.

Taget för ca en timma sedan. Där står jag, ädel och fånleendes utanför kinakrogen som har erhållit mig med så fantastiskt goda vegetable chow main-rätter. Det här är en utav gatorna som jag passerar när jag promenerar kvickt till skolan på morgnarna.

Nu när jag har varit här i snart två månader så tänker jag mycket på att uppskatta det som är omkring mig. Jag måste påminna mig om att jag är här för att Sverige generöst nog ger CSN till utbytesterminer, att jag får vara i solen, att jag får läsa egenvalda ämnen som för det mesta är väldigt intressanta. Jag sitter i skuggan nu men går jag två meter till höger så är där sol och kvittrande fåglar.

Det är nog viktigt att påminna sig. Det är enkelt att bli gnällig när man är 1200 mil ifrån allt som är bekant och kärt. Samtidigt så är jag på ett underligt sätt gladare här än jag var hemma under förra året. Det är en bra tid i livet, men en tid i livet där jag enkelt glömmer bort att det finns en tid efter också. I slutet utav veckan ska många praktikansökningar vara inskickade, det är sista chansen. Jag har hittat ett par som jag verkligen suktar efter - men jag är rädd för ansökningsprocessen. För att inte tala om sommarjobb. Sådant känns inte aktuellt när jag är här borta, samtidigt så blir jag förbannat motiverad när jag påminner mig om vad jag skulle kunna göra i sommar och höst bara jag la manken till. Ansträngde mig på riktigt.

Ja, jag måste påminna mig om att anstränga mig på riktigt och att njuta utav resultaten. 

 

 

Det är dags att skriva om lite allvarliga saker nu. Igår var en utav de absolut mest utmanande hittills vad det gäller kulturkrockar. Jag inser ju att samhällen ser olika ut, att olika frågor är mer eller mindre prioriterade och så vidare. Men trots detta så har jag faktiskt noll tolerans för att det är socialt accepterat att tala nedlåtande om kvinnor. Denna ständiga röra; att varje gång man stöter på diskussioner om kvinnorätt behöva lyssna till åsikter från dem som inte är kvinnor, åsikter som gärna argumenterar ifrågasättande eller rent utav emot kvinnorättsarbete. Vissa verkar ha en total oförmåga att sätta sig in andras situation och agera intuitivt med stöd och intresse. 

Vi hade sociologilektion igår, temat var "Women and Development". Inför lektionen hade vi fått två artiklar varav en beskrev på vilket sätt kvinnor är utsatta och diverse olika orsaker till vad som upprätterhåller detta, och den ena berättade om olika sätt utvecklingsprojekt har verkat för att motarbeta detta. So far so good - intressant ämne tycker ju jag. Vi är över 100 personer i klassen, kanske 150, och läraren ställer frågan

"What makes women more vulnerable?"
Syftet är ju att påvisa ekonomiska, sociala, kulturella, lokala och globala normer, policies historiska faktorer och strukturer som bland annat bidrar till att kvinnor är utsatta globalt. Vad händer? Jo, män räcker upp handen. Och deras argument är slående. 

"Kvinnor saknar ambition. Om ni vill ha förändring varför gör ni inget åt eran situation då?"
"Men det är fler kvinnor på jorden än män, eller hur? Och i krig till exempel så vinner ju de som har störst antal, så om ni är lika starka som män borde ni ju ha vunnit"
"Det är inte meningen att män ska göra hushållsarbete"
"Kvinnor borde börja i andra änden och ändra på småsaker. Varför till exempel ska män betala när man är ute på bio?"
"Men om kvinnor är så missnöjda varför stannar dom kvar i beroendeförhållanden då?"
"Bibeln säger att kvinnor är ämnade att genomföra vissa sysslor"
"Kvinnor vill till och med spela rugby nu, det har gått för långt! Det är en sport för män. Vi män bryr oss inte om era sporter"
"Men låt förändringen ta sin tid, förvänta er inte att saker och ting ska ske övernatt"
"Jag tycker att nuförtiden är det ju kvinnor som får fördelar i allt och det är ju knappast jämställt!"
"En lärare sa till mig en gång att kvinnor är ju helt enkelt för känslosamma för att ha vissa jobb"

Eller min favorit som gick ungefär såhär: 
Kille: Jag förstår inte varför vi ska diskutera detta. Det är inte relevant. Saker och ting fungerar ju som de är. Ni kvinnor har ju era kläder och hårprylar så ni borde vara glada.
Läraren: tror du på fullaste allvar att det är vad som gör kvinnor lyckliga?
Kille: Men alla kan väl inte vara glada?

