nu är det den 26e september
Jag är osäker på om det här illamåendet och yrseln är orsakade utav nervositet, tre timmar sömn eller mina Malariatabletter. Men nu är det god tid för sista packningen innan Arlanda.
NU HITTAR NI MIG HÄR
*hyperventilerar*
217 nya låtar, fika med vänner, borttappad ficklampa och frontalkrock i huvudet
Lyssnar på fantastiska Brandon Flowers låt Crossfire.
Är sjukt medveten om att jag egentligen skulle behöva lite sömn nu, mitt plan lyfter från Arlanda 12.05 och jag ska upp betydligt tidigare... men sen vet jag ju också att när jag vaknar blir det plötsligt så påtagligt.
Jag ska åka ut i världen, och jag ska göra det ensam.
Jag vet inte när jag kommer tillbaks.
Äventyret börjar nu.
Är jag redo? Blir man ens det innan man åker?
Jag har inte hunnit med allt jag tänkt och det är sannolikt en del jag inte tänkt på som kommer göra sig påmint först när jag sitter uppe i luften och det inte finns någon återvändo.. och det är ju rätt skönt ändå. Att det som blir, det blir. Det enda jag kan göra ett bra tag framöver nu är det bästa utav varje situation, i alla lägen.
Nu ska jag ta hand om mig själv så totalt.
Och det känns så oerhört surrealistiskt.
Platserna jag har fantiserat om blir verklighet för mig, och jag för dem, om bara en bunt timmar. Det här är verkligen mitt livs äventyr på så vis att oavsett vad jag gör i framtiden så är det här första gången jag släpper kontrollen och låter tiden visa sig.
Shit vad det står still i skallen.
Det är ju på riktigt för fan!
Kommer sakna folk så sjukt mycket!
Men oj, oj oj, vad underbart jag kommer ha det.
VAD GÖR VI?
NU KÖR VI!!!!
Är sjukt medveten om att jag egentligen skulle behöva lite sömn nu, mitt plan lyfter från Arlanda 12.05 och jag ska upp betydligt tidigare... men sen vet jag ju också att när jag vaknar blir det plötsligt så påtagligt.
Jag ska åka ut i världen, och jag ska göra det ensam.
Jag vet inte när jag kommer tillbaks.
Äventyret börjar nu.
Är jag redo? Blir man ens det innan man åker?
Jag har inte hunnit med allt jag tänkt och det är sannolikt en del jag inte tänkt på som kommer göra sig påmint först när jag sitter uppe i luften och det inte finns någon återvändo.. och det är ju rätt skönt ändå. Att det som blir, det blir. Det enda jag kan göra ett bra tag framöver nu är det bästa utav varje situation, i alla lägen.
Nu ska jag ta hand om mig själv så totalt.
Och det känns så oerhört surrealistiskt.
Platserna jag har fantiserat om blir verklighet för mig, och jag för dem, om bara en bunt timmar. Det här är verkligen mitt livs äventyr på så vis att oavsett vad jag gör i framtiden så är det här första gången jag släpper kontrollen och låter tiden visa sig.
Shit vad det står still i skallen.
Det är ju på riktigt för fan!
Kommer sakna folk så sjukt mycket!
Men oj, oj oj, vad underbart jag kommer ha det.
VAD GÖR VI?
NU KÖR VI!!!!
Så himla bra bara
Packade min väska, provvägde.
Av 20 tillåtna kilon så vägde min bara nio kilo.
Av 10 tillåtna kilon så vägde handbagaget bara sex kilo.
ÅH VAD NAJS!!!
Av 20 tillåtna kilon så vägde min bara nio kilo.
Av 10 tillåtna kilon så vägde handbagaget bara sex kilo.
ÅH VAD NAJS!!!
en sista utekväll i Stockholm på ett väldans tag
Igår hamnde vi helt otippat på rockbaren Anchor!
Det blev en hel del ölande, lite liverock och allmänt gos med vänner.
Här ovan kan vi se Arvids reaktion då han inser att det Bella ritar på hans arm inte är helt rumsrent (vad trodde han själv?). Jag hade en verkligt mysig kväll. Stundals vart jag lite inne i mina egna tankar, för jag tänkte att nu är det ju dags! Nu gäller det. Vi var samlade igår och det kommer dröja flera månader till nästa gång, det är ju jättekonstigt att det är så? Fattar ni? Jag hänger inte med i mina egna svängar. JISTANES ALLTSÅ.
TACK för igår sötnosar.
resedagbok
Nu har jag skapat mig en reseblogg som jag kommer att skriva i från och med söndag. Jag hoppas självklart att ni inte bara läser, utan också kommenterar. Det kommer trots allt vara lite ensamt stundtals.
ANNIKAS.DEVOTE.SE
Så ja, jag har fullt upp annars.
Tokmycket att tänka på!
det här kan vara ett hejdå
Fredagsmorgon.
Jag vandrar in genom dörrarna och känner samma välbekanta dofter som jag under de senaste två åren har skämts bort med. Tar en koppe te tillsammans med en butiksgranne. Ser på kyldisken fylld med praliner, på de nästan hundra olika teerna vars innehåll jag nu kan utantill, och alla på de kaffen vars små särskilda smakupplevelser jag har lärt mig beskriva.
Runt hörnet rör sig folk fram och tillbaks i centralstationens stora hall, som med sin urkassa akustik berättar även för mig vad som sker. Utanför butiken sitter människor och fikar, går till sina arbeten, förvirrade turister ränner omkring och en och en annan person hittar också in hit.
Ett år i den här butiken. Två år totalt på Kahls.
Nu är jag inne på min sista arbetsdag. De sista fyra och en halv timmarna på den här platsen där jag trots allt har utveckats, mött så väldigt mycket folk av olika karaktär och haft nöjet att knyta bekantskap med en del underbara personer. Det har sannerligen haft sina stunder detta jobb. Men när jag vänder mig om och går härifrån idag så kan det vara för alltid.
Nu börjar någonting alldeles nytt..
Ah. Det kan jag nog vänja mig vid.
Jag vandrar in genom dörrarna och känner samma välbekanta dofter som jag under de senaste två åren har skämts bort med. Tar en koppe te tillsammans med en butiksgranne. Ser på kyldisken fylld med praliner, på de nästan hundra olika teerna vars innehåll jag nu kan utantill, och alla på de kaffen vars små särskilda smakupplevelser jag har lärt mig beskriva.
Runt hörnet rör sig folk fram och tillbaks i centralstationens stora hall, som med sin urkassa akustik berättar även för mig vad som sker. Utanför butiken sitter människor och fikar, går till sina arbeten, förvirrade turister ränner omkring och en och en annan person hittar också in hit.
Ett år i den här butiken. Två år totalt på Kahls.
Nu är jag inne på min sista arbetsdag. De sista fyra och en halv timmarna på den här platsen där jag trots allt har utveckats, mött så väldigt mycket folk av olika karaktär och haft nöjet att knyta bekantskap med en del underbara personer. Det har sannerligen haft sina stunder detta jobb. Men när jag vänder mig om och går härifrån idag så kan det vara för alltid.
Nu börjar någonting alldeles nytt..
Ah. Det kan jag nog vänja mig vid.
"Jag förstår inte varför folk är så arga blablablabla"
Skrivet utav Marie-Louise Enderlett, SD kandidat, på facebook;
"Ställ upp invandrarna här på filmen och sätt en kula mitt mellan ögonen, lägg dom sen i en påse och sätt på frimärke och skicka dom dit där dom hör hemma".
Kanske är det därför vi demonstrerar mot SD.
Demokratiskt invalda men ändock; rasistparti.
(Hennes ursäkt för kommentaren? "De kastade saker och betedde sig". Bra politik. Jag skulle vilja höra Reinfeldt förklara att alla bråkiga ungdomar från och med våren 2011 ska skjutas till döds med ett skott i pannan, svensk eller inte, och se människors reaktion..)
"Ställ upp invandrarna här på filmen och sätt en kula mitt mellan ögonen, lägg dom sen i en påse och sätt på frimärke och skicka dom dit där dom hör hemma".
