.

En tjej kom fram till en stund innan studentpuben stängde. Hon frågade vad jag pluggar och attackerade ämnet direkt när jag sa att min linje heter samhällsvetare. "Får jag fråga vad du röstade?"

Ja, jag tycker knappast det är hemligt. Så jag berättade att jag hade röstat miljöpartiet, så att de skulle få behålla en medelstark position i riskdagen. Då börjas det. BAM!
"Om du röstar miljöpartiet, då tycker inte du att min mamma ska få sjukvård alltså?"

Det var ett jävla hallå. Hon var omöjlig att diskutera med, eftersom att hon verkade sikta efter att provocera och sedan strök över det med "att alla har rätt till sina åsikter" och därför borde jag inte döma henne.

Hon var extra ivrig att diskutera invandrarproblematik. Här nådde hon rock-bottom. Alla invandrare hon kände var ju skattelurare. I samhället hon bodde så kunde man inte promenera utomhus på kvällarna för då kom invandrare och jagade en med yxa och försökte stena ihjäl ens hund (det låter kanske som en parodi - men hon sa alltså båda de här exemplena).

Hennes starka förkärlek till hundexempel ledde till den del av diskussionen där jag höll på att tappa masken fullständigt. När jag sa att jag hellre ser att dessa invandrare får en möjlighet här, än att de ska behöva dö eller lida i hemländer (framförallt med flyktingar i åtanke) så frågade hon om hon fick lägga fram ett exempel. Exemplet löd som följer;

"Om jag köper tio valpar till min lägenhet, och de pissar och skiter ner hela lägenheten, varför skulle jag vilja köpa fler?"

Hon frågade mig kort därefter, förmodligen eftersom att mina ögon måste ha blixtrat och mitt ansikte antagit en sammanbiten form; "Du hatar mig väl inte nu?"

Nej, jag hatar inte henne.
Jag tycker bara hon verkar riktigt körd i huvudet. Och det är människor som henne som får mig att förstå varför jag vill läsa den här linjen. Hon sade stolt att hon röstade MUF - vilket inte är relevant för hennes personligt uttrycka åsikter och bara smutskastar de som vill ha en blå regering. Det är sånt blaj bara, som kommer ur vissa människors mun. Och hennes antydan till att vilja provocera mig fick mig att vägra gå därifrån i ilska - jag tror hon hade känt seger då.

Det blir inte hon som segrar.

Försöker inte se allvarlig ut. Jag är bara precis så trött som jag ser ut.

Har haft en spontan och väldigt rolig kväll med nya vänner!
Känns lite onödigt att skriva 'nya' förvisso, alla här nere är väl det..

Anyway, en sak var inte så kul.
Det har skett lite otäcka scenarion på campusområdet förut, bland annat tjejer som har blivit förföljda utav en man på vägen hem, men tyvärr också några ännu allvarligare händelser. Jag har fått en ungefärlig beskrivning hur denna man ska se ut, dessutom har det nämnts specifikt vilken färg hans jacka har då den sticker ut.

Så nu när jag gick hem nyss, och trots mina försök att vara lugn och säker, vänder mig om bara för att vara säker och då ser en man som passar in på beskrivningen och har just den färgen på jackan.. Jag blev så rädd. Och det är så sjukt. För vad säger egentligen en färg på en jacka? Om det nu inte var den okände mannen, och det var det ju antagligen inte; Då har någon stackars kille på campus fått se att tjejen en bit framför är rädd och ökar stegen. Han måste känna sig rätt utsatt när han bara går där som vem som helst.

Det man tänker är ju "Men om jag inte tar den här omvägen/springer/ökar stegen och något händer då? Är det värt att ta en eventuell risk?".

Men det är bara så tröttsamt att känna sig osäker.

Ibland ser man saker som man bara inte kan bergripa sig på. Total grymhet. Den yttersta formen av vidrigt beteende. Människor som kan uttrycka saker, och faktiskt inte ta någon hänsyn till någon annan när de gör det.

Ren ondska. Det är det fan. Det finns inget annat än ondska i det som jag precis har läst, och jag är så arg för att det finns en säkerhet bakom datorskärmen. Jag får inte veta vem det är. Jag önskar att jag visste. Jag skulle personligen åka till den här lilla psykopatjäveln och trampa på honom eller henne. Alltså jag är så jävla arg just nu. Jag ser typ inte rakt, och det bultar i bröstkorgen.

