.

Jag har verkligen haft det besvärligt med koncentrationen på sistone. Följande saker har jag gjort medan jag har vräkt i mig en liter spenat- och mintmoothie och en kopp kaffe den senaste halvtimmen:

♦  Påbörjat men ej avslutat ca 3 blogginlägg på olika teman
♦ Kollat min mail säkert 5 gånger
♦ Läst en halv artikel om post-development theories
♦ Läst 10 sidor om fördelarna med Fair-trade
♦ Börjat läsa faritrades verksamhetsberättelse
♦ Chattat med diverse olika personer på facebook om olika ämnen
♦ Kollat min mobil flera gånger
♦ Bytt musik i omgångar
♦ Avbrutit för att diska i omgångar
♦ Planerat inför framtiden
♦ Mailat en lärare

Jag måste börja göra EN sak i taget. Men det är så extremt svårt, jag vet inte vad det är för energi jag har eller om det bara är brist på disciplin, men nyss när jag försökte fokusera på en och samma text kom jag på mig själv med att sitta här och studsa på pallen.

Där hemma är det ju Valborg.
Jag minns att 2008, kring gymnasietiden, då hade vi en fantastisk valborgsfest hemma hos mig. Vi var ett gäng goda vänner och fler och fler bara dök upp, det dansades och skrattades och roades och det är bland mina käraste minnen ifrån den perioden i mitt liv. Ingen Valborg i Växjö lyckades leva upp till den kvällen riktigt, men ibland är det ju bara kul att få ha såna toppenkvällar i minnet. Bilden nedan är ifrån Valborg 2009, det var också en riktigt fin kväll och jag inser ju att det aldrig blir så igen. Folk har hittat nya liv, vänner, vägar och det är lite sorgligt men också så det fungerar.

Hoppas i alla fall att ni där hemma får en toppenvalborg. Jag tänkte införa traditionen här och tända en stor brasa i trädgården, men sedan insåg jag att bananträden kanske tar eld då och det vore ju trist..

Idag var jag på gymmet för tredje gången på en vecka. Det är direkt beroendeframkallande, och jag inser ju med ens att jag borde ha masat mig dit redan när jag började betala medlemskapet (slutet av Januari). MEN struntsamma, saken som gäller är att detta är mitt nya hangout.

Reflektioner angående detta gym då.

 ♦ Gymmet har folk som städar. Inga kontigheter på en plats där det svettas och sprids alla möjliga vätskor över maskiner som delas. Men det lustiga var att när denne skulle städa maskinerna så rengjordes allt förutom själva sitsen och handtaget. Dvs allt som blir äckligt? Ologiskt. 

 ♦ Varje gång man ska gå in i gymmet måste man använda sitt personliga kort med en streckkod på och gå igenom en spärr. Av någon outgrundlig anledning litar inte personalen på att man kan dra detta kort själv, utan gör det åt en. Det står alltså en person hela dagarna och håller kort framför en liten dosa. 

 ♦ Det är en kille som har varit på gymmet varje dag när jag har varit där. Slump? I say stalker..

 ♦ En gubbe idag gick runt och torkade bort sitt svett med någonting som såg ut som ett par kalsonger som han höll i? Man kan ju verkligen HOPPAS att dessa inte var använda, eller att det faktiskt inte var kalsonger. Fick väl synvilla av alla endorfiner. Så måste det varit. Han hade för övrigt korta, korta hotpants på sig och gick väldigt hjulbent. Denna bild hoppas jag att ni håller kärt i huvudet.

Min träning då? Jovars, jag känner stark motivation att fortsätta i min takt. Jag lovar er att jag svettas mer än någonsin i mitt liv trots en fantastiskt air-condition, och jag flåsar och sänker vanligtvis motståndet på cykeln efter några minuter då jag alltid överskattar min förmåga till en början. Jag är väldigt otränad - men ärligt talat så mår jag så bra av att få röra ordentligt på kroppen att jag inte bryr mig särskilt mycket om nivåer och hojtan och tojtan, jag vill bara få utlopp för alla spänningar jag bär runt på. Kul är det! Jag hoppas att jag kommer att upprätthålla rutinen även när skolan är igång ordentligt igen.