Kanske är det därför vi demonstrerar mot SD.
Demokratiskt invalda men ändock; rasistparti.
(Hennes ursäkt för kommentaren? "De kastade saker och betedde sig". Bra politik. Jag skulle vilja höra Reinfeldt förklara att alla bråkiga ungdomar från och med våren 2011 ska skjutas till döds med ett skott i pannan, svensk eller inte, och se människors reaktion..)
en anekdot ur min moders liv
Min käre mor har varit hemma och sjuk ett par dagar. Detta till trots begav hon sig ner till affären och tänkte köpa lite vindruvor till min syster, givmild som hon ju är, och ett litet drama inträffar. Vindruvsförpackningarna har placerats olyckligt. Vid blotta vidrörelsen så välter förpackningar hej vilt. Någonting som är väldigt typiskt för kvinnor på min mammas sida utav släkten är en närliggande hysteri, som enkelt kan kickas igång av ganska obetydliga händelser. Så där hon stod med vindruvor flyendes om sig börjar hon ropa "hallå, hjälp, kan någon hjälpa till här? Allting välter!".
Självklart, då vi bor i Sverige, så hjälper ingen till. Men ett äldre par står och tittar på med en härligt hjärndöd charm i ansiktsuttrycken. Min mammas vrede får fortsatt stiga tills en ung tjej kommer fram och undrar om hon behöver hjälp. Det är då min mamma inte enbart tar emot denna hjälp, utan också passar på att säga högt och klart:
"Här finns ju bara lobotomerade idioter!"
... det är henne har jag brås på.
Om ni någon gång undrar över mitt humör, menar jag.
Självklart, då vi bor i Sverige, så hjälper ingen till. Men ett äldre par står och tittar på med en härligt hjärndöd charm i ansiktsuttrycken. Min mammas vrede får fortsatt stiga tills en ung tjej kommer fram och undrar om hon behöver hjälp. Det är då min mamma inte enbart tar emot denna hjälp, utan också passar på att säga högt och klart:
"Här finns ju bara lobotomerade idioter!"
... det är henne har jag brås på.
Om ni någon gång undrar över mitt humör, menar jag.
interrupted by fireworks
Idag verkar liksom bli en riktigt fin dag.
Jag blir sprättig bara jag tittar på mina resegrejor, som jag snart ska åka in till stan och fylla på ytterliggare så att jag kan provpacka min väska snart. Saker faller på plats. Solen skiner skamlöst vackert, en klar höstdag har rest till liv efter en av de mest stjärnklara nätter med vaktande fullmåne. Jag vet att nu efter min tredje sista arbetsdag så bär det raka vägen hem till kära vänner. Det är inte att klaga på det.
Men jag sitter och tänker att det ändå fattas en beståndsdel i den här atmosfären. En del som brukade bidra med lite extra värme bara genom att finnas tillgänglig. Han kompletterade på sätt och vis solen, för han lyckades med det även under kalla vintrar och vinande vindar. Genom sin förmåga att på något sätt alltid få de omkring att känna sig så omtyckta som han var själv.
Så väldig omtyckt.
Anders, jag tror aldrig riktigt att dagar kommer bli fullständiga när du inte närvarar. Tiden kommer gå, men mellan oss som förlorat dig så kommer den där känslan finnas kvar. Att någonting inte stämmer. Kanske kommer vi inte alltid kunna sätta fingret på vad det är. Men i runtom idag så finns en plats som är ämnad dig, och den fylls inte igen.
Jag som trodde att när man reste iväg, så var det också meningen att man skulle återvända en dag..
Jag blir sprättig bara jag tittar på mina resegrejor, som jag snart ska åka in till stan och fylla på ytterliggare så att jag kan provpacka min väska snart. Saker faller på plats. Solen skiner skamlöst vackert, en klar höstdag har rest till liv efter en av de mest stjärnklara nätter med vaktande fullmåne. Jag vet att nu efter min tredje sista arbetsdag så bär det raka vägen hem till kära vänner. Det är inte att klaga på det.
Men jag sitter och tänker att det ändå fattas en beståndsdel i den här atmosfären. En del som brukade bidra med lite extra värme bara genom att finnas tillgänglig. Han kompletterade på sätt och vis solen, för han lyckades med det även under kalla vintrar och vinande vindar. Genom sin förmåga att på något sätt alltid få de omkring att känna sig så omtyckta som han var själv.
Så väldig omtyckt.
Anders, jag tror aldrig riktigt att dagar kommer bli fullständiga när du inte närvarar. Tiden kommer gå, men mellan oss som förlorat dig så kommer den där känslan finnas kvar. Att någonting inte stämmer. Kanske kommer vi inte alltid kunna sätta fingret på vad det är. Men i runtom idag så finns en plats som är ämnad dig, och den fylls inte igen.
Jag som trodde att när man reste iväg, så var det också meningen att man skulle återvända en dag..
life as it is
Berta och Bellarus
Jag ränner förstås omkring som en tok i ärenden, men viktigt i denna slutspurt är ju att få hänga med sina bundisar medan man kan. Igår var det sydamerikansk restaurang med Emma, idag var det Tapas i samma kvarter fast med Jenny, och imorgon blir det Indiskt hos Berthine med henne och Carro.
Tydligen är mat halva grejen. Yum.
Bangar inte på lite djungelfrukter nästa vecka..
G'night.
Fullt schema under onsdagen med start 09:00.
Peace♣
alltså måste ju bara
JAG ÅKER JU PÅ SÖNDAG! Fatta vad häftigt! AHHHHHH!!
Det är ju ingen tid alls! Det är ju snart! Det är nästan imorgon, om några dagar, om en stund. Wow.
I am going to Malaysiaaa chillin in the rainforeeest med massa balla djur.
Så awesome så det inte är klokt.
vidare tankar om valet
Bilden är från dn.se
Nu tänker jag lämna fallet SD vid sidan av en liten stund, och istället fokusera på det parti jag själv la min röst på. Nämligen miljöpartiet. Ni är säkert inte förvånade.
Nu står MP i ett läge där diskussionen för närvarande kretsar mycket kring att de bör samarbeta med M för att inte ge SD inflytandet. Samtidigt är det högrisk att lämna de röda väljarna upprörda om de går i allians med borgerliga partier.
Jag ser det inte så. Jag la min röst på det parti som jag litar på vad det gäller en av valets mest relevanta frågor, nämligen klimatet. Jag la min röst på ett parti som jag litar på när det gäller nya tag, ledande intiativ och naturen som högst prioriterad. Därför har jag överseende med den moraliska aspekten i om lämnar de rödgröna för att kunna driva sin egen politik i bredare omfattning.
Klimatet är det mest akuta problemet just nu. Vi kan inte av principskäl avvakta fyra år när klimatet redan har väntat för länge.
Jag vet inte hur deras politk skulle få utvecklas i ett samarbete med Moderaterna. Det är en jobbig tanke att det eventuellt kan leda till ett MP som kompenserar för mycket med sina ståndpunkter samt förlorar väljare till nästa val. Det enda jag vet säker är att vi inte får svika klimatet. Det kan vara värt att ta risker, det är bara svårt att se framåt i den politiskt pressade situation som råder nu.
Jag hejar på MP. Jag hoppas att de kan bevara sin politik oavsett fattat beslut, och jag önskar att väljarna inte glömmer bort varför de röstade på partiet ifrån början. Det blir verkligen med en skräckblandad förtjustning jag följer dem framöver. Min förhoppning är nu att jag ska engagera mig personligen i valrörelsen inför nästa val, det har väckts en glöd i mig de senaste dagarna som jag vill ta vara på.
Så en stor shoutout till alla som paraderade från Sergels Torg till riskdagen igår. Det är ni som håller den glöden vid liv.
om bara några dagar sätter igång
Jag fick precis hem ett detaljerat resprogram för Borneovistelsen.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Är det verkligen jag som ska uppleva allt de som står på papprena i mitt knä? Ska jag alltså åka forsränning i Kiulu, få besöka ett center för föräldralösa orangutanger på nära håll, gå på 42m höga träbroar i regnskogens trädtoppar, åka på flodsafari för att se pygméelefanter, rida buffel hos en värdfamilj i en Dusun-by, gå på noshörningstrekking med WWF?
