag använder inte Internet med min telefon.
Kundtjänst: Ah, tyvärr du bunden på det.
Jag (med en röst så nedslagen att man kunde trott att jag skrapat säkerhetsrutan på en trislott värd minst en miljon): Jaha... för att när dom ringde mig förut sa dom att jag fick ångra mig om jag ville senare. Och då hade jag fast jobb.. Nu har jag inte det längre. Nu är jag student.. Och min nya telefon, den kan inte ens komma upp på Internet.
Kundtjänst: Eh. Jaha. *knappeliknapp* Nu har jag fixat det.
Jag: Åhhhh tack!!

Folktanvården
Jag: Hej, jag skulle vilja boka en tid så snart som möjligt.
Receptionist:  Är du ny kund?
Jag: Jajjemen, nyinflyttad.
Receptionist: Nya kunder bokar vi in ungefär två månader framåt.
Jag (byter röstläge helt och hållet. Som om jag precis har fått en ohanterlig chock, med en stum stämma stakar jag fram mitt budskap): Men jag tror att jag har en inflammation i munnen. Det känns jätteobehagligt.. Jag vet inte om jag kan vänta två månader.
Receptionist: Jaha. Ojdå.. *knappeliknapp* Halv elva imorgon!
Jag: Åååhh tack!!

Inte för att jag vill utnyttja välmening, men jag är nog hellre skör än otrevlig om något. Bara att ladda inför tandläkarbesöket imorgon. Yuck.

Kommer ni ihåg rasisten jag mötte ute en gång?
Hon är hur som helst den i särklass äckligaste människan jag har haft ett längre samtal med på mycket länge. Det var hårfint att jag inte hällde min drink över henne och tog straffet att bli utkastad från krogen; hon provocerade mig något så otroligt.

Till saken tillhör, att jag har hittat ett nytt favoritte.
Jajjamen, det finns ett sammanhang. Det är nämligen så att i lilla stan så finns det en fin butik där jag funnit ett Rooibos citronté med yoghurt som smakar ljuvligt.

Föreställ er min fasa när jag en dag går in i butiken och ser att hon står bakom disken Av alla ställen hon hade kunnat jobba så står fanskapet i den enda butiken där mitt te säljs. Och jag kunde inte förmå mig själv att bemöta hennes blick, eventuellt få ett "men har inte vi mötts förut?" och behöva bete mig civiliserat. Jag blev utan te.

...tills nu!
För att min allra ädlaste Jullebulle var i stan häromdagen och köpte det till mig. Så att jag slapp. Fatta vilken pärla? Tack Julia!


Spegelvänd, fantastiskt inspirerande bild.

Jag tror att jag har en vendetta mot dom tyska utbytersstudenterna.
Ni kanske minns ett tidigare inlägg om hur en mängd tyskar var uppe och skrek halva natten en gång och det blev liksom en utmaning för mig att sova medan det skedde?

Igår tog det nya dimensioner. Jag vill introducera er för:
ANNIKA VS ZE GERMAN BATTLE: ROUND 2

Igår så stod jag i fönstret och skulle släcka nattlampan.
Jag ser hur en tysk nedanför tittar rakt på mig, och sedan ropar på sin vän som också kommer. Ungefär några sekunder senare slår det mig att jag alltså bara är i nattkläder och därför bör avlägsna mig från fönstret.

Så jag går till sängen och hör hur de pratar, men förstår såklart inte vad de säger.
Och så... BAM! BAM! BAM!

DOM KASTADE SNÖBOLLAR PÅ MITT FÖNSTER.
Hur tror ni man ska sova när man hör jämna dunsar och tyskt skratt som ekar över hela byn? Ni förstår säkert att det inte är så enkelt. Och eftersom att jag är helt hundra på att ni tar mitt parti ("men jag tycker tyska utbytesstudenter är trevliga..." Näe, lägg av) så kommer ni kanske tycka att jag var helt briljant i mitt agerande.

Vet ni vad jag gjorde?
Jag ställde mig i fönstret och tittade på dem.
Och jag vet inte hur det kom sig att dom la av men jag har några idéer.
I) När min ståtliga kroppshydda tornade upp sig så visste dom inte till sig av skräck
II) Att det är jävligt creepy med någon som bara står och tittar ner på en utan att röra sig.

Ni kan ju få avgöra själva.
1-1, motherfuckers.


Brottsplatsen.

Fick just ett meddelande på facebook.