Ser ni alla rumpor i horisonten? Ungefär så var mannen klädd. Bild tagen i Japan 2008:

Dagens nyheter:

♦ Det är så kallt nu att jag lider. Alltså, jag ligger hopkrupen i sängen och skakar och vacknar helt stel i nacken med huvudvärk.

♦ Jag har fått en praktikintervju. Den ska ske via skype. Nervös? Mycket. Kanske särskilt eftersom att det är runt trettio personer som ska intervjuas för två stycken platser. De andra kommer delta i en gruppintervju, men jag måste imponera på avstånd, så att säga.

Palmer som reser sig högt, högt över hustaken. Gula löv kraffsas runt i vägkanten. Fortfarande vattnas gräsmattorna nästan desperat, det rinner vatten som väter löven på marken och jag begriper inte varför man inte bara accepterar att gräsmattornas säsong nu är över. Det är vinter snart. På nätterna kan man andas den den friskaste luften, den som brukar vara som allra tydligast när Sveriger når in i Oktober. 

Med jämna mellanrum så skäller en ilsken grannhund på någon som går förbi. En annan hund stämmer in. När skallet har lagt sig finns sedan ett lugn i kvarteret, om en för en stund. Det är inte så många som rör sig här till fots, och stora vita bilar står utanför garageportarna fram till mörkret, då garageporten ska öppnas och bilen köras in. Som om en eventuell inbrottstjuv inte själv hade kunnat lista ut vad ett garage är till för. På murarna som omsluter garaget reser sig vassa spetsar och spiror utav taggtråd, för att försäkra sig om att samhällets problem håller sig utanför den egna frizonen. Och precis innan skymningen kommer finns det alltid några som joggar, med vetskapen att springer de tillräcklig fort så hinner de hem innan de behöver påminnas om att de lever i fara här.

Det är natt och jag ligger och kollar på serier. En dörr smäller någonstans, ett avlägset skall. Det är snart tidig morgon. Någon utav hundarna börjar morra agressivt precis utanför dörren, och kanske var det en mänsklig harkling jag hörde? Jag måste ta på mig tofflorna och gå upp ur den värma sängen, öppna den knarriga trädörren och sticka ut huvudet i den krispiga luften. Det är ingen där. Hundarna viftar glatt på svansen när de ser mig och jag känner mig lugn så länge lampan med rörelsedetektor inte har tänts borta vid garaget. Dags att försöka sova igen, och styra bort tankarna ifrån allt man har hört. 

Jag tänker lite på alla gånger jag har vandrat ensam i Stockholmnatten. Hur jag trots min oro har tänkt att jag egentligen vet om att det sällan döljer sig någonting i mörkret, och att det faktiskt inte är någon fara att ta nattbussen. Hur jag sover ensam hemma utan några murar, utan någon bil på uppfarten som låtsas att föräldrarna är hemma. Att jag kan lämna fönstret öppen ut mot gatan, utan att ha täcka öppningen med galler. 

Jag tänker, att jag är nog ganska glad över att mitt hem finns där borta och väntar på mig.

 

 

Sedan jag kom hit så har jag relfekterat lite över matvanorna i landet. Eller okej, matvanorna här i Potch. Jag var precis och handlade grönt och frukt (OCH ett par påsar chips, ska ej hymla) och tänkte då att jag skulle observera lite vad folk köpte för något. 

I varukorgarna finns oftast:

♦ Minst en läsk
♦ Minst en påse chips
♦ Minst en chokladkaka (gärna tre)
♦ Minst en förpackning mikromat eller färdigmat
♦ Minst en hög kött 
♦ Vitt bröd
♦ Gärna majonnäs

Varför berättar jag nu då detta? Svar: INGEN aning. Tycker det är intressant bara. Det är jäkligt mycket snabbmat, färdigmat, tillsatser, icke-ekologiskt och kött här borta. Jag är ju knappast någon hälsoguru själv, men det känns lite oroväckande och inte så aptitretande. 

För övrigt har jag ett bråk med Ibert just nu (grå fågeln) eftersom att jag var generös och släppte ut honom och nu insisterar han på att gnaga sönder plasten på hundarnas matburk. Det som är ganska coolt är att när jag säger "Ibert, up!" och pekar att han ska gå därifrån så lyssnar han och rör sig sakta uppåt till burtaket igen; fast han är lömsk och försöker sig tillbaks så fort jag vänder ryggen till...