Jag har hört en del hjärndöda, ogenomtänka argument förut. Jag har blivit anklagad för att jag ser mig själv som offer eftersom att jag är feminist; ungefär som att det vore konstigt att utsatta grupper ju faktiskt är offer. Men igår tog priset. Och det stannar inte där. Vänner jag tycker om här nere har inga problem med att benämnda sexuellt aktiva tjejer som riktiga slampor som har dålig karaktär. I samma mening säger de ingenting negativt om killarnas sexuella vanor, det är ingenting man bryr sig om här tilläggs krasst. Och feminismen, den är så himla orättvis mot männen, argumenteras det. Vi behöver inte feminismen i Sydafrika, det är bra här, säger man.

500 000 våldtäkter om året. Tjejer som säger att deras mål i livet är att hitta en man. Kvinnor som inte har rätten att ha sex med vilka de vill, hur de vill, utan att stämplas. Killar som inte orkar lyssna på tjatet, tjejer blir ju försörjda så varför klagar de? 

En så totalt ignorant inställning mot strukturer och verkligheten har jag aldrig sett på maken. Jag räckte upp min hand på lektionen idag efter att ha samlat mig en lång stund och förklarade hur nedlåtande argument de använts under dagens lektion, specifikt han med klädkommentaren, samt berättade att det är historia, strukturer, sociala normer samt könsroller som gör att det ser ut som det gör idag. Att inte ens Sverige är jämställt. Att det inte är bara upp till kvinnan att genomföra förändringar, utan att männen måste släppa fram och underlätta. Beskrev hur absurt det kändes att man kan anse att halva jordens befolkning helt enkelt är ämnade att ha det lite sämre. Sedan råkade jag visst säga "norms tell women that they are too emotional, so if anyone tells me that I am too emotional or too angry when talk about how I feel about these things, I tell them; shut up".

De övriga studentnera lyssnade nog, faktiskt. Ett par utav dem sa att de höll med, någon kom fram och tackade för argumentet, läraren verkade lite underlättad eftersom att hon själv var tvungen att lyssna på och bemöta extremt sexistiska kommentarer i klassrummet.

I och med allt detta, så utvecklas jag enormt mycket här borta. I antropologin diskuterar vi feminismen och skönhetsideal aktivt i relation till skönhetsoperationer, våran syn på kroppen, omskärelser och organhandel. Det är tydligt att kvinnliga feminister från "västvärlden" har mycket att lära när de (jag) har förutfattade meningar om vad utsatta kvinnor i andra samhällen vill åstakomma, samtidigt är det oerhört tydligt att det är debatter som måste hållas. Det här absolut någonting jag kan tänka mig att syssla med i framtiden, jag har fastnat särskilt för antropologi och känner att jag får utlopp för otroligt mycket samtidigt som jag lär mig.  

Jag mår bättre idag. Och skolen sken i princip hela dagen för första gången på länge. Och jag har fått tillbaks prover och inlämningar som i överlag har gått bra. Är lite bitter då jag har magkatarrsliknande symtom och därför måste undvika kaffe, socker, vete, alkohol och annat som är roligt - men annars går det bättre och bättre för mig. Just nu sitter jag och läser om kvinnlig omskärelse eftersom att jag ska skriva en uppsats om det ur antropologiskt perspektiv. Intressant men krävande. 

Därför blir jag inte långdragen. Jag insisterar istället på att dela med mig utav min studiemusik:

Jag kollar även på detta:

Och alltid är det samma sak. Någon kliver in, någon som inte passar in idealet för vad skönhet är. Simon Cowell frågar skeptiskt ut personen lite. Folk i publiken höjer på ögonbrynen och fnissar. Sedan gör personen ett fantastiskt jobb och DÅ blir Simon så förvånad! Oj vad spännande att någon som inte är vältränad kan sjunga?! Alla jublar, rättfärdigar sin initiella, ytliga skepsism. Herrejistanes va, att folk aldrig lär sig...

 

Häromdagen kom jag och Ronja fram till att det har gått ungefär en tredjdel utav vår tid här - redan!