"Merry xmas & happy new year teacher...:)"

Från lilla Marsha som jag lärde ut i Engelska på Borneo.
Nu kanske jag ska dra nån nostalgisk story om barn och min saknad, egentligen måste jag dock vara ärlig: Jag minns inte den här specifika ungen.

Bad, bad teacher Annika.

Senare: Jag vet visst vem hon är ju! Hon var den i klassen som faktiskt roade sig med att slå andra barn och sedan fejka att hon blev ledsen för att få sitta brevid oss lärare. Ajdå.

Det råder sällskaplig känsla här i huset. Mor är sjuk och måste vara hemma minst en vecka till, och far är ledig. Medan han lagar mat så sitter mamma och svär över kortspel hon spelar på sin iPhone, samtidigt som hon har köpt avsnitt av Gossip Girl via comhem som går i bakgrunden hela tiden.

Far: Spelar du kort samtidigt som Tv:n går i bakgrunden?
Mor: Jajjemen.
Jag: Det kallas multitasking.
Far: Nej, det kallas disharmoni.

Jag röstar nog på pappas åsikt i det här fallet.

Jag vet ju hur extremt exalterande min vardag måste verka för de som läser här. Därför kan jag ju inte sluta dela med mig av dessa små upplevelser.

Var hos en vän som bor ganska långt ifrån mig, så det var läge att kolla upp kommunaltrafiken i god tid så jag visste när jag skulle åka hem. Det skulle bli buss-tåg-buss. Vet ni vad som stämde överens med sl.se's trafikplanerare?

Den förstnämnda bussen kom, men övrig trafik hade slutat gå.
Det är alltså en av tre rätt. Bra SL's hemsida!
Så: Jag fann mig själv ensam mitt i natten på pendeltågsstationen och sista tåget hade gått. Gick upp på perrongen och insåg att tåget som går 04:59 eventuellt skulle vara lite väl lång väntetid sådär en måndagsnatt.

Beställer Taxi.
Och det är alltid någonting särskilt med att åka Taxi. Konversationerna berör mestadels om chaufförerna har fått några åkningar och varför/varför inte, hur det är att vara taxichaufför på nätterna eller vidare kallprat om något motorvägsbygge vilket är svårt för mig att hänga med på eftersom att jag varken har körkort eller åker bil jätteoft.

Den här mannen var trevlig men tyst. Få meningar utbyttes.
...Tills han kör fel. Och jag säger till varpå han insisterar på att det är en genväg han tar.
Chaufför: Neej nej den här vägen kan man åka, du ser? Vi sparar två kilometer.
Jag: Jahopp, ja jag har ju inte ens körkort så du vet ju vägarna bättre än mig.
Chaufför: Jag skulle aldrig lura en kund!
Jag: Okej, då litar jag på dig.
Vi åker en bit i tystnad.
Chaufför: Här?
Jag (tittar ut över obekant villaområde): Förlåt?
Chaufför: Bor du här?
Jag(pekar på hans skärm): Nej, vi ska ju till *** i en annan ort?
Chaufför: Idiot! Ska vi dit? Nu blir det ju fel med taxametern!
Tystnad.
Chaufför: Kan du beskriva resten av vägen?
Ni skulle sett karlns desperation när kvittorullen hade slut på papper vid betalning.

Jag vet fortfarande inte om han kallade mig för idiot eller om han sa det till sig själv. Men om vi adderar ihop hela kalaset så resulterade hemvägen i följande: SL's hemsida går inte att lita på, jag har fått en eventuell förolämpning av en taxichaufför och trots studenrabatt så kostade det 403 spänn att åka hem.

Halleluja, I'm home.

I was like. so drunk last night. Omg.

dagen innan jul alltså, JAJJEMENSAN, dags att klä på sig och göra lite nytta kanske? Ska bara dricka lite mer vatten. Återhämtningsfasen är inte helt avslutad.

Vems briljanta idé var det att dricka varsin vinflaska plus lite till sådär en torsdag i december?

Missade bussen hem och tog en taxi. Chauffören var ädel som få och hade stort tålamod med mitt tveksamma tillstånd, kanske speciellt beundransvärt eftersom att jag vill minnas att det blev en hel del upprepningar där i taxibilen.