Har jag själv jobbat som en tok för att nå till allt det här?
Ja, ja, ja! Och nu är det snart dags!!
Om en vecka har jag mött upp min grupp. Jag är ensam svensk, sen är det nio danskar och två Schweizare. Tre av dessa deltagare är killar, lite tråkigt är det ju med så ojämn fördelning men samtidigt avgör ju knappast det hurvida gruppen blir samspelt eller inte. De flesta är 18-21 år gamla, förutom en 67:a som känns sjukt malplacerad i gänget. Kanhända att det är vår guide? Blir sjuuukt intressant att möta dem alla!
Jag kommer att spendera ungefär en månad utav min vistelse med att jobba i 3-4 olika skolor för att få en så stor kulturell variation som möjligt. Det kommer nog kännas skönt att ändå ha lite fäste en del av resan, efter en första månad med en garanterat massiv mängd intryck som ska få smältas lite. Fast det är ju helt rätt. Programmet är så osannolikt välkomponerat, och nu känner jag mig lugnare än tidigare. Det är verkligen helt fantastiskt.
Känslan av att det här kommer att bli så jävla bra har satt sig nu.
Fem dagar till avgång. Jag är för överväldigad för att vara stressad.
Ska bara finslipa lite på packningen liksom. No biggie.
Foto: Andrea Pistolesi. Sådana hängbroar kommer jag vandra på.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Är det verkligen jag som ska uppleva allt de som står på papprena i mitt knä? Ska jag alltså åka forsränning i Kiulu, få besöka ett center för föräldralösa orangutanger på nära håll, gå på 42m höga träbroar i regnskogens trädtoppar, åka på flodsafari för att se pygméelefanter, rida buffel hos en värdfamilj i en Dusun-by, gå på noshörningstrekking med WWF?
Har jag själv jobbat som en tok för att nå till allt det här?
Ja, ja, ja! Och nu är det snart dags!!
Om en vecka har jag mött upp min grupp. Jag är ensam svensk, sen är det nio danskar och två Schweizare. Tre av dessa deltagare är killar, lite tråkigt är det ju med så ojämn fördelning men samtidigt avgör ju knappast det hurvida gruppen blir samspelt eller inte. De flesta är 18-21 år gamla, förutom en 67:a som känns sjukt malplacerad i gänget. Kanhända att det är vår guide? Blir sjuuukt intressant att möta dem alla!
Jag kommer att spendera ungefär en månad utav min vistelse med att jobba i 3-4 olika skolor för att få en så stor kulturell variation som möjligt. Det kommer nog kännas skönt att ändå ha lite fäste en del av resan, efter en första månad med en garanterat massiv mängd intryck som ska få smältas lite. Fast det är ju helt rätt. Programmet är så osannolikt välkomponerat, och nu känner jag mig lugnare än tidigare. Det är verkligen helt fantastiskt.
Känslan av att det här kommer att bli så jävla bra har satt sig nu.
Fem dagar till avgång. Jag är för överväldigad för att vara stressad.
Ska bara finslipa lite på packningen liksom. No biggie.
Foto: Andrea Pistolesi. Sådana hängbroar kommer jag vandra på.
en berättelse om ett val
Ah.
Kommer ni ihåg när man var liten och befann sig i en godisaffär?
Överallt fanns någonting man ville sätta sin ojämna lilla tandrad i. Men som alltid så fanns det ju regler om att vänta tills det blev lördag, eller så var mängden godis man fick begränsad.
Tänk er nu att ni en dag skulle befinna er i godisaffären med er mamma.
Då ni trånar som mest efter en bit av varje, säger hon plötsligt
"Varsågod lille vännen. Ta vad du vill!"
Och du ser dig om. Det finns mintchoklad, kolor, nougater, syrligt, sött, nötigt, lakrits! Det hänger karameller i all världens smakkombinationer i rader längst väggarna.. Wow, tänker du. Det här är nog himmelriket.
Sen brevid allt detta ligger en sophög. Skit, i princip.
Och säger din mamma "nu får du bestämma dig lille vän".
Och du böjer dig fram och väljer skiten.
Där har ni logiken efter vilken de som röstade på Sverigedemokraterna har agerat. Där har ni deras val. Skit före polkagrisar. Och måhända att paralellen är oseriös, men jag är oerhört seriös med budskapet.
Idag var det lite obehagligt att vakna upp i Sverige.
Kommer ni ihåg när man var liten och befann sig i en godisaffär?
Överallt fanns någonting man ville sätta sin ojämna lilla tandrad i. Men som alltid så fanns det ju regler om att vänta tills det blev lördag, eller så var mängden godis man fick begränsad.
Tänk er nu att ni en dag skulle befinna er i godisaffären med er mamma.
Då ni trånar som mest efter en bit av varje, säger hon plötsligt
"Varsågod lille vännen. Ta vad du vill!"
Och du ser dig om. Det finns mintchoklad, kolor, nougater, syrligt, sött, nötigt, lakrits! Det hänger karameller i all världens smakkombinationer i rader längst väggarna.. Wow, tänker du. Det här är nog himmelriket.
Sen brevid allt detta ligger en sophög. Skit, i princip.
Och säger din mamma "nu får du bestämma dig lille vän".
Och du böjer dig fram och väljer skiten.
Där har ni logiken efter vilken de som röstade på Sverigedemokraterna har agerat. Där har ni deras val. Skit före polkagrisar. Och måhända att paralellen är oseriös, men jag är oerhört seriös med budskapet.
Idag var det lite obehagligt att vakna upp i Sverige.
att rösta eller neeej
Nu har jag röstat för första gången i mitt liv!
Det var inte ett särskilt svårt val för mig när jag sett över partiernas hjärtefrågor och det väl kom till kritan. Natur och flyktingpolitik fick ligga först för mig, och det känns göttans det. Och jag tycker verkligen att det känna genuint spännande inför detta år - det är inte omöjligt med en spurt i Socialdemokraternas väljarkrets. Tyvärr tycks det heller inte omöjligt med en spurt i Sverigedemokraternas.
Snart vet vi!
Det var inte ett särskilt svårt val för mig när jag sett över partiernas hjärtefrågor och det väl kom till kritan. Natur och flyktingpolitik fick ligga först för mig, och det känns göttans det. Och jag tycker verkligen att det känna genuint spännande inför detta år - det är inte omöjligt med en spurt i Socialdemokraternas väljarkrets. Tyvärr tycks det heller inte omöjligt med en spurt i Sverigedemokraternas.
Snart vet vi!
newsflash: te är könsneutralt!
Någonting som sker ofta här i butiken är att kunder som ska köpa te som present väljer att berätta för mig specifikt vilket kön personen som ska dricka teet har.
De säger någonting i stil med "Kan du rekommendera en sort? Det är till en kvinna." Sedan förväntar de sig att jag ska slänga fram söta, fruktiga teer. Eller te med små hjärtan i. Vilket jag också gör eftersom att om jag faktiskt tar ut svängen och rekommenderar någonting med lite sting i, då ber de istället om ett som är sötare.
Ungefär som att när kvinnor föds så programmeras vi till att tycka om vissa smaker. Och män föds till att sukta efter tunga neutrala teer, rökigt te från Kina, te som är fruktiga men inte för fruktiga - god forbid! - eller så kan det fungera med något sött så länge det är någon utav klassikerna Rabarber&Grädde eller Södermalmsblaning.
Jag svär. Jag kommer inte kunna gissa mig till vad en total främling tycker om bara för att jag får berättat för mig att denne är typ tonårstjej, äldre herre eller tycker om hundrar och långa promenader.
Get it togheter people!
De säger någonting i stil med "Kan du rekommendera en sort? Det är till en kvinna." Sedan förväntar de sig att jag ska slänga fram söta, fruktiga teer. Eller te med små hjärtan i. Vilket jag också gör eftersom att om jag faktiskt tar ut svängen och rekommenderar någonting med lite sting i, då ber de istället om ett som är sötare.