Nej alltså jag vet inte vart jag ska ta vägen jag blir galen.
Jag hatar vissa människor så grundligt.

Varför finns ondska, någon som kan besvara det åt mig?

Igår när jag dansade kom det fram en tjej till mig.

Tjej: Vad är du ifrån?
Jag: Vad menar du, vilket program? Stad?
Tjej: Stad!
Jag: Ahh okej, jag är från Stockholm.

Varpå tjejen går fram till sin kompis en meter bort och säger "Jag sa ju det!" varefter de båda skrattar högt och indiskret.

Tack!
Älskar att bli hånad. Tack så mycket.

Står vid utgången till ena puben.

Kille med grönt hårband: Nejmen du är ARWEN!!
Jag: Haha nej, Annika heter jag.
Kille med grönt hårband: Men nej du ser ut som hon alven, för att du har DOM HÄR *rycker i mitt ena öra*
Jag: Det där var ju inte särskilt snällt. Att driva med mina öron.
Kille med grönt hårband: ÖHÖHÖHÖ. *Håller fast mig i en kram*

Sen träffade jag på en gammal gymnasiekamrat, OTROLIGT otippat.

Övergångställe, vasagatan.

Random kille ca 25 år: Ni måste träffa John! Det här är min vän, han är ifrån Australien. Han har inte pratat så mycket svenska, men däremot stönar han som en Skandinavier. Så när han kommer-
Jag: Du är obehaglig *ler*
Han: Jag vet jag får höra det rätt ofta..

Typisk lördagskväll.

Joggade just i blommiga shorts.
Överväger att lägga mig i gräset, barfota, lyssnandes på musik på pappas ipad, man är ju ett barn av sin tid.

Och eh, med det har jag ett meddelande. Jag sitter här lite lyckligt svettandes och kan inte släppa det faktum att jag idag har sett ett par killar som burit mössa. Förmodligen mest som en liten detalj i deras stil, osv.

Men ärligt.
Hur fan kan ni ha mössa nu? Det är inte möjligt!
Jag upprepar: ATT HA MÖSSA NU ÄR INTE OK. INTE ENS PK.



Så nu vet ni!

Igår var jag med om någonting väldigt säreget. Jag satt i stillan ro på ett smäckat café på Söder och skrev och läste lite över en förvånadsvärt billig ostfralla. Jag la märke till att en soffplats blev ledig så jag tog mina grejor och slog mig ned, och en man i sällskapet brevid observerade mig hastigt med sin nästan omöjligt isblåa blick. Hans kroppspråk var ett som man reagerade på, eftersom att en extremt rak rygg, ett fäst leende och händer som ligger och drar längst ens egna knän helt enkelt inte ser normalavslappnat ut.

Han satt mittemot en blond kvinna som nästna bubblade i förtjustning så fort denne medelåldersman öppnade sin mun. Av renaste nyfikenhet tog jag upp min iPod men satte inte igång ljudet, eftersom att konversationen de höll var anmärkningsvärd.

Han talade om tankeläsning, kroppspråk. Talade om sig själv i ogenerad manér, med illa dold stolhet. Sa att han kunde vad folk tänkte. Att han observerade precis allt. Ögonrörelser, kroppshållning, reaktioner in i minsta detalj. Sedan sa han till kvinnan "Du behöver inte lyssna på vad jag säger. Men jag vet att det är minst två personen här inne som gör det". Och jag vet med mig att han syftade på mig, eftersom att jag inte kunde hålla mig från att snegla i hans riktning vid detta uttalande, och därav la märkte till den snabbt utdelade nästan lite dömande blicken jag mottog ifrån de där två läskiga ögonen.

Och då blev jag liksom lite irriterad. Oresonligt, må hända, eftersom att det var jag som tjuvlyssnade på deras konversation. Så jag tänkte ilsket "Kan du SLUTA försöka läsa mig när jag försöker koncentrera mig på att skriva?"

Jag SVÄR att han harklade sig lite lättsött som svar.
Och jag svär att jag också är medveten om att jag kanske är lite lite paranoid.