VARFÖR HAR MAN INGEN VÄRME I HUSEN HÄR?!

Det är helt sjukt. Jag är så kall. Iskalla händer och fötter. Har den där känslan av att man bara vill sitta inkrupen under ett täckte, eller två, hela tiden. Och såhär blir det nu i två månader.

Woho!

Nu är det ju ändå Söndag, och då orkar man inte lägga manken till. Så ni får en punklista med lite samlade intryck från det senaste dygnet.

♦ Igår var jag på fest i Wouters hus. Helt oväntat dök det faktiskt upp vänner till mig som hade gemensamma vänner med honom, så det var härligt, och utöver det så knöt jag nya bekantskaper. Det var ett par killar som hade dragit med sig en synth och sjöng vackert balladvarianter av Aviciis Wake me Up, det grillades marshmallows och diskussioner blandades med lek. 

♦ På tal om fest då så har jag ju upptäckt att jag har tappat min festliga gnista. Jag är ingen stojare längre. Jag föredrar att sitta ner, prata med en och samma person under en längre stund och att dricka måttligt. Det låter ju jävligt trist, men de jag talade med igår verkade vara likasinnade och då gick det ju bra.

♦ Idag så skedde följande sexistiska konversation.
Jag; At the end of each month, I'm asking myself "where did all the money go?"
Bekant: That's women.
Jag: What do you mean by that?
Bekant: That's typical with women and economics. 

Så den konversationen gjorde ju underverk med mitt humör resten utav stunden vi spenderade ihop.

♦ Fick berättat för mig idag om anledningarna till att polikskåren inte går att lita på.
Korruption är ju en sak, men här borta är det värre på vissa håll. Jag frågade nämligen vart jag ringer om någon skulle bryta sig in i huset under natten (sover helt själv på tomten nu ett par nätter och vill känna mig trygg). Då fick jag rådet att först ringa en vän, och sen polisen för de dröjer ofta flera timmar att komma även när det gäller pågående inbrott och farmattacker. I alla fall, fick berättat för mig om några incidenter. Bland annat var det fyra polismän som våldtog en full tjej samt att tre poliser som inte ryckte ut under ett inbrott för ingen utav dem kunde köra tjänstebilarna.

Känns ju inte så tryggt. Men jag har fått numret till ett utryckningsföretag som arbetar på campus och rycker ut snabbt vid nödsituation. Detta behövs eftersom att det tydligen har skett en del våldtäkter på campus och man litade väl antagligen inte på att polisen skulle kunna vara tillräckligt snabb. Hemskt. 

Lana del Rey släpper en ny skiva om typ en månad, och jag sittar ju och tjuvlyssnar på youtube eftersom att folk på något bisarrt sätt får tag på allting nu för tiden?

Jag är hur som helst i sorg, eftersom att hon spelar på kvällen den 26e på Bråvallafestvialen i Norrköping. Jag åker ifrån Sydafrika dagen innan och landar den 26e, 09 på morgonen åp Arlanda. Men jag funderar starkt på att dra till Norrköping ändå, det tar bara drygt en timme med SJ tåget och jag har längtat efter att få se henne live. 

Så om någon jag känner ska dit så hojta, jag kanske får ett infall.

Borde dock inte lyssna på henne en solig dag som denna, blir så förbaskat melankonisk. Måste ju peppa mig själv, tänkte gå till gymmet och få ur mig all frustration som trots allt gror inombords när man är 1200 mil ifrån alla man bryr sig om.

Tidigare i veckan så skrev jag om en kille som hjälpte mig att bära mina matkassar en bit påvägen hem från Köpcentrumet. Ni kan läsa om det här. Där beskrev jag i alla fall att trots hans goda handling så kunde jag inte hjälpa att bli misstänksam över att han hade andra intentioner. Det jag inte skrev var att han bad om mitt nummer så att vi kunde festa ihop någon gång, och för att komma undan på ett smidigt sätt gav jag honom min facebook istället. 

Hur som helst. Igår skrev han till mig och självklart så var det första han skrev något så ädelt som "Hi sexy". Detta blir ju inte bara framfrusigt och olämpligt eftersom att det är helt uppenbart på min facebook att jag är i ett förhållande, det blir dessutom extra motbjudande eftersom att han själv har flickvän. Varenda bild på hans facebook är tillsammans med henne. 