Det märks att tiden går. Skolan blir allt mer seriös och tidkrävande. Vädret blir kyligare. Överraskningarna färre - man är inte lika chockerad längre utav hur folk talar om det här samhällets interna problem. Och på sätt och vis är det ju skönt att vänja sig vid en plats. På andra sätt är tanken lite skrämmande; jag är rädd att jag ska glömma bort att ta tillvara på dagarna i Potch eftersom att de börjar kännas lite mer rutinmässiga nu. 

Idag så har jag i alla fall trotsat det faktum att jag är sjuk och borde ligga och kolla på film hela dagen, precis som igår, eftersom att på tisdag förmiddag ska min historiska uppsats lämnas in. Jag sitter här med fem gamla, innehållsrika böcker om Zulu kungen Shaka's framfart i början utav 1800-talet. Det är honom jag ska skriva om, måste komma på en essäfråga som har någonting att göra med hans historiska påverkan i Sydafrika. Jag kan inte påstå att det är ointressant, men däremot är jag ganska så seg och har också 40 andra grejor att göra på typ två veckor så jag ser fram emot att på något mirakulöst sett genomföra detta - det är ju så det är, varje gång man tror att "denna gång blir jag inte klar/denna gång förstår jag inte vad läraren menar" så lyckas man ändå lämna in sitt arbete innan deadline.

Jag önskar att jag hade något engagerande att dela med mig utav, men i nuläget så blir det inte bättre än såhär. Jag avslutar med lite nonsens i punktform.

♦ Jag har lyckats föräta mig på GB glassen magnum mint. Under en period här på ca två veckor åt jag i princip en om dagen så det tappade sin charm lite.
♦  Om två veckor landar mamma och pappa i Sydafrika
♦ Idag noterade jag att en utav hundarna, Charlie, gjorde konstiga ljud och tuggade fragda. Så jag frågade Org om det var någon fara med hunden, varpå han svarade "he ate a poisonous frog, that is why he is like that". Okej, då är allt lugnt eller? Tänkte jag med skepsism.
♦ Igår så såg jag äntigen the Great Gatsby . Tyvärr är jag mer imponerad av soundtracket än själva filmen.
♦ När läkaren igår fick reda på att jag är svensk så var hans första fråga ifall jag har läst Stig Larsson. Det har jag inte, men jag sa att jag hade det. Undrar varför jag kände pressen att ljuga om något så banalt?

Ha det gott, nu är jag på sida 255 i E.A Ritter's bok "Shaka Zulu". Efter denna är det bara fyra böcker kvar att sålla igenom. Glädjen är total, och medan jag låtsas att det är sant så glider kvällssolen sakta nedåt.

Som vissa utav er redan vet så fick jag ett ganska djupt sår på handen i torsdags. Jag högg mig i handen av misstag med vass, rostig sak som satt i väggen i duschen på hostelet där jag och Emil bodde (jag ska meddela hostelägaren om att denna kan vara lite problematisk). I alla fall. Jag är ganska hypokondrisk och blev genast rädd för eventuellt blodförgiftning, men efter att ha rengjort såret och lugnat ner mig så försvann det ut tankarna. 

Det som hände följande dygnet var att folk jag berättade detta för sa "you have to go to the hospital and get a shot!". Jag var inte säker på vilken spruta dom syftade på, och jag tänkte att "stelkrampsskydd har jag ju i alla fallf för den får vi ju när vi är små i Sverige".

Sedan vaknade jag upp sjuk imorse. Då bestämde jag mig för att kika lite på symptom och sjukdomstillstånd som kan orsakas utav den här typen utav sår och ett par saker framgick 1) Jag har inte tagit någon stelkrampsspruta inom 10 år och därför så har jag inte fullvärdigt skydd längre, samt 2) att ett flertal utav symptomen jag hade stämde väl in på förstadiet till denna sjukdom och att efter 3 dagar så är det för sent att ta sprutan i förebyggande syfte. När jag upptäckte detta hade det gått 2½ dag.