Taxichaufför: Jag var ju lite tveksam om jag skulle ta den här körningen först, jag är ju så sugen på kaffe eller nån fika.
Jag: Jaaaa. Eheheh. Det förstår jag. Sväng höger.
Taxichaufför: Men så tog jag den ju ändå.
Jag: Jaaa. Eeheheheh. Sväng höger.
Taxichaufför: Jomen jag var ju lite tveksam-
Jag: Höger här framme.
Taxichaufför: ...men det här är ju en bra körning.
Jag: Ehehe. Och så höger här framme.


Det jag vill illustrera med den här bilden är att snön nu inte är kvar med oss. I alla fall inte merparten utav oss. Samt att jag inte är i tillräckligt bra skick för att själv medverka i bildrutan. Over and out.

Scenario: Jag klev på bussen från stationen, för att åka hem i mörkret. När jag kliver på bussen frågar chauffören om allting är bra med mig, vilket var så otroligt trevligt att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Stämningen var med andra ord god.

När vi precis ska svänga in på busshållplatsen så hörs en duns, och efter ungefär en meter så tvärstannar bussen. Chauffören kollar in på oss passagerare, säger "Ring bara polisen", och rusar ut ur bussen, runt hörnet och upp bakom skogen.

Jag är fortfarande ett frågetecken. Vet inte vad som hände, och vet inte om jag kommer att få reda på det heller.

Scenario.
Har varit Stockholm en halvtimme. Tåget har precis stannat i Rotebro. Jag är otroligt trött och har två stycken jättetunga väskor med mig.

Problematik: Tar jag hissen så riskerar jag att missa bussen eftersom att hissen är seg. Så jag bär väskorna först ned för trappor, sedan upp. Och jag kämpar verkligen på slutet, vilket märks utåt.

Tror ni att någon av alla som ser erbjuder hjälp med någonting över huvud taget?
Nej.

Sen väl uppe går jag mot bussen varpå den åker ifrån mig. Så jag springer till den andra. Ganska uppenbarligen kan jag inte ta fram SL-kortet i förväg eftersom att alla händer och axlar är upptagna med att bära grejor. Så när jag är inne i bussen, ställer ner väskorna och säger "hej" medan jag ska ta fram kortet; vad möts jag då av?
En sur jävla gubbe som inte säger hej. Han bara tittar på mig.

Bland det värsta, absolut mest otrevliga som finns är folk som tittar RAKT på en när man hälsar och bara skiter i att svara.

Det som jag tycker känns lite jobbigt är att det här är inte direkt en unik situation. Det finns folk som hjälper till, men oftast inte, och det är inte alltid du får någon respons när du vill vara trevlig. Men jag har spenderat senaste månaderna med att förklara för folk att "Stockholmare är inte otrevliga", och då känns det lite löjligt när jag inser att i Småland så hade jag förmodligen fått hjälp och garanterat så hade hälsningen blivit besvarad.

Tänker efter.
Är jag likadan?

Förmodligen.
Och satt jag inte nyss på pendeltåget från stationen med bister uppsyn och störde mig som fan på folk som skrattade för högt för att "jag är ju trött"?

Jo.
Och den inställningen är väl kanske den som orsakar att man tänker mest på sig själv ute i allmänheten.

En dag som denna när man är så utmattad, hade det verkligen räddat min dag om någon hjälte hade burit en väska upp för ett par trappsteg åt mig. Så nästa gång ska jag vara den hjälten. Fan vi måste ju vara godsinniga mot varandra. Annars blir det så fruktansvärt trist.


...Idag: sova ikapp. Imorgon: Hjälte.

Ser ni hur sliten jag känner mig? Skulle kunna sova nu.

Den här tiden gick jag upp igår. Nästan på minuten.
Idag har jag hunnit med betydligt mer, dock så har jag kanske inte briljerat.

Gick på första halvan av föreläsningen. Drack Red Bull till frukost och fick en överspeedning som ledde till att jag hade sanslösa besvär att inte sitta och skratta, fnittra och störa mina medmänniskor på andra sätt. Störst problem fick jag när jag började tänka på det som sker 00:26 i den här videon. Jag försökte hålla inne mitt skratt men då rann ögonen av små inkränkta glädjetårar och i ett desperat försök att täcka över detta så höll jag tröjan för ansiktet men det såg bara helt sjukt ut...

ANYWAY NU TILL DET RELEVANTA!!!! DET ÄR HÄR NI SKA ORKA LÄSA!!!
Okej, läser ni?
Nog med struntpratet. Jag drack dock min Red Bull för att jag behövde vara alert.