Heh.

Jag: Vad för slags kaffe är du ute efter?
Kund: Gott kaffe.

Värt.

Det finns några särskilda, vidriga människor.
Ni vet de vars beteende men aldrig kommer att förstå. De som faktiskt beter sig som om de inte bär något samvete, som om de äger ett hjärta som är blindfolded och har ett huvud som de inte använder.

Jag kommer aldrig förstå den grymhet de kan erhålla, dela ut, sprida som smuts i vind.

Det är de som mobbas helt ohämmat, hånar, sparkar på de som är nedgrävda.
Och ikväll har jag sett en utav dem i sitt esse.

Jag förstår bara inte hur man kan vara så empatilös.

Person kommer in i butiken. Jag säger hej med ett leende. Personen tittar uttryckslöst på mig utan att säga hej tillbaks.

Happ. Då var man butiksbiträdet igen.

Någonting som sker ofta här i butiken är att kunder som ska köpa te som present väljer att berätta för mig specifikt vilket kön personen som ska dricka teet har.

De säger någonting i stil med "Kan du rekommendera en sort? Det är till en kvinna." Sedan förväntar de sig att jag ska slänga fram söta, fruktiga teer. Eller te med små hjärtan i. Vilket jag också gör eftersom att om jag faktiskt tar ut svängen och rekommenderar någonting med lite sting i, då ber de istället om ett som är sötare.

Ungefär som att när kvinnor föds så programmeras vi till att tycka om vissa smaker. Och män föds till att sukta efter tunga neutrala teer, rökigt te från Kina, te som är fruktiga men inte för fruktiga - god forbid! - eller så kan det fungera med något sött så länge det är någon utav klassikerna Rabarber&Grädde eller Södermalmsblaning.

Jag svär. Jag kommer inte kunna gissa mig till vad en total främling tycker om bara för att jag får berättat för mig att denne är typ tonårstjej, äldre herre eller tycker om hundrar och långa promenader.

Get it togheter people!

Intervju med Sander, 4 år.

SVD: Det här är Fredrik Reinfeldt, som är statsminister.
Sander: Okej. Han ser lite ut som pappa, men pappa har kortare hår.

Så, lilla Sander..
Hur fan kan man ha kortare hår än någon som är flintskallig?

Jag kan nu sålla mig till den skara människor som blivit friade till på facebook-chatten av en Indier.

Hade just en stammiskund här som under det senaste året har kommit förbi butiken i lumpenuniform. Idag kom han in civilt klädd och såg helt knäckt ut. När jag frågade honom varför så berättade han med sänkt huvud att han hade muckat, och att han gråtit för att han kommer sakna sina lumpenpolare så mycket.

Alltså det är ju faktiskt ganska gulligt.

Sedan tillade han än mer förstrött att det också var hemskt sorgligt när de tog ifrån honom hans lumpenleg som han reser gratis på. Jag tyckte kanske inte lika synd om honom då..

Vad gör man egentligen då en turist som tidigare handlat hos en kommer förbi med orden "this is for you" och en utsträckt hand med en lapp i? Vad gör man, när man ser att denna lapp är som en liten bit av en ganska klyschig men ändå något kittlande film?

Det var ett litet brev till mig.
Där han berättade att även om det var galet, så kände han att han var tvungen att försöka. Att han hade sett mig första dagen han anlände till Stockholm och att han redan då var imponerad utav mig, men att han inte vågat säga detta till mig. Och nu, timmarna innan ett flygplan skulle ta honom tillbaks till Tyskland, undrade han om jag ville träffa honom. Skrev att han skulle befinna sig på Trädgården till tio. Avslutade med sitt mobilnr, mail, och namn. Och en liten hälsning.

Jag tänkte lite på livet, tillfälligheter. Kunde inte riktigt minnas att jag fått något speciellt intryck av denna kille som en stund tidigare hade varit inne och köpt en svensk honung. Kunde inte komma på några särskilda skäl till att träffa honom, men det fanns ett par motton som oundvikligen gjorde sig påminda där jag stod och funderade på vad jag skulle göra. "Varför inte?" och "Inga hämningar". Motton som får tala för sig själv. En stund senare hade jag visst smsat ett "why not?", och en halvtimme senare på t-bana Skanstull klampade en lång, skäggig tysk fram med ett nervöst leende.

Så ikväll har jag suttit på en persisk bar och druckit coca cola med en miljöengagerad 29 -årig tysk iförd byxor från fjällräven och skogshuggarröd flanellskjorta. Han bor i en stuga i Alperna, studerar skog och träd, håller utflykter om biologi för barn och poliser, älskar kor och får, vill hemskt gärna åka till Nya zeeland, tycker inte om katolska kyrkan, älskar boken Flyga Drake, har varit landskapsarkitekt, var blyg och garanterade att om jag någon gång ville besöka Alperna så hade jag en plats på hans soffa. Sen vinkade vi av varandra på Slussen efter en par timmar trevliga diskussioner och en promenad genom Söder.

Det räcker för mig för att konstantera att det lönar sig att chansa.
Natti.

Läste metros insändare och tyckte bara det här var så bäst.
Läs noggrannt nu allesammans. Den här kvinnan har ett stort problem att belysa.

"Föraren ska öppna dörren
Att våra pendeltåg låter passagerarna öppna dörrarna själva har börjat bli rent gissel för oss föräldrar med barnvagn. Finns det ingen som kan öppna dörren måste man gå runt barnvagnen för att kunna trycka på knappen."

Ojojoj. Jag förstår verkligen att detta krävde först själva energin att störa sig, sedan tiden det tog att skriva ner en sammanfattning av problematiken och skicka till en tidning som läses utav 100 000 andra svenskar. Så att vi kan lida med er, ni arma stackare, som måste gå runt barnvagnen för att trycka på en knapp.

Har du ens läst din egen text?
Lata fanskap. När du har bläddrat dig fram till insändarsidan för att glädjas över att just din insändare kom med - njut lite av dina 15 minutes of fame - sedan kan du backa några steg i tidningen och förslagsvis läsa om alla de miljontals Pakistanier som nu lider är översvämningar. Eller för all del, läsa några rader om kriget i Afghanistan. Tänk på stackarna där som dessutom, förmodligen, måste gå runt sina barnvagnar för att öppna dörrar med såna där gammeldags grejor som kallas för handtag. Bara en sån sak! Tror säkert att det är ett stort problem för dem när de funderar på hur de ska få mat för dagen.

åååååååååååååh jävla nötter..

Det är självklart fint att vi har det så bra här att vi kan bry oss om småproblem, man behöver inte dra in de extrema parallellerna, men den här insändaren faller inte ens in i kategorin nästan-problem. Den är bara så sjukt onödig. Fuck.

Några kunder har jag inte haft sedan öppning för en timme sedan, men däremot har det flödat utav folk som desperat behöver växel. Det råkar nämligen vara så att Centralstationens växelautomat har gått sönder. Detta leder förstås till lite desperation hos de vilsna själar som är i starkt behov utav mynt.
Jag kan tyvärr inte tillgodose deras behov eftersom att växelkassan är rätt skör såhär på helger och de är helt enkelt för många som frågar. Nyss kom det in en riktigt charmig en (KÄRRING ALERT BEWARE BEWARE) och hon var så frustrerad att hon skakade.

Nej, rättelse.
Hon var så frustrerad att hennes huvud liksom vibrerade fram och tillbaka i ryckiga rörelser, medan händerna höll ett par femtiolappar i ett riktigt gisslangrepp. Oj vad hon var frustrerad. När jag därför, precis som med alla andra, vänligt förklarade att jag inte kan hjälpa till då brast det liksom lite. Hon liksom ryckte ut ur butiken, sidledes som en krabba, och mumlade onda små meningar.

De sista jag uppfattade var
"I′m never coming back..!"

På sätt och vis är detta en förlust. Det är sällan man ser folk som rör sig likt krabbor, hon erhåller ett underhållningsvärde som kan te sig användbart när man vill fästa blicken på någonting intressant i väntan på tåget.

(Egentligen är det väl synd om na. Men jag har sovit i tre timmar. Och det var inte jag som hade sönder automaten. Jag gillar inte när folk mumlar ondskefulla saker. Jag föredrar glada miner, blommor och små fluffiga kaniner. Sådeså).