Ungefär som att när kvinnor föds så programmeras vi till att tycka om vissa smaker. Och män föds till att sukta efter tunga neutrala teer, rökigt te från Kina, te som är fruktiga men inte för fruktiga - god forbid! - eller så kan det fungera med något sött så länge det är någon utav klassikerna Rabarber&Grädde eller Södermalmsblaning.
Jag svär. Jag kommer inte kunna gissa mig till vad en total främling tycker om bara för att jag får berättat för mig att denne är typ tonårstjej, äldre herre eller tycker om hundrar och långa promenader.
Get it togheter people!
observerat i svenska dagbladet
Intervju med Sander, 4 år.
SVD: Det här är Fredrik Reinfeldt, som är statsminister.
Sander: Okej. Han ser lite ut som pappa, men pappa har kortare hår.
Så, lilla Sander..
Hur fan kan man ha kortare hår än någon som är flintskallig?
SVD: Det här är Fredrik Reinfeldt, som är statsminister.
Sander: Okej. Han ser lite ut som pappa, men pappa har kortare hår.
Så, lilla Sander..
Hur fan kan man ha kortare hår än någon som är flintskallig?
"ha det så kult på restaurangen"
Ikväll åt jag hjortytterfilé med rödlökssås, på restaurang.
Imorgon är jag på kräftskiva och dricker champagne.
Om en vecka kättrar jag på väggarna här hemma i nervositet.
Om en månad..
ja då vet jag inte om vart jag är.
Det är en skön känsla det.
Jag har massor att ordna. Så mycket spring hit och dit och så mycket saker att hålla reda på att jag faktiskt inte vet hur jag ska lyckas samla ihop mig och faktiskt ordna allt, jag vet bara att det kommer gå bra till slut. Efter en sjukt stressig vecka med en svettig plånbok. Och jag inser att det är lite konstigt uttryck men om något så är min plånbok fanemej svettig av alla mina köp hit och dit. Min lista tar liksom aldrig slut, hur mycket jag än tycker jag bockar av. Hur ska min rygga inte väga över 20kg?
Ujuuuuuuuj.
Jag är så inte backpacker-anpassad ännu.
DET JAG TJÖTAR OM:
♦ Beställde linser tre veckor sedan, för att vara ute i god tid. Hämtade idag ut denna påse med endagslinser för ett halvår. Ser när jag kommit hem att jag har fått fel styrka på linserna. Vet nu inte om jag kommer hinna få de jag egentligen ska ha före avgång. Fuck.
♦ Har en lååång lista på gårdsalternativ att bo på i Taiwan. Ska hinna gå igenom denna, hitta den mest lämplige och kontakta för att se om jag redan nu kan bestämma datum att åka dit. Detta för att få ut så mycket som möjligt utav mina 29 dagar i Taiwan. Helst ska jag höra av mig typ, nu. Blir svårt att fixa från regnskogen..
♦ Ta mig till VaccinDirekt och reda ut lite frågetecken gällandes mängden malariatabletter de har ordnat åt mig. Verkar inte stämma. Jag vill helst inte ha malaria..
♦ Boka biljett till Bangkok från Taipei.
♦ Hitta hostel att bo på i Taipei (de bra&billiga bokas i förväg där).
♦ Fixa ficklampa, extra minneskort, vandringssandaler, slitstarka icke-svindyra byxor, hitta ickedyr skjorta, lås till väska, bra arbetshandskar för skog, reslakan, reskudde, myggnät osv osv
♦ Betala min försäkring.
♦ Samla alla helt stört viktiga dokument.
♦ Samla alla sladdar och tillbehör till min obligatoriska mängd kameror. Tre kameror, tror ni jag klarar mig?
♦ Aktivera nytt bankkort och se över hur jag ligger till ekonomiskt(gulp).
♦ Hinna provpacka och väga väskan i hyfsat god tid.
♦ Se över att allt funkar med skype och resdagbok så ni inte tappar bort mig.
♦ Typ... Klippa mig. Samla mig. Träffa vänner. Andas lite. Sova i min sköna säng.
Nu vill jag att ni ska ha i åtanke när ni läser denna lista, att jag är ett tvångsneurotiskt kontrollfreak; under en normal tågresa hem kollar jag i snitt ett tjugotal gånger om jag verkligen inte tappa mina nycklar, min mobil, plånboken, SL kortet..
Hahahaa kommer gå bra detta..
*Nervöst sammanbrott*
MEN JAG DRAR OM ÅTTA DAGAR FATTA NAAAAAAAAAAAAAAAAJS!
Imorgon är jag på kräftskiva och dricker champagne.
Om en vecka kättrar jag på väggarna här hemma i nervositet.
Om en månad..
ja då vet jag inte om vart jag är.
Det är en skön känsla det.
Jag har massor att ordna. Så mycket spring hit och dit och så mycket saker att hålla reda på att jag faktiskt inte vet hur jag ska lyckas samla ihop mig och faktiskt ordna allt, jag vet bara att det kommer gå bra till slut. Efter en sjukt stressig vecka med en svettig plånbok. Och jag inser att det är lite konstigt uttryck men om något så är min plånbok fanemej svettig av alla mina köp hit och dit. Min lista tar liksom aldrig slut, hur mycket jag än tycker jag bockar av. Hur ska min rygga inte väga över 20kg?
Ujuuuuuuuj.
Jag är så inte backpacker-anpassad ännu.
DET JAG TJÖTAR OM:
♦ Beställde linser tre veckor sedan, för att vara ute i god tid. Hämtade idag ut denna påse med endagslinser för ett halvår. Ser när jag kommit hem att jag har fått fel styrka på linserna. Vet nu inte om jag kommer hinna få de jag egentligen ska ha före avgång. Fuck.
♦ Har en lååång lista på gårdsalternativ att bo på i Taiwan. Ska hinna gå igenom denna, hitta den mest lämplige och kontakta för att se om jag redan nu kan bestämma datum att åka dit. Detta för att få ut så mycket som möjligt utav mina 29 dagar i Taiwan. Helst ska jag höra av mig typ, nu. Blir svårt att fixa från regnskogen..
♦ Ta mig till VaccinDirekt och reda ut lite frågetecken gällandes mängden malariatabletter de har ordnat åt mig. Verkar inte stämma. Jag vill helst inte ha malaria..
♦ Boka biljett till Bangkok från Taipei.
♦ Hitta hostel att bo på i Taipei (de bra&billiga bokas i förväg där).
♦ Fixa ficklampa, extra minneskort, vandringssandaler, slitstarka icke-svindyra byxor, hitta ickedyr skjorta, lås till väska, bra arbetshandskar för skog, reslakan, reskudde, myggnät osv osv
♦ Betala min försäkring.
♦ Samla alla helt stört viktiga dokument.
♦ Samla alla sladdar och tillbehör till min obligatoriska mängd kameror. Tre kameror, tror ni jag klarar mig?
♦ Aktivera nytt bankkort och se över hur jag ligger till ekonomiskt(gulp).
♦ Hinna provpacka och väga väskan i hyfsat god tid.
♦ Se över att allt funkar med skype och resdagbok så ni inte tappar bort mig.
♦ Typ... Klippa mig. Samla mig. Träffa vänner. Andas lite. Sova i min sköna säng.
Nu vill jag att ni ska ha i åtanke när ni läser denna lista, att jag är ett tvångsneurotiskt kontrollfreak; under en normal tågresa hem kollar jag i snitt ett tjugotal gånger om jag verkligen inte tappa mina nycklar, min mobil, plånboken, SL kortet..
Hahahaa kommer gå bra detta..
*Nervöst sammanbrott*
MEN JAG DRAR OM ÅTTA DAGAR FATTA NAAAAAAAAAAAAAAAAJS!
dear to the heart
"Det är om afton man bryter upp, vid solnedgången. Det är då man lämnar allt.
Tanken tar ner sina tält av spindelväv och hjärtat glömmer varför det ängslats.
Ökenvandraren överger sin lägerplats, som som snart skall utplånas av sanden,
och fortsätter sin färd i nattens stillhet, ledd av gåtfulla stjärnor.
En gång skall du vara dem som levat för länge sedan. Jorden skall minnas dig så
som den minns gräset och skogarna, det multnande lövet. Så som
myllan minns och så som bergen minns vindarna,
din frid skall vara oändlig så som havet.
Den döde. Allting finns, blott jag ej längre finnes,
allt är kvar, den lukt av regn i gräset som jag minns
och vindens sus i träden, molnens flykt och människohjärtats oro.
Blott mitt hjärtas oro finns ej längre."
Pär Lagerkvist.
När jag ser den här dikten skriven i din handstil, är jag i den där nya verkligheten igen. Den där du har nått någonstans dit vi ännu inte nått, den där du har valt såsom vi inte ämnar att välja. Du är i alla verkligheter egentligen, din bortgång gömmer sig inte på en plats som jag kan välja bort. Den finns där jag är nu. Finns i dina ord, finns i din familj, finns i sveddan i mina ögon, och i luften vi andas.
Dina ord har jag på papper.
Dig har jag i hjärtat.
För mig var du äkta.
Det som varit kan inte tas ifrån oss.
Minnen tappar inte värde för att de upphör fyllas på.
Saknad är inte mindre tärande för att man vänjer sig vid tanken på att alla de gånger man funderat på att höra av sig till dig, har omvänts till önskedrömmar och overklighet.
Tänk att det en gång för inte så länge sedan fanns en tid..
en tid då jag kunde lyfta luren och ringa dig,
en tid då jag kunde höra din röst,
se dig i ögonen.
En tid som är bortkommen.
Måhända att det är själviskt att önska dig till liv. Men då har jag aldrig varit så självisk som när jag gör det. För den här nya tiden är tragisk för de som inte förstår, hur ett liv en dag kan vara och hur det en annan inte är det längre..
Så du hade rätt i att människor är själviska.
Jag kan återigen önska dig sömn, vila och frid.
Men i smyg kommer jag nog alltid önska att du fanns kvar.
Om du ändå känt dig bra..
ord
I sådana här lägen är tröst blott ett uttryck, inte en verklighet.
snart flyttar jag in
Betalade mitt nya hem igår!
En Osprey ariel, 65 liter. Avtagbar topp, nätklätt fack på undersidan, ordentlig ryggficka, mittöppning, ryggstöd, inbyggd funktion för vattentillförsel, remmar överallt, en 2,25 kilo lätt estetisk dröm för en nybörjar-backpacker!
Självfallet är även regnskydd införskaffat. Alla vet hur dyrt det är med fuktskador.
Iiiiiiiiiiiiirk! RESFEBER PÅ INGÅNG.
Så stort. Så jäkla stort..
alltså ja, eller så är det bara god choklad.
Om man köper 50g lyxig choklad för 59 spänn får man denna lilla dyrgrip i en elegant pappersförpackning. På insidan utav denna står följande:
"Chocolate. The reward of our childhood. The softness of a warm embrace. The energy that makes us want to act, create and discover. The temptation which is so sweet to surrender to. The gift we love to give and wish we would recieve a little more often. A journey to distant lands to help the best cocoa varieties grow and thrive. Forming relationships of friendship, respect and partnership with people who live where cocoa grows, keepers of ancient knowledge. An encounter with the past and a link to the future. Chocolate."
Det skulle kunnat stå "This is really good chocolate".
Jag hade liksom inte bangat.
"Chocolate. The reward of our childhood. The softness of a warm embrace. The energy that makes us want to act, create and discover. The temptation which is so sweet to surrender to. The gift we love to give and wish we would recieve a little more often. A journey to distant lands to help the best cocoa varieties grow and thrive. Forming relationships of friendship, respect and partnership with people who live where cocoa grows, keepers of ancient knowledge. An encounter with the past and a link to the future. Chocolate."
Det skulle kunnat stå "This is really good chocolate".
Jag hade liksom inte bangat.
good morning in malaysia
Man vet att det börjar närma sig avresa när man vaknar av att man rycker som fan i ena benet för att man drömt att man blir biten av en stor, svart orm när man är på djungelvandring.
11 dagar kvar.
Senaste nytt: Jag är nu medlem i wwoofing Taiwan och har fått en lista på olika gårdar jag kan ringa angående volontärt arbete. Detta ligger dock längre fram, ända borta i slutet utav november. Men nu när jag vet vilka datum jag får stanna i Taiwan, så känns det ganska frestande att boka den där biljetten Taipei-Bangkok som bara kostade 670 kr..
11 dagar kvar.
Senaste nytt: Jag är nu medlem i wwoofing Taiwan och har fått en lista på olika gårdar jag kan ringa angående volontärt arbete. Detta ligger dock längre fram, ända borta i slutet utav november. Men nu när jag vet vilka datum jag får stanna i Taiwan, så känns det ganska frestande att boka den där biljetten Taipei-Bangkok som bara kostade 670 kr..
var vänlig andas
för vi saknar dig.
och för utomhus är stjärnhimlen helt enastående mäktig, och luften är frisk, och regnet sköljer bort allt damm som har fladdrat in i luften, in i våra lungor, under de senaste månaderna. allting bara står givakt och väntar på oss. på dig.
jag trodde att livet inte väntade. att det alltid bara fortsatte framåt, och att vi bara ska lära oss hur man håller takten. men det kan visst vänta, det kan vänta på dig.
evig väntan. det kan kanske vara livets grymmaste straff.
men vad vet väl jag om evigheten, jag är ju inte klar än. du vet mer.
det är så sjukt egentligen. under miljontals stjärnor, på ytor på tusentals mil, i ett luftrum som när miljarder människor, på en gigantisk planet som trots det är mindre än andra.. så kan man ändå sakna en enda person så mycket att allt det där känns litet.
jag kan ännu inte påstå att jag hänger med.
det är för tragiskt.
för stort.
vi är väl för små för att ta in det som är störst.
och för utomhus är stjärnhimlen helt enastående mäktig, och luften är frisk, och regnet sköljer bort allt damm som har fladdrat in i luften, in i våra lungor, under de senaste månaderna. allting bara står givakt och väntar på oss. på dig.
jag trodde att livet inte väntade. att det alltid bara fortsatte framåt, och att vi bara ska lära oss hur man håller takten. men det kan visst vänta, det kan vänta på dig.
evig väntan. det kan kanske vara livets grymmaste straff.
men vad vet väl jag om evigheten, jag är ju inte klar än. du vet mer.
det är så sjukt egentligen. under miljontals stjärnor, på ytor på tusentals mil, i ett luftrum som när miljarder människor, på en gigantisk planet som trots det är mindre än andra.. så kan man ändå sakna en enda person så mycket att allt det där känns litet.
jag kan ännu inte påstå att jag hänger med.
det är för tragiskt.
för stort.
vi är väl för små för att ta in det som är störst.
heavy in your arms
Jag är kär i Florence + the Machine.
Så kär att jag till och med har överseende med att den här låten är gjord för the Twilight saga: Eclipse.
houmt souk
Hittade den här bilden ifrån en visit jag och Martin gjorde till den Tunisiska ön Djerbas huvudstad Houmt Souk. Måhända att Djerba var ett rätt udda ställe, men solnedgångarna var inte att leka med.
en mental penisförlängare
Men näe, vad säger hon?
Skitsamma, poängen är att om 2 veckor landar jag på Borneo och senaste nytt på min inför-avgång-lista vore väl följande;
◊ Jag får bara visum för 30 dagar i Taiwan
◊ ... så 21a december lutar det åt att jag beger mig till Thailand och firar Jul & Nyår med tusentals fyllon på Koh Phangan
◊ sen blire nog dykcert på Koh Tao?
◊ jag måste i alla fall boka biljett innan jag landar i Taiwan, fascistregler
◊ Jag har glömt att försäkra mig, mitt bankkort är trasigt, byxorna jag köte till resan gick sönder igår och jag har ännu inte hittat lämpliga handskar till volontärarbetet.