Jag fick numret till en läkare som har jour på helger och han sa att jag måste komma in omedelbart. Här borta har jag ju varken cykel eller bil en däremot turen att ha ett nummer till en shuttle-service som fungerar som taxi ungefär, och dom kunde köra mig direkt. Jag är så oerhört glad att jag åkte in direkt. Han förklarade att det var verkligen precis i tid att ge mig en spruta för att förhindra stelkrampsinfektion, han tillade även att hade jag kommit in samma dag som jag fick såret så hade han valt att sy eftersom att infektionsrisken är så hög. På grund utav detta skrev han ut antibiotika eftersom att jag redan är sjuk och extra infektionskänslig; jag vet att man ofta talar om att antibiotika skrivs ut alltför lättvindigt, men jag kommer att ta dem i detta läge då han insisterade på att skulle jag få en infektion i detta sår så ligger det så olyckligt placerat att jag kan skada handen permanent. 

Sedan hände någonting fantastiskt. När vi var klara var klockan ca 18 här, vilket innebär att det bara tar 45 min tills det blir mörkt ute. Jag behövde gå förbi apoteket och sedan gå hem, vilket skulle ta någon timme sammantaget. När han förstod att jag skulle gå så erbjöd han sig omdelbart att köra mig till apoteket och sedan skjutsa mig hem. Jag har aldrig varit med om något liknande - efter ett snabbt, billigt och professionelt läkarbesök så fick jag alltså skjuts till dörren (han kanske kände sig lite tvungen, tydligen så  är området jag behövde gå igenom högrisk för att bli rånad). 

Mina känslor just nu:
I. Extremt lättad att jag gick dit. Risken må vara låg, men drar man på sig stelkramp är dödligheten 25%. Dessutom är en infektion i sig illa nog. Nedsatt funktion i handen = nej tack. 
II. Riktigt imponerad av hur snälla människor kan vara; en sån person vill jag också vara för andra. 
III. Trygg med att om handen inte läker som den ska så insisterade han på att jag måste besöka honom igen. Det är alltid kul när man blir tagen på allvar. Hemma hade jag inte kunnat drömma om att gå till läkaren med ett litet sår på handen eftersom att många verkar tycka att man överdriver. 

Det var min dramatiska lördag. Jag har nu diskförbud tills såret är läkt (stackars Ronja) och förhoppningvis ska det bara ta ca 2 veckor. På den ljusa sidan innebär ju det att i samma veva som handen läkt så har även hålen i öronen läkt, och jag är ju garanterat frisk från min halsinfektion då, och mina föräldrar kommer om ca två veckor. Alltså: om 2 veckor är allt bra. Ska bara vila samt plugga mig gråtfärdig innan. 

 

Imorse så tänkte jag ta mig en härlig dusch på vårat Bed and Breakfast eftersom att vi inte har en ordentlig dusch här hemma. Det skulle bli min goda, tidiga start på en dag som annars är jobbig (Emil åkte ju idag). I alla fall så stod jag där i och krånglade med temperaturen, eftersom att det finns två kranar som reagerar olika snabbt när man vrider dem och vattnet växlar plötsligt från ljummet till skållhet - och så vidare. Poängen är att jag trodde det hade stabiliserats och hade precis schamponerat håret och ställt mig under strålen när det blev väldigt varmt. Så min reaktion var att häftigt sträcka mig efter kranen. Problemet är bara att ovanför varmvattenkranen fanns en smal spak i järn (vet ej vad dess syfte var) vars ena ände var mycket vass. Och min hand for i hastig framför, rätt in i denna rostiga, vassa ände utav spaken. 

Detta innebär att jag har ett djupt, djupt sår mellan knogarna pekfinger/långfinger. Såpass djupt att jag fick gräva bort hud med naglarna för att det hade fastnat rostigt järn i min hand som helt enkelt kändes ganska sannolikt som risk för blodförgiftning. Sedan var jag tvungen att pressa ut blod ut så att smuts inte skulle komma in i såret, som alltså är säkert 7mm djupt. 

Tänkte det kunde vara kul för er att bli uppdaterade om vad jag gör här borta...
(12 timmar senare med sårrengörinsspray och plåster så har jag ännu ej fått någon förgiftning - men man ska inte ropa hej förren man är över bäcken... (dvs tills skiten har läkt ihop såpass att man inte ser rakt in i min hand)).

Känner ni spänningen i luften? Såhär såg det ut (det lilla man ser) när noshörningar blockerade vägen i Pilansberg häromkvällen. 

En video på noshörningshanarna som tjaffsade.

