.

Igår var jag med om någonting väldigt säreget. Jag satt i stillan ro på ett smäckat café på Söder och skrev och läste lite över en förvånadsvärt billig ostfralla. Jag la märke till att en soffplats blev ledig så jag tog mina grejor och slog mig ned, och en man i sällskapet brevid observerade mig hastigt med sin nästan omöjligt isblåa blick. Hans kroppspråk var ett som man reagerade på, eftersom att en extremt rak rygg, ett fäst leende och händer som ligger och drar längst ens egna knän helt enkelt inte ser normalavslappnat ut.

Han satt mittemot en blond kvinna som nästna bubblade i förtjustning så fort denne medelåldersman öppnade sin mun. Av renaste nyfikenhet tog jag upp min iPod men satte inte igång ljudet, eftersom att konversationen de höll var anmärkningsvärd.

Han talade om tankeläsning, kroppspråk. Talade om sig själv i ogenerad manér, med illa dold stolhet. Sa att han kunde vad folk tänkte. Att han observerade precis allt. Ögonrörelser, kroppshållning, reaktioner in i minsta detalj. Sedan sa han till kvinnan "Du behöver inte lyssna på vad jag säger. Men jag vet att det är minst två personen här inne som gör det". Och jag vet med mig att han syftade på mig, eftersom att jag inte kunde hålla mig från att snegla i hans riktning vid detta uttalande, och därav la märkte till den snabbt utdelade nästan lite dömande blicken jag mottog ifrån de där två läskiga ögonen.

Och då blev jag liksom lite irriterad. Oresonligt, må hända, eftersom att det var jag som tjuvlyssnade på deras konversation. Så jag tänkte ilsket "Kan du SLUTA försöka läsa mig när jag försöker koncentrera mig på att skriva?"

Jag SVÄR att han harklade sig lite lättsött som svar.
Och jag svär att jag också är medveten om att jag kanske är lite lite paranoid.

Heh.