Min intuition var tyvärr rätt denna gång. Fenomenet "den snälla killen" som är så himla vänlig och sedan så baaaam så var det sexuella anmärkningar under ytan. 

Oh well. Min kväll är iallafall exakt som jag tänkt mig. Sitter i soffan, äter saker och slökollar på TV.

(BILDMONTAGE. Närå, men bilden är tagen i Växjö för typ tre år sedan. I biblioteket. Ser lagom allvarlig ut, men jag tror att jag var lite skoltrött fast på ett tillfredställande sätt. Där man liksom känner "idag har jag minsann pluggat duktigt och lärt mig ett och annat").

Två timmar ifrån Kapstaden ligger Gansbaai. Där finns en vik som är hem till ett stort antal vithajar, och ett visst antal båtar per dag är tillåtna att vistas där för att låta folk dyka ner i burar tillsammans med hajarna. Vi åkte med ett företag som försökte störa djuren så lite som möjligt. Detta låter kanske motsägelsefullt, men det som menas är att de dels aldrig matade hajarna (vilket hade varit dåligt för ekosystemet osv) utan de lockade bara med ett urgröpt fiskhuvud, sedan så förde de journal på hajarna för att kunna ha koll på populationen och bedrev projekt emot hajsfensjakt. 

Då har vi rett ut det och kan gå direkt in på känslor; JÄKLAR vad det var ballt att se vithajar! Direkt när båten kom ut till buren som var fäst i ett ankare så cirkulerade en vithaj där, och tre till skulle komma och gå. Den största vi såg var 4 meter, och de kan bli upp till 6, så det var inga bamsingar men jag tycker nog att de var tillräckligt stora hehe. Jag valde att inte gå ner i buren eftersom att jag inte tycker om att vara under vatten, men man hade fantastikt bra utsikt från båten. Vid ett tillfälle hoppade en haj upp och dunkade in i båten och jag fick en mindre hjärtattack, men annars så var det bara väldigt kul och spännande. Dessa djur är inte lika skräckinjagande i verkligheten, men när man ser tänderna och gapet så är man ändå ganska säker på att man inte ska bada på stränder som har varningsskyltar för dessa bestar. 

Området var vackert med stränder där sanden var vit och havet var sådär delikat ljusblått, så det var en jädra tur att man inte bara passerade med bilen och tänkte "nämen vad härligt vatten", för dessa djur syns faktiskt inte så bra förren de är väldigt nära. Så det hade ju varit en otäck överraskning när man badar. Hehe.

Här får ni lite bilder på dessa underverk;

Man vet att man har vant sig vid att vara i ett annat land när man rättfärdigar att sitta inne en jättesolig dag för att kolla på youtube-videor i otvättat hår.

Japp. På något vis är jag hemma.

Igår hängde jag med en ny vän, fick se ett korridorshostel för första gången, var ute på campuspuben och en irländsk pub och hade det faktiskt väldigt trevligt. Han som bor där berättade att dom inte ens får låsa in sig själva, och att dom har särskilda besökstider och varje kväll går kontrollanter och kikar så att ingen har sällskap. Jag skulle avlida av att bo på en sådan plats i flera år. 

Idag är jag faktiskt bakis, huvudet är helsegt. Så det blir lugnt idag med läsning och förhoppningsvis en liten prommis i solen, även om promenadstråken är urtråkiga så måtse jag passa på medan dagarna fortfarande är såhär varma och sköna. 

Sen får man inte glömma att SABC kanalerna på TV visar minst en usel film varje helg, och ikväll blir det My mom's new boyfriend med Meg Ryan och Antonio Banderas. Gud så spännande. 

Jaha, där fick i en insikti min vardag. Hejs. 

Jag har tänkt på det där som brukar sägas i vissa sammanhang, det går ungefär såhär "Gör er av med människor som tar energi ifrån er/energitjuvar". Detta uttalande har jag alltid varit lite skeptisk till, eftersom att de flesta människor har ju perioder då dem tar mer än vad de ger. Jag vet själv att jag kan hamna i perioder där jag antingen är självupptagen (ej med flit) eller som tidigare i livet då jag kunde må dåligt i längre perioder och då inte hade enerig att ge lika mycket. 