Jag, Emil och Ronja har hyrt bil och åkte på äventyr denna helg. Jag sammanfattar här under rubriker vad vi har hittat på för något skoj. För er som är lite mera så att säga, bildliga, bläddra ner och gå miste om saker som itne kommer att förändra ert liv om ni läser det. Enjoy!

Boendet och Sun City
Det har varit intensivt och riktigt härligt den här helgen. Det började i lördags då vi efter ca tre timmar nådde Rustenburg (ca 2 mil ifrån området med djur), bara för att inse att boendet vi bokat på Bellevue Cottages var en hel villa för oss själva. Det var helt absurt vad fint det var - och vilka faciliteter det fanns. Jag tror alla tre hade räknat med ett litet rum med en dubbelsäng och en extrasäng, litet badrum och eventuellt lite enklare kök. Plötsligt hade vi egna sovrum med en-suite badrum, kök, altan, garage (?). Jag skryter inte för sakens skull jag begiper bara inte hur vi kunde missa att vi hade bokat detta, samt att det kunde vara så billigt. Hur kul som helst!

Därefter begav vi oss på jakt efter någonting att äta. Det ni läsare bör veta i sammanhanget är att Pilansberg är ett stoooooort område med djur, men det gränsar bisarrt nog till ett ställe som heter Sun City. Det är ett område som härmar Las vegas, med några hotell varav ett är helt absurt lyxigt, casinon, lekmaskiner, vattenparker, tåg som skjutsar runt en på området. Det var därifrån våran guide skulle hämta upp oss innan våran Game Drive (som safari tydligen heter här) så vi bestämde oss för att åka dit och äta. Vi åt på en italiensk restaurang och var väl ganska skeptiska till hela stället, men efter lite mat och ny energi så tog vi nya tag och njöt istället utav att spela lufthockey och gå och roas utav hur extremt "icke-Afrika" (enligt fördomar) det kändes.

Safarit
Vid fem mötte vi upp våran guide tillsammans med 20 andra personer som alla fick skriva under ett papper på att vi inte klandrar parken ifall vi dör på touren (bra grej). Därefter åkte vi iväg i en stor lastbil med flak så man hade god utsikt och det dröjde bara några minuter innan vi blev hänförda; vi fick syn på tre vita noshörningar. En hona, en hane och en bebis. Vi trodde knappt vi kunde haft mer tur men runt hörnet dök det upp flodhästar, därefter impalas, giraff och vips - en elefant! Detta stora djur har jag enorm respekt för vill jag lova. En bit in i parken såg vi därefter wildbeasts, zerbror, en krokodil. Sedan dök det återigen upp noshörningar och denna gång var det två hanar som bråkade om en honas gunst - inte illa att se att noshörningar faktiskt springer ganska elegant.
När mörkret föll hade guiden fått en radiosignal från en annan guide som tipsade om att lejon var i området - det var jättespännande att åka i kolmörkret och lysa med lampor efter dessa bestar. Efter en stund kom fyra lejonhonor och en unge springandes över vägen. Jag satt på nålar eftersom att jag var längst bak i lastbilen och hörde någonting morra i buskarna bakom mig (lejon jagar för helsike på kvällstid) men det var jättehäftigt. Därefter var vi ganska säkra på att vi inte skulle se något mer. Men vad tror ni vi såg? Jo - tre noshörningar till. Denna gång en hane som försöker smickra en hona som skeptiskt vaktar sin unge. De stod mitt i vägen i mörkret och en stund kändes det ganska hotfullt då honan vill skydda sitt barn och våran lastbil fick backa hela tiden för hon närmade sig. Men det var en läcker upplvelse. Sen tänkte vi att nu ser vi nog inget mer (förutom ett par ugglor). Och vad händer? Fyra unga lejonhanar ligger mitt på vägen och chillar, bara för att nonchalant resa sig upp och vandra in i vildmarken när bilen kommer åkandes.

Efter fyra timmar ute i området så satte vi oss i bilen och åkte till huset. Där njöt vi utav lite rödvin och smälte hela upplevelsen. Jag är så himla glad att jag fick se noshörningar!

