.

Fredagsmorgon.
Jag vandrar in genom dörrarna och känner samma välbekanta dofter som jag under de senaste två åren har skämts bort med. Tar en koppe te tillsammans med en butiksgranne. Ser på kyldisken fylld med praliner, på de nästan hundra olika teerna vars innehåll jag nu kan utantill, och alla på de kaffen vars små särskilda smakupplevelser jag har lärt mig beskriva.

Runt hörnet rör sig folk fram och tillbaks i centralstationens stora hall, som med sin urkassa akustik berättar även för mig vad som sker. Utanför butiken sitter människor och fikar, går till sina arbeten, förvirrade turister ränner omkring och en och en annan person hittar också in hit.

Ett år i den här butiken. Två år totalt på Kahls.
Nu är jag inne på min sista arbetsdag. De sista fyra och en halv timmarna på den här platsen där jag trots allt har utveckats, mött så väldigt mycket folk av olika karaktär och haft nöjet att knyta bekantskap med en del underbara personer. Det har sannerligen haft sina stunder detta jobb. Men när jag vänder mig om och går härifrån idag så kan det vara för alltid.

Nu börjar någonting alldeles nytt..

Ah. Det kan jag nog vänja mig vid.