Idag blev jag nämligen intervjuad. Jag ska vara med i ett nummer utav min favorittidning OmVärlden! Dom ska göra en bilaga om globala utbildningar i Sverige, varav min är i topp tio (finns väl typ tio totalt..). Jag och en kille som har gått ut hela programmet satt och berättade om hur vi upplever utbildningen och campus, varför vi valde just denna, samt vad vi har för tankar om framtiden. Jag som är newbie på området men intresserad utav journalistik tycker det var en spännande upplevelse. Efter samtalet på ungefär en timme så tog vi massor utav fotografier också, så förhoppningsvis väljer dem ett där vi inte ser för nördiga ut.

Att "Ignorera kameran och prata med varandra" är ganska svårt att göra naturligt. Just saying.

Så, point is: Troligtvis är jag med i Februarinumret och det är tamejfan jätteskoj!

Det har var bland det mer bisarra jag har läst.

Vet inte riktigt vad jag ska säga.
Lite sjukt att hänga ut någon sådär?

(Kanske borde skriva lite utförligare i ämnet men alltså jag är nyvaken. Ni vet..)

Det började inte så bra mellan mig och vaktmästaren som är anställd av hyresvärden. Vår relation blev brusten samma dag som elen gick här hemma på en söndag, och jag knackade på hemma hos honom eftersom att elskåpet inte gick att öppna och både kyl och frys hade slutat fungera. Han blev inte glad att jag knackade på hos honom en söndag, kan man säga.

Idag skulle herrn komma hit och kika på lite fel i lägenheten. Det hela var märkligt. "Jasså det är du", sa han när jag öppnade. "Jajjemen" sa jag med ett så snällt leende som möjligt. Sedan började the round tour här i min etta. Han tyckte jag hade höga krav. Jag kallade honom för jävel. "Passa dig" sa han skrattandes. Sedan samtalade vi lite om livet, han och jag. Och om att bo här, vilket återigen ledde konversationen till att jag har höga krav. Jag sa att jag ville pimpa min lägenhet. Han sa att han personligen skulle hjälpa mig om mina grannar fortsatte väsnas.

Jag tror tamejfan att vi är på rätt bana igen.

Besöksrekord igår. Kul!
Hej på er nya. Nu ska ni få se något briljant här.

Jag kikar in på fokis blogg dagligen, jag tycker att bilderna som publiceras är så fantastiska. Och hon verkar ju kombinera ett helt sanslöst driv med en stor ödmjukhet. Såå jag hoppas att de vänliga åsikterna ska jämna ut det faktum att jag är lite i ett tillstånd mixad avsmak och förtjusning.

Matchande kläder.
Det är bara så märkligt beteende.

Ni vet killen som förolämpade mig när jag hade glasögon i onsdags?

Ja, det är ju såhär att på lilla campus så ser jag honom hela tiden. Jag vet inte om det beror på att han är jävligt lång och svår att undvika eller om det är så att han bara är överallt. Men hur som helst så var han också ute igår, och jag trodde väl att han hajat att jag kanske inte var så sugen på att hälsa och dansa som vi har gjort förut.

Kille: Tjaaa.
Jag: Asså, ja, vi är ju inte direkt vänner längre du och jag.
Kille: Öh, varför då?
Jag: Ja du har ju varit rätt elak mot dig.
Kille: Va, när har jag varit elak mot dig?
Jag: I onsdags.
Kille: När jag sa att du inte passar i dina glasögon?
Jag: Ja, du sa väl snarare "du borde aldrig ha dem här på dig".
Kille: Men det var ju en komplimang?

Fan. Vännen. Lär dig om livet.
Han blev i alla fall snopen och gick därifrån när jag stod på mig. Det han hade kunnat göra hade ju förslagsvis varit att be om ursäkt och säga att han inte menade något illa, så hade det faktiskt varit helt okej bara vips sådär.

Menmen.
Ingen ska trampa på mig, power to the people, och så vidare.

Nu ska jag gråta med näsan i en demokratibok.

Kille: Är du med i någon agentur?
Jag: Ja.
Kille: Det syns.
Jag: Tack!
Kille: Alla andra härinne är ju feta.

...

SÖKES: Normal konversation med kille jag inte känner när jag är på krogen här.

Om dom inte förolämpar mig så förolämpar dom andra istället.
Sjukt impad jag blir.

Örk.

Typiskt.

To keep it short: Jag trivs inte i glasögon och har dem därför extremt sällan när jag umgås med andra. Ikväll hade jag det dock, och även om det låter fjantigt så kändes det faktiskt rätt "modigt" för mig att gå ut på puben i dem.

Vi går ut ett gäng, dansar, har kul. Så ser jag en kille som jag väldigt många gånger har hälsat på, och jag tar helt enkelt och petar på honom och hälsar. Han ser frågandes ut.

Han: Jag känner väl inte dig?
Jag: Jo, det är jag, Annika.

Då börjar han flina och tar av mig mina glasögon.

Han (kollar menande på mig): Du borde alltid gå utan glasögon.
Jag: Det var en ganska elak sak att säga.
Han: Vaddå, jag säger bara som det är, du passar mycket bättre utan. Du borde aldrig ha dem här på dig.

Sen tar han på sig mina glasögon och börjar fjanta runt. Varpå jag får rycka dem av honom och gå därifrån.

Det är så dumt, för även om mina fina ISP:are gav mig många komplimanger så stör jag mig på hans kommentarer när jag kommer hem istället för att fokusera på det positiva. Inte alls för att jag är intresserad av honom, utan för att hans kommentarer slog på en öm punkt.

I övrigt en otroligt trevlig kväll. Jag är så förtjust i människorna på min linje, jävlar vilka godingar.

Den här boken, den är säkert jätteintressant.
Om nio dagar så vet jag för då minsann har jag skrivit en liten analytisk uppsats om den, med utgångsläge i en egenhittat tes och med referens från ett gäng andra artiklar.

Fyfan vad jag ska sitta i bibblan, det hör jag det.
Först ska jag dock försöka lista ut vilken granne det är som är så oerhört störande. Idag fick jag nog och blev jävligt ilsken, så efter några djupa andetag beslöt jag mig för att gå upp och faktiskt säga till så vänligt men tydligt som det bara går. Tyvärr blev det ingenting mer med det hela. Det går nämligen inte att lista ut vem det är, för även om basgången stör väldigt mycket inne i min lägenhet så kan jag inte att höra utifrån vem det är som spelar musiken. Skulle kunna vara en lägenhet brevid, under, eller som jag trodde; rakt ovanför.

Den här idioten tar udden av min inflyttningsglädje.
Jag har hållit mig ut boet större delan av idag i alla fall. Tentahämtning, föreläsning från en militär som varit på FN's fredsstyrksuppdrag i bland annat Sudan, och därefter pub med en lärare och massa kursare för att prata demokrati över en öl. Mysigt!

Innan jag avslutar. TILL DIG GRANNE:

GODMORGON!
Min morgon? Den var anti-god.

Ni vet när man lyckas uppnå totalt misslyckande av ett mål? Jag skulle gå upp 09 och läsa innan skolan. Jag var absolut taggad på detta när jag gick och la mig, jag inser ju att min attityd måste vara positiv om jag ska ta mig igenom den här svåra kursen.

Vaknar 07:14.
Storbråk nedanför fönstret. Det är bara en trappa upp och medan tjejen skriker och vrålar med kattliknande gnällnivåer så pratar killen lugnt men väldigt högt och tydligt. Jag kan knappt begripa hur hon kan vara så arg och han ändå så lugn. Hon upprepar "Jag tänker FAN INTE LYSSNA PÅ DIG!!" och han säger "Jag förstår inte vad jag har gjort. Jag tycker ju om dig. Jag gillar dig jättemycket". Och så håller de på av och till..

Klockan blir 07:21.
När mitt intresse för att försöka lyssna på bråket avtar så försöker jag somna om. Och då - BAM - så händer någonting jag verkligen inte visste vad jag skulle göra av. Grannen ovanför slår igång 90-tals musik på en volymnivå som är helt osannolikt hög för en fredagsmorgon. Det dunkar hysteriskt i mina väggar. Daddy Dj, Ecuador, Aqua, Markoolio; det haglar in fruktansvärt enerverande dängor från tiden där jazzbyxor var okej. Det börjar vrålas från lägenheten.

Klockan 07:45
Musiken fortsätter men nu börjar jag ana annan aktivitet i huset, jag hör bankningar som eventuellt är ifrån mina grannlägenheter som försöker signalera att de ska hålla käften där uppe. Musiken tystnar.

Klockan 07:50
Musiken kommer igen och jag orkar inte störa mig och somnar.

Klockan 10:38
Vaknar och inser att jag har sovit förbi larmet och aldrig kommer hinna det jag skulle på morgonen.

Vilken underbar start på dagen! *Flingreklam-leende*
Fast jag är i övrigt på bättre humör idag, jag lovar!