.

Jag fick precis hem ett detaljerat resprogram för Borneovistelsen.

Jag vet inte vad jag ska säga.
Är det verkligen jag som ska uppleva allt de som står på papprena i mitt knä? Ska jag alltså åka forsränning i Kiulu, få besöka ett center för föräldralösa orangutanger på nära håll, gå på 42m höga träbroar i regnskogens trädtoppar, åka på flodsafari för att se pygméelefanter, rida buffel hos en värdfamilj i en Dusun-by, gå på noshörningstrekking med WWF?

Har jag själv jobbat som en tok för att nå till allt det här?
Ja, ja, ja! Och nu är det snart dags!!

Om en vecka har jag mött upp min grupp. Jag är ensam svensk, sen är det nio danskar och två Schweizare. Tre av dessa deltagare är killar, lite tråkigt är det ju med så ojämn fördelning men samtidigt avgör ju knappast det hurvida gruppen blir samspelt eller inte. De flesta är 18-21 år gamla, förutom en 67:a som känns sjukt malplacerad i gänget. Kanhända att det är vår guide? Blir sjuuukt intressant att möta dem alla!

Jag kommer att spendera ungefär en månad utav min vistelse med att jobba i 3-4 olika skolor för att få en så stor kulturell variation som möjligt. Det kommer nog kännas skönt att ändå ha lite fäste en del av resan, efter en första månad med en garanterat massiv mängd intryck som ska få smältas lite. Fast det är ju helt rätt. Programmet är så osannolikt välkomponerat, och nu känner jag mig lugnare än tidigare. Det är verkligen helt fantastiskt.

Känslan av att det här kommer att bli så jävla bra har satt sig nu.
Fem dagar till avgång. Jag är för överväldigad för att vara stressad.

Ska bara finslipa lite på packningen liksom. No biggie.


Foto: Andrea Pistolesi. Sådana hängbroar kommer jag vandra på.