Ojojoj, spänningen tätnar i takt med att mystiken blir alltmer gles.
Snart, snart, snart är jag där! Ska bara röja undan en irriterande mängd små ärenden först. Nån som vill hämta ut lite malariatabletter åt mig? Pleeease?
Om en vecka slaskar jag ut mitt reseprogram för Borneo.
Skitsamma, poängen är att om 2 veckor landar jag på Borneo och senaste nytt på min inför-avgång-lista vore väl följande;
◊ Jag får bara visum för 30 dagar i Taiwan
◊ ... så 21a december lutar det åt att jag beger mig till Thailand och firar Jul & Nyår med tusentals fyllon på Koh Phangan
◊ sen blire nog dykcert på Koh Tao?
◊ jag måste i alla fall boka biljett innan jag landar i Taiwan, fascistregler
◊ Jag har glömt att försäkra mig, mitt bankkort är trasigt, byxorna jag köte till resan gick sönder igår och jag har ännu inte hittat lämpliga handskar till volontärarbetet.
Ojojoj, spänningen tätnar i takt med att mystiken blir alltmer gles.
Snart, snart, snart är jag där! Ska bara röja undan en irriterande mängd små ärenden först. Nån som vill hämta ut lite malariatabletter åt mig? Pleeease?
Om en vecka slaskar jag ut mitt reseprogram för Borneo.
lite kuriosa ur mitt liv
Jag kan nu sålla mig till den skara människor som blivit friade till på facebook-chatten av en Indier.
"ALALALAH HABIBI DANSA HABIBI"
Okej, den här helgen bör först sammanfattas i enkelhet: BÄST!!!
Jag visste att det skulle bli riktigt trevligt att ha över vänner på käk, men när vi alla väl lyckats få plats i vardagsrummet som var överfullt på det där optimala viset, då var det ju helt överträffande trevligt! Jag hade så himla roligt h e l a tiden, ni är så fina allesammans! Det blev alltifrån normala samtal över god mat till att halsa halvliter med rödvin, hoppa runt i soffan, dansa samt försöka se ut som hajar som äter i slow motion (rekommenderas att upplevas). Och ni sjöng så härligt för mig!
Jag vill tacka de som var där och även läser här för helt grymt underbara, personliga och hjärtevärmande presenter. Men framför allt, hur cheesy det än må låta (hint till Marcus), så vill jag tacka för en kväll som kommer liva upp i kropp och själ när jag befinner mig på andra sidan jorden och saknar er.
För nu äre bara två veckor kvar.
Gonna mizz you era jävla tards.
Kvällen i bildform:
A special shoutout dessutom till min föräldrar som inte bara är allmänt kickass utan också uppfyllde min önskan om en vattentät kamera med filmfunktion. Jag kommer kunna ha med den in i Borneos allra fuktigaste djungler, så ska ni få se sen hur det ser ut där. Wow.
21 år och nöjd med helgen.
Peace out och TACK!!♥
Jag visste att det skulle bli riktigt trevligt att ha över vänner på käk, men när vi alla väl lyckats få plats i vardagsrummet som var överfullt på det där optimala viset, då var det ju helt överträffande trevligt! Jag hade så himla roligt h e l a tiden, ni är så fina allesammans! Det blev alltifrån normala samtal över god mat till att halsa halvliter med rödvin, hoppa runt i soffan, dansa samt försöka se ut som hajar som äter i slow motion (rekommenderas att upplevas). Och ni sjöng så härligt för mig!
Jag vill tacka de som var där och även läser här för helt grymt underbara, personliga och hjärtevärmande presenter. Men framför allt, hur cheesy det än må låta (hint till Marcus), så vill jag tacka för en kväll som kommer liva upp i kropp och själ när jag befinner mig på andra sidan jorden och saknar er.
För nu äre bara två veckor kvar.
Gonna mizz you era jävla tards.
Kvällen i bildform:
A special shoutout dessutom till min föräldrar som inte bara är allmänt kickass utan också uppfyllde min önskan om en vattentät kamera med filmfunktion. Jag kommer kunna ha med den in i Borneos allra fuktigaste djungler, så ska ni få se sen hur det ser ut där. Wow.
21 år och nöjd med helgen.
Peace out och TACK!!♥
yes, very smart, puckhoe
Foto: Okänd. Någon i helikopter. Sluta fråga.
Min pappa har varit rätt noga med att påminna om att jag ska dubbelkolla hurvida det behövs visum när en Svensk ska bo i Taiwan lite längre perioder.
Jag vet inte alls varför jag;
1) Inte lytt hans råd tidigare.
2) Trott mig veta att det inte skulle behövas
3) Ens tänkt att det inte skulle behövas. Rent logiskt borde man väl behöva jiddra med sånt när man kanske ska vandra runt på Taiwanesisk mark under flera månader.
Men ikväll så dubbelkollade jag vad som gäller.
Tydligen så skulle jag om jag nu landat i ovisshet den 21a november ha fått bita i ett citronsurt äpple och acceptera att bara få stanna en månad, om jag då dessutom var villig att boka avresebiljett samtidigt. Nu kan jag istället bara hoppas att det inte är några problem att ordna så att jag kan stanna längre och utan bokat avresedatum.
Problematik
1) Taiwan är inte ett erkänt land enligt UD. Så det finns ingen ambassad att prata med.
2) Jag vet inte hur länge jag kan tänkas vilja stanna..
3) ...alltså blir det tokjobbigt om de kräver att jag bestämmer avresedatum också. Tanken är ju att jag ska stanna så länge jag trivs. Det är OK om jag vet att detta får gälla i max tre månader, värre är det om jag vet att det måste gälla tre månader.
4) Jag kommer troligtvis inte beviljas visum, då jag har flera narkotikabrott i mitt register samt att jag är aktiv i Kinesiska kommunistföreningar.
Vänta nu - va?
Nej det stämmer förstås inte. KIDDING!!
Det ska säkert gå jättebra om jag nu lyckas få kontakt med någon som kan vart jag ska vända mig. Ehhhrr jag blir nervös av sånt här. Fast det är å andra sidan rätt onödigt, med tanke på att min plan B är att åka till Thailand och ta dykcert istället.
Living the hard life.
Countdown till destination Borneo: 17 dagar
det man inte vet undrar man
Torsdagsförmiddag, och jag kan inte låta bli att undra varför jag har ett missat samtal från SSAB Tunnplåt AB på min display?
ha den ääääran
CONGRATS BRUUUUUSH!
21 år och klok som få.
the highest journey
Ok, nej.
Vänta lite.
Jag har inte varit på en begravning.
Jag har inte spenderat veckor med att diskutera omständigheterna kring en väns bortgång. Jag har inte förstått att han inte lever med oss längre.
För det vore ju faktiskt riktigt sinnessjukt om så vore fallet.
Det är ju.. han. Grabben med leendet. Idéerna. Ständiga utläggningar. Påhitten.
Det är ju han som använde hela kroppen när han talade, som om orden i sig inte var tillräckliga i sin ensamhet. Han som kunde glittra med ögonen tills hela ansiktet avslöjade att någonting busigt försigick. Han som vädjade till mig att verkligen leva livet.
Och som lämnade en bit av sig själv i alla han gav sin tid till.
En person sa till mig att det är som om vissa är för fina för den här jorden. På så vis var Anders som en blomma som lyckats växa i en öken, som gav efter när vindarna blev för hårda. Eller som en av de där omtumlande vackra naturscenarion man vill föreviga på bild, men ingenting går att jämföra med hur den upplevs i verkligheten.. Och de försvinner alltid tidigare än man önskar.
När världen inte själv tog tag i grymheter, då kände han det i sig.
Men inget hjärta står starkt när det alltid slår för andra.
Det finns så många olika sätt att forma den här bortgången till någonting begripligt. Man försöker sätta sammanhanget i ord som inte känns oöverkomliga att bearbeta i. Men det är svårt. Svårt när det känns som att om det någonsin har funnits rätt och fel som faktum, ja då är det ett faktum att det här är fel. Och när näthinnan visar bilder av en person som är glad medan huvudet påminner om en som inte var det, och när förnekelsen drunknar i hans egna ord.. då fattar man hur sinnessjukt det här är.
Tänk att han kan kännas så levande, han som har lärt mig vad förlust innebär.
Vad skiljer oss åt nu?
Är han, trots alla de minnen som finns i hans berörda, mindre levande än jag bara för att mitt hjärta fortfarande slår i takt? För att jag kan andas? Lever han mindre än jag, bara för att jag ännu kan skapa spår efter mig när jag nuddar marken?
Det beror kanske på hur man ser det.
Jag tror att vi kommer bära med oss honom, så som han alltid bar med sig oss.
In i det sista.
Vänta lite.
Jag har inte varit på en begravning.
Jag har inte spenderat veckor med att diskutera omständigheterna kring en väns bortgång. Jag har inte förstått att han inte lever med oss längre.
För det vore ju faktiskt riktigt sinnessjukt om så vore fallet.
Det är ju.. han. Grabben med leendet. Idéerna. Ständiga utläggningar. Påhitten.
Det är ju han som använde hela kroppen när han talade, som om orden i sig inte var tillräckliga i sin ensamhet. Han som kunde glittra med ögonen tills hela ansiktet avslöjade att någonting busigt försigick. Han som vädjade till mig att verkligen leva livet.
Och som lämnade en bit av sig själv i alla han gav sin tid till.
En person sa till mig att det är som om vissa är för fina för den här jorden. På så vis var Anders som en blomma som lyckats växa i en öken, som gav efter när vindarna blev för hårda. Eller som en av de där omtumlande vackra naturscenarion man vill föreviga på bild, men ingenting går att jämföra med hur den upplevs i verkligheten.. Och de försvinner alltid tidigare än man önskar.
När världen inte själv tog tag i grymheter, då kände han det i sig.
Men inget hjärta står starkt när det alltid slår för andra.
Det finns så många olika sätt att forma den här bortgången till någonting begripligt. Man försöker sätta sammanhanget i ord som inte känns oöverkomliga att bearbeta i. Men det är svårt. Svårt när det känns som att om det någonsin har funnits rätt och fel som faktum, ja då är det ett faktum att det här är fel. Och när näthinnan visar bilder av en person som är glad medan huvudet påminner om en som inte var det, och när förnekelsen drunknar i hans egna ord.. då fattar man hur sinnessjukt det här är.
Tänk att han kan kännas så levande, han som har lärt mig vad förlust innebär.
Vad skiljer oss åt nu?
Är han, trots alla de minnen som finns i hans berörda, mindre levande än jag bara för att mitt hjärta fortfarande slår i takt? För att jag kan andas? Lever han mindre än jag, bara för att jag ännu kan skapa spår efter mig när jag nuddar marken?
Det beror kanske på hur man ser det.
Jag tror att vi kommer bära med oss honom, så som han alltid bar med sig oss.
In i det sista.
fyi
Under gårdagen upptäckte jag någonting utav hög relevans.
Om man vill, så kan man köpa toalettringar på Lidl.
Med motiv föreställandes en palmstrand.
Fantastiska värld!
man tänker, och tänker
God morgon.
Idag är en egen dag.
Det var igår också.
Troligtvis är det samma sak imorgon.
Ändå önskar jag att vi kunde få tillbaks de dagarna som har gått förbi.
Idag är en egen dag.
Det var igår också.
Troligtvis är det samma sak imorgon.
Ändå önskar jag att vi kunde få tillbaks de dagarna som har gått förbi.
skönt att uttala
Turist: Can you tell me how to get to the uolwschuh station`?
Jag: Sorry, what station?
Turist: Ehm, Im not sure how to pronounce it. *visar på karta*
Jag: Oh, Älvsjö!
Turist: Oulscchy?
Jag: Yeah. Exactly.
jag vill ha en egen måne jag kan åka till där jag kan glömma att du lämnat mig
Livet.
När man vaknar och inser att man har gått och lagt sig med en bit kladdkaka i sängen, så nu måste man bädda om så att man inte måste sova i chokladsmet ikväll. När man dricker en kopp kaffe framför ett TV-program man egentligen inte tittar på, man bara är. Är med sig själv. När man ser att solen skiner, så man lägger sig på gräsmattan och njuter av säsongens kanske allra sista verkligt värmande solstrålar... När man reser sig så har man grässtrån på ryggen.
En granne borrar någonting. Det hörs röster från ungdomarna som har rast på skolan mittemot. Vinden kittlar träden lite lätt och inombords vilar allting jag samlat på mig.
Livet.
Det valde du bort.
Känslan av att bara finnas.
Om jag nu ska vara ärlig så har den känslan inte känns speciellt lockande i mig heller på sistone. Den har verkligen legat i sin lä, låtit dig ha förturen. Och det är okej för så är det. Så är det när man förlorar en av livets finaste. Det vara bara skönt att äntligen vakna på morgonen och känna någonting annat än en hamrande ångest i bröstkorgen.
Idag är det skönt att bara finnas.
När man vaknar och inser att man har gått och lagt sig med en bit kladdkaka i sängen, så nu måste man bädda om så att man inte måste sova i chokladsmet ikväll. När man dricker en kopp kaffe framför ett TV-program man egentligen inte tittar på, man bara är. Är med sig själv. När man ser att solen skiner, så man lägger sig på gräsmattan och njuter av säsongens kanske allra sista verkligt värmande solstrålar... När man reser sig så har man grässtrån på ryggen.
En granne borrar någonting. Det hörs röster från ungdomarna som har rast på skolan mittemot. Vinden kittlar träden lite lätt och inombords vilar allting jag samlat på mig.
Livet.
Det valde du bort.
Känslan av att bara finnas.
Om jag nu ska vara ärlig så har den känslan inte känns speciellt lockande i mig heller på sistone. Den har verkligen legat i sin lä, låtit dig ha förturen. Och det är okej för så är det. Så är det när man förlorar en av livets finaste. Det vara bara skönt att äntligen vakna på morgonen och känna någonting annat än en hamrande ångest i bröstkorgen.
Idag är det skönt att bara finnas.
tre veckor
Om tre veckor är jag i högsta grad på resande fot.
HAHA jag är fan inte klok.
Livet just nu = innebörden utav instabilt.
HAHA jag är fan inte klok.
Livet just nu = innebörden utav instabilt.
while my guitar gently weeps
Du kommer aldrig mer att få höra musik.
Jag har tänkt en del på det. Varför vet jag inte.
Kanske för att musik var så viktigt för dig.
Kanske för att musik är viktigt för mig.
Kanske för att folk ibland säger "Vad vore livet utan musik?"
Och nu tänker jag, vad är musik utan ett liv..
Om du nu finns där ute någonstans så hoppas jag att det är med en gitarr. Det skulle du säkert tycka om. I så fall hoppas jag att du spelar lite för oss.
Det är alldeles för tyst ibland.
Jag har tänkt en del på det. Varför vet jag inte.
Kanske för att musik var så viktigt för dig.
Kanske för att musik är viktigt för mig.
Kanske för att folk ibland säger "Vad vore livet utan musik?"
Och nu tänker jag, vad är musik utan ett liv..
Om du nu finns där ute någonstans så hoppas jag att det är med en gitarr. Det skulle du säkert tycka om. I så fall hoppas jag att du spelar lite för oss.
Det är alldeles för tyst ibland.
från och med du från och med nuuu är du jätteöverskattad
Okej, så tydligen vann Oskar Linnros lite roliga priser på Rockbjörnen. Bland annat för sin låt Från och med Du, om jag inte nu missförstått det hela. Och eh..
Är det bara jag som tycker den är överskattad?
Känner mig helt sär för att den är så hypad.
Men för mig är det liksom "klingelingeling *uttråkad manröst* från och meed du från och med duu na na na na na na na".
It just does not do it for me.
naww
Hade just en stammiskund här som under det senaste året har kommit förbi butiken i lumpenuniform. Idag kom han in civilt klädd och såg helt knäckt ut. När jag frågade honom varför så berättade han med sänkt huvud att han hade muckat, och att han gråtit för att han kommer sakna sina lumpenpolare så mycket.
Alltså det är ju faktiskt ganska gulligt.
Sedan tillade han än mer förstrött att det också var hemskt sorgligt när de tog ifrån honom hans lumpenleg som han reser gratis på. Jag tyckte kanske inte lika synd om honom då..
Alltså det är ju faktiskt ganska gulligt.
Sedan tillade han än mer förstrött att det också var hemskt sorgligt när de tog ifrån honom hans lumpenleg som han reser gratis på. Jag tyckte kanske inte lika synd om honom då..
i den stora sorgens famn
Tänkte först skriva att jag inte fattar hur det fortfarande kan göra såhär ont men det vet jag visst det, jag bara orkar inte med att det kommer fortsätta så länge det behöver fortsätta.
Det slukade resterna av sommaren och samlar sig för att ta in hösten också. Kanske kommer det kännas mindre påtagligt då jag befinner mig i Malaysia under fuktiga trädtoppar. Jag både tror och önskar det. Även om sorg är högst portabel så tror jag nånstans att den kan behöva vila den också.
nu ska jag i alla fall sova.
drömmarna gör bäst i att vara muntra inatt.
Det slukade resterna av sommaren och samlar sig för att ta in hösten också. Kanske kommer det kännas mindre påtagligt då jag befinner mig i Malaysia under fuktiga trädtoppar. Jag både tror och önskar det. Även om sorg är högst portabel så tror jag nånstans att den kan behöva vila den också.
nu ska jag i alla fall sova.
drömmarna gör bäst i att vara muntra inatt.
backstage
Hittade ett blogginlägg från Lindex där Filippa har lagt upp några uav de backstagebilder hon tog under fredagens fotografering. Nu bråkar blogg.se så jag kan inte lägga upp dem här, men de finns här.
Ja och.. mitt hår är ju rätt fluffigt.
Ja och.. mitt hår är ju rätt fluffigt.
om nu
Att göra ett avsked vackert, att hedra Anders, att finnas för varandra.
Jag har aldrig förut varit på en begravning, men jag förstår ändå att det var någonting väldigt speciellt med denna. För även om döden är en naturlig del utav livet så är hans bortgång inte det. När jag tvingade mig själv att gå upp imorse var de redan då med en stark ångest. Och även om vi klarade det tillsamman allihopa så är jag nu fortfarande rädd, rädd, rädd, rädd, rädd.
Jag vill inte ens börja rabbla om hur jävla fruktansvärt ledsen det gjorde mig att se hans närmsta ta farväl. Det är störst, det är det värsta jag upplevt någonsin. Ni förstår vad jag menar. Jag hade velat krama om alla tills de slutade ha ont. Jag ville sluta känna efter i min egen sorg och kunna vara stark fastän det inte var någon som begärde det. Men jag ville det, jag fixar inte denna världens orättvisa när den sätter sorg i de jag älskar och bryr mig om.
Jag erkänner att jag är försvagad av detta och jag är uppriktigt orolig för hur tiden som följer ska kännas. Älskade vänner, att träffa er idag var både den största tröst i all sorg och sannolikt det mest hjärteskärande jag upplevt. Allt jag någonsin önskat är inte mycket jämfört med hur starkt jag önskar att detta aldrig, aldrig behövt hända. För både er och Anders skull. Och lite för min egen. För jag är oftast inte en av de som tar saker för vad de är och går vidare.
Jag brukar mest vänja mig vid smärtan tills den går från känsla till tanke. Men hur fan man kan vänja sig vid detta, det vet jag inte idag.
Ren sorg suger.
Och måhända att han inte velat se mig såhär, men vi ville heller inte ha honom såhär.
Nu ska man tydligen upp och vara en fungerande människa imorgon också.
Känns ju sannolikt.
launching a dream into space
Det var någonting i luften idag.
Ett så ödesmättat, ångestframkallande ljud som det från ringande klockor som kallade in till dagens ceremoni, det vill jag aldrig att höra igen. Ett så känslosprängande ögonblick som det då en präst framförde din önskan om förlåtelse, det ber jag att aldrig igen behöva plågas i. Innehållet i de texter du gav till oss önskar jag att aldrig mer att behöva läsa.
Bland människor med hjärtat i dig, bland blommor så vackra för dig..
Med ljus tända som ändå aldrig skulle skina så som du kunde.
Ett sista farväl, ett försök att få distans till döden, men inte till dig och det du var för andra. Aldrig försvinner du helt.
Det var din musik som spelades.
Det var din kista som jag rörde vid.
Det var din begravning. Minnesstunden var för dig.
Och det var så förkrossande vackert.
Mitt brev till dig var en hyllning. Men det var också mitt sätt att fråga dig det jag själv försökt hitta svaren på för att stilla oroskänslorna bara lite. Nu har jag läst delar utav de svar som du gav i din bok. Din sista gest som visar att du, hur trasig du än kände dig, var stor för andra människor.
Och nu finns inga mer frågor att klamra sig fast vid. Och inga mer egendragna slutsatser som ska trösta rädslorna där inne. Det som finns nu är tragedin.
Det som finns nu är saknaden.
Den där som kryper sig in med andetagen.
Ja, det var någonting i luften idag.
Det var du. Det var du i alla oss.
Det är kanske dags för mig att inse nu att man måste ta farväl. Att jag behöver släppa taget om den där fruktansvärda, falska förhoppningen som vill lura mig att det här inte är äkta. För idag blåste falsk trygghet iväg från den plats där vi samlades och gav kärlek för dig. Och idag såg jag in i ögon som älskar dig, och de berättade alla vad ingen önskar vore sant.
Du är inte längre i denna värld.
Så med det jag kan ge dig utav mitt hjärta,
♥Vila i Frid, ANDERS FLEMSTRÖM♥
Saknaden hos oss blir evig som din vila.
16/1 1989 - 30/7 2010
Ett så ödesmättat, ångestframkallande ljud som det från ringande klockor som kallade in till dagens ceremoni, det vill jag aldrig att höra igen. Ett så känslosprängande ögonblick som det då en präst framförde din önskan om förlåtelse, det ber jag att aldrig igen behöva plågas i. Innehållet i de texter du gav till oss önskar jag att aldrig mer att behöva läsa.
Bland människor med hjärtat i dig, bland blommor så vackra för dig..
Med ljus tända som ändå aldrig skulle skina så som du kunde.
Ett sista farväl, ett försök att få distans till döden, men inte till dig och det du var för andra. Aldrig försvinner du helt.
Det var din musik som spelades.
Det var din kista som jag rörde vid.
Det var din begravning. Minnesstunden var för dig.
Och det var så förkrossande vackert.
Mitt brev till dig var en hyllning. Men det var också mitt sätt att fråga dig det jag själv försökt hitta svaren på för att stilla oroskänslorna bara lite. Nu har jag läst delar utav de svar som du gav i din bok. Din sista gest som visar att du, hur trasig du än kände dig, var stor för andra människor.
Och nu finns inga mer frågor att klamra sig fast vid. Och inga mer egendragna slutsatser som ska trösta rädslorna där inne. Det som finns nu är tragedin.
Det som finns nu är saknaden.
Den där som kryper sig in med andetagen.
Ja, det var någonting i luften idag.
Det var du. Det var du i alla oss.
Det är kanske dags för mig att inse nu att man måste ta farväl. Att jag behöver släppa taget om den där fruktansvärda, falska förhoppningen som vill lura mig att det här inte är äkta. För idag blåste falsk trygghet iväg från den plats där vi samlades och gav kärlek för dig. Och idag såg jag in i ögon som älskar dig, och de berättade alla vad ingen önskar vore sant.
Du är inte längre i denna värld.
Så med det jag kan ge dig utav mitt hjärta,
♥Vila i Frid, ANDERS FLEMSTRÖM♥
Saknaden hos oss blir evig som din vila.
16/1 1989 - 30/7 2010