Men så har jag klurat lite på det där, och kommit fram till att det absolut finns folk som tar energi. Framförallt för min del handlar det om att umgås med folk som ständigt ska jävlas. De som har en försmak för att ta upp ämnen som de vet att man känner för, och sedan retas. Jag tror ingenting gör mig så less som att känna mig som när jag blev vegetarian  högstadiet och jag ständigt fick kommentarer fastän jag aldrig sa ett ord ont till någon köttätare. Det här beteendet tycks följa med oavsett ålder och ämne; visar man att man bryr sig om miljö, kvinnorätt, fattiga, you name it, ja då kan man räkna med att det kommer att följa med en liten kedja utav hånfulla eller ifrågasättande kommentarer efter en. Det gör mig riktigt trött. Det är som att vissa livnär sig på att motarbeta välmenande åsikter i samhället. 

Det intressanta är ju att dessa människor själva inte gör ett jävla dyft allt som oftast. Dom bara klagar och ställer konstiga, subjektiva krav på de i sin omgivning som försöker göra gott. Man skulle kunna säga att det är min definition av en energitjuv. Jag minns en diskussion jag hade i ett forum med en anonym person som insiterade på att kvinnor inte gör någonting för att förbättra sin situation, samt att vi måste bevisa att vi förtjänar att bli behandlade jämställt. Han själv ansåg inte att han behövde bevisa ett dyft för att bli behandlad väl, och han var väl ett praktexempel på en person som inte fattar hur stor del utav problemet hans egna attityd är. Jag försökte faktiskt resonera med honom, men nu i efterhand har jag sett honom i andra forum och det enda han gör är att försöka trycka ner och håna andra människor så jag ger upp.


God morgon då ädla läsare. Jag vaknade 11.30 och begrep ingenting.  Idag är målen:
I. Att hämta dricksvatten - se framför er hur jag släpar 10L vatten en halv kilometer, mina armar går nästan av. Men det måste göras om man nu inte vill dricka kranvattnet som smakar klor och är lite, lite lätt grönt till färgen..
II. Vilket leder mig till nästa mål, vilket är att betala mitt gymmedlemskap eftersom att det återigen inte har fungerat med kortbetalningen. Jag har totalt betalat 600kr till gymmet här i Potchefstroom men jag har aldrig tränat. Känner väl att det är dags. Min kropp är så stel av sängen och kuddarna här att jag känner mig som ett träd typ.

Ja, det var väl ungefär det. Väl bekommen.

Idag så har jag suttit där, på stolen och läst i solen (fick precis ett kraftigt behov att rimma i resten utav inlägget MEN jag besparar er detta). Det har varit en lugn dag med tvätteri och läsning om Sydafrikas historia - ibland så är skolan här väldigt intressant. 

Som ni ser nedan så har löven börjat falla. Hösten är här. Det innebär svala morgnar, men värmen på dagarna klättrar fortfarande upp kring 25. Det är bara det att när solen går i  moln, eller när vinden kommer, så är det kyligt i luften. Jag klagar dock ej på detta väder som vi haft idag, suttit ute och läst utan att det varit varken för vamt eller för kallt. Som sällskap har jag haft de trogna hundarna som tar sig mer och mer friheter, de vill vara nära hela tiden och jag tycker att det är oerhört mysigt. 

Eftersom att jag har lovat mig själv att inte spendera en hel dag här bakom murarna så gick jag på promenad imorse. Jag bär runt på så mycket funderingar om vad som kommer att bli utav mig när jag är klar här. Förra veckan skickades en bunt praktikansökningar in; om ingen hör av sig så vet jag ingenting om mitt liv om några månader. Jag tycker att det oförutsägbara kan locka, men inte när allt jag ser framför mig är hur jag kommer att vara utan pengar och eget boende, vilket garanterat kommer att påverka mig negativt. Hittills har tiden här gjort mig väldigt självsäker, men i grunden är jag en orolig person så ovissheten kommer åt mig i alla fall. Man kan väl inte veta, men det vore kul att få ett besked att planera utefter. Ni håller tummarna för mig hoppas jag? Praktikplatserna jag har sökt är alla sådana som jag skulle vara mycket stolt om jag fick, och tänka sig att ibland får man ju vad man vill.