Ett läskigt uppvaknande och Pretoria
Imorse vaknade jag utav någonting som dunsade högljutt utanför. Jag rationaliserade bort det hela med att det kanske var så att hotellägarna byggde om. Sedan slog det mig at 1) Klockan var 06.30 en söndags morgon 2) det lät precis utanför fönstret och där fanns ingen påbörjat byggprojekt dagen innan.
Jag låg kvar en stund och höll på att somna om när det kom igen. Dunk, dunk, dunk. Högljutt och upprepat. det lät som att gigantiska stenbumlingar rullade på taket. Jag kikade ut genom fönstret och såg ingenting. Efter en halvtimme smäller det till på ett sätt som skulle kunna vara en dörr som öppnades så jag går ut ur rummet och möter en nyvaken Ronja - vi båda säger "vad fan är det som låter?". Ädla och modiga som vi ju är bestämmer vi oss för att gå ut och undersöka saken. Ägarens hundar står på våran altan och verkar stressade och vi går förbi dem i förundran. Det visar sig att det är en flock apor som använder vårat hus som ansats för att komma upp i träden brevid. Aporna var ljusgråa, slanka i kroppen och hade svarta ansikten. Inte varje dag man har apor som väckarklocka!

Efter detta så gav vi motvilligt ifrån oss nycklarna till huset (jag hade lätt kunnat flytta in) och åkte mot Pretoria. Där besökte vi National Cultural History Museum vilket var katastrofalt dåligt så vi gav upp och gick till Pretoria Zoo istället, det har sagts att det är ett utav världens 10 bästa zooparker och den ska tydligen syssla primärt med att bevara arter. Jag ska vara ärlig - det är lite obekvämt att vara i Sydafrika och gå på zoo, särskilt dagen efter man har sett djur i det vilda. Men de verkade ha det bra.. och det bästa var inte djuren. Det bästa var faktiskt att man fick hyra en liten golfbil att åka runt i parken med. Det var kul. Vi åkte runt och flamsade, sedan avslutade vi med att åka linbana upp på en kulle med översikt över Pretoria. Vi hann se mycket lite utav denna hyfsat stora stad men det var inte särskilt vackert. Däremot kan en dag omöjligt vara misslyckad om den involverar att man får race:a upp för en backe i en golfbil. 

Nu sitter jag här i Potchefstroom, det spöregnar och jag har prov 08.15 imorgon i jämförande politik. Så kan det gå. Vill ni ser lite bilder från helgen? Klart ni vill!
Huset: 

 

Jag tänker återigen neglegera bloggen. Idag blir det politikstudier för imorgon bär det av till Pilansberg national reserve för att åka på safari, och på söndag blir det antagligen en tripp till Pretoria för skojs skull. På måndag är det lejonfarm på schemat. En lejonfarm kan betyda olika saker men här är det i alla fall en med syftet att bevara dessa ädla kattdjur, så no worries.

Jag är på gott humör efter en rolig diskussion om feminism på min enda lektion idag, nämligen antropologi. Läraren blev eld och lågor när hon förstod att det fanns engagemang i klassen och det ska bli kul att för diskussionen vidare. Bara tre utav ca 20-30 personer ville kalla sig feminister i ett klassrum som bestod utav endast tjejer med undantag för två killar. Det ska bli intressant att se varför det är så i ett land där en kvinna våldtas var 17:e sekund, vilket innebär 500 000 om året, och att en av två kvinnor våldtas under sin livstid. 

Extrema siffror som jag inte trodde på först. Men så är det här och det är strukturella problem i det här samhället som orsakar den här typen utav beteenden. Våran lärare gav en hel del skräckexempel och förklarade att ämnet är tabu här. Tydligen så är date-rape skrämmande normaliserat på North West University, hon själv hade intervjuat en person som iskallt erkände att sa tjejen nej var det bara att ta för sig ändå. Såna här debatter är verkligen någonting som jag känner väldigt starkt för så jag hoppas att diskussionen fortsätter under nästa veckas lektioner så att jag kan få en djupare förståelse för det här snevridna samhället.

Over and out, ha en go helg.

Det har förstås varit traumatiskt för oss alla att jag var frånvarande från bloggen i ungefär fyra dagar. Ni undrar, vad gör hon? Hur mår hon? Vad har hon egentligen på sig? Är hon lycklig..? Ja, jag vet ju att ni tänker på mig.

I Lesöthö.

Situationen just när en ganska urladdad en. Hjärnan är seg efter helgens eskapader men mycket finns att göra. Till imorgