.

Jag tror att man är lite lagd åt det brutala hållet om man väljer att bli tandhygienist. Åtminstone så gjorde var min tandhygienist det.

Jag kanske borde ha anat redan då hon log efter jag berättat om hur ont jag har i munnen, att någonting inte stod helt rätt till. Hon borrade in ögonen i mig, med ett oplacerbart gnister i den blåa blicken, och berättade att hon skulle rengöra. Hon frågade om jag var medveten om att det kunde göra ont. Jajjemen, svarade jag och lutade mig bakåt i stolen.

I ögonvrån drog hon på sig handskarna med en ivrighet, den som finns hos barn som vet att de ska få efterrätt. Hon tog ett bestämt grepp i utrustningen, vinklade spegeln ovan mitt huvud och satte igång.

Och det gjorde ont. Faktum är att jag knappast har känt en sådan smärta hos en tandläkare förut. Rörelserna var snabba, maskinen ilade i öronen och det flög blod ur munnen på mig. Medan jag räknade sekunder så stannade hon upp och frågade mig, "Har du ont? Du ligger så stilla?". "Det gör väldigt ont" svarade jag lite urskuldrande och jag såg hur hennes mungipor reste sig undre munskyddet, varefter hon sade "Dåså" och återgick till att behandla min mun som om det inte fanns någon morgondag.

"Dåså" var ett tecken på en oroväckande förnöjsam sinnesstämning hos min hygienist. Och vad vet jag. Hon kanske älskar sitt jobb, och allt som har med det att göra. Inkluderat människor som ligger stela av smärta i hennes arbetsrum och undrar varför det är sprickor i spegeln ovanför. Om det kan vara så att någon stackars patient någon gång i tiden desperat har slängt sig upp och slagit i sitt huvud, efter att i panik försökt fly ifrån denna helvetshåla på en tandläkarklinik i Småland.

Jag är fortfarande skärrad.
Hon var tvungen att torka blod ur mitt ansikte.