.

Scenario.
Har varit Stockholm en halvtimme. Tåget har precis stannat i Rotebro. Jag är otroligt trött och har två stycken jättetunga väskor med mig.

Problematik: Tar jag hissen så riskerar jag att missa bussen eftersom att hissen är seg. Så jag bär väskorna först ned för trappor, sedan upp. Och jag kämpar verkligen på slutet, vilket märks utåt.

Tror ni att någon av alla som ser erbjuder hjälp med någonting över huvud taget?
Nej.

Sen väl uppe går jag mot bussen varpå den åker ifrån mig. Så jag springer till den andra. Ganska uppenbarligen kan jag inte ta fram SL-kortet i förväg eftersom att alla händer och axlar är upptagna med att bära grejor. Så när jag är inne i bussen, ställer ner väskorna och säger "hej" medan jag ska ta fram kortet; vad möts jag då av?
En sur jävla gubbe som inte säger hej. Han bara tittar på mig.

Bland det värsta, absolut mest otrevliga som finns är folk som tittar RAKT på en när man hälsar och bara skiter i att svara.

Det som jag tycker känns lite jobbigt är att det här är inte direkt en unik situation. Det finns folk som hjälper till, men oftast inte, och det är inte alltid du får någon respons när du vill vara trevlig. Men jag har spenderat senaste månaderna med att förklara för folk att "Stockholmare är inte otrevliga", och då känns det lite löjligt när jag inser att i Småland så hade jag förmodligen fått hjälp och garanterat så hade hälsningen blivit besvarad.

Tänker efter.
Är jag likadan?

Förmodligen.
Och satt jag inte nyss på pendeltåget från stationen med bister uppsyn och störde mig som fan på folk som skrattade för högt för att "jag är ju trött"?

Jo.
Och den inställningen är väl kanske den som orsakar att man tänker mest på sig själv ute i allmänheten.

En dag som denna när man är så utmattad, hade det verkligen räddat min dag om någon hjälte hade burit en väska upp för ett par trappsteg åt mig. Så nästa gång ska jag vara den hjälten. Fan vi måste ju vara godsinniga mot varandra. Annars blir det så fruktansvärt trist.


...Idag: sova ikapp. Imorgon: Hjälte.