Ska inte skriva en bok nu. Hade lätt kunna förlänga inlägget med ett maraton utav funderingar men jag själv orkar inte läsa sådana inlägg så jag antar att andra inte gör det heller.

Ha en skön måndag, har för mig att det är långhelg och ledigt där hemma så njut!

Höstlöv i trädgården.

 

Nu har Ronja åkt i väg på äventyr - oklart exakt hur länge men förmodligen i över en vecka. Det är underligt hur snabbt man vänjer av sig vid ensamhet - jag har ju faktiskt inte varit ensam på tre månader mer än några timmar hit och dit och det känns lite underligt?

Jag har alternativen att åka någonstans, men sanningen är den att jag inte har några stora mängder CSN kvar och därför så känns det bättre att spara pengar så att jag har lite över i sommar. Upptäckarådran i mig är starkt emot den mogna ekonomiska ådran i mig, men jag menar.. jag avskydde förra sommaren eftersom att jag var pank som en kyrkråtta. Nu vill jag åtminstone ha råd att åka tåg till mina vänner i landet och hitta på lite grejor. Men det innebär också att jag indirekt har fattat beslutet att mina restrerande två månader i Sydafrika blir jag kvar här i Potchefstroom, med undantag för mindre utflykter. Det finns så mycket jag egentligen vill upptäcka - och när jag försöker klura ut vad som är bäst i längden så vet jag inte. Det är klart att jag kommer kunna ångra att jag inte åkte omkring ännu mer, men pengar är inget som dyker upp ur intet heller så det är nog bara att acceptera att det blir ganska så lugnt nu ett tag.

Anyway...  Ni får en bild på en geopard.  Det var ju äventyrligt nog för att täcka några veckor, bara det. Jag är hellre ensam än i sällskap av en sån, i alla fall.

Idag när jag gick till mall så såg jag tre killar komma gåendes en bit bort på vägen. Hela kroppspråket signalerade att dessa tre grabbar tyckte att dom var riktigt coola. Eftersom att trottoaren inte är jättebred så räknade jag ut tidigt att jag kommer att bli tvungen att gå mellan de här tre personerna, och min intiution säger mig att det garanterat kommer att bli en påfrestande upplevelse.

Vi möts, och som ett brev på posten så kommer de; kommentarerna. En utav dem sa "hey babe" och gjorde någon form utav putmun, medan de andra två kommenterade mitt utseende på Afrikaans. Fattar ni hur störande beteende det är, och hur frusterande det är att man typ förväntas att antingen bli smickrad eller så struntar de helt och hållet i förnedrande det kan kännas? I Sverige käftar jag emot, men här känns det inte lika självklart eftersom att jag inte kan språket och inte vet exakt vad de sa (även om temat var tydligt). 

På hemvägen hände något jag är lite kluven till. Jag promenerade med ganska tunga kassar då jag hade handlat frukt och vatten, och eftersom att det var runt 25 grader mitt på dagen så var det en ganska svettig upplevelse. När jag går längst en väg passerar en bil med två unga tjänstemän, som arbetar på ett lokalt larmföretag. Jag ser hur de parkerar vid ett hus längre bort på vägen, och en utav männen kliver ur och promenerar åt mitt håll. Väl framme vid mig är han vänlig nog att fråga om jag är okej och erbjuder sig att bära mina kassar en bit. Detta är jättevänligt, men det som blir lite besvärande är att efter bara ett par artighetsfraser så tycker han att vi måste ju gå ut någon gång och festa ihop. Detta behöver ju knappast vara någonting mer än en vänlig person som vill umgås, men jag måste erkänna att min första tanke är att vara misstänksam över egentliga avsikter. Hur tråkigt är det inte att man ska känna så i samhället? Att det inte bara ska kännas som att "jippie, en ny vän, vad härlig han verkar"? 

Martina (samma tjej som i tidigare inlägg) var här och sov igår och hade mycket att lära ut om Sydafrika. Hon sa något som jag tror stämmer alltför väl "Us girls, we must be streetsmart when we're out there".

 Jag och Tina när jag kom tillbaks. Hon och Ronja förberedda en god biffgryta till lunch, välbehövt efter min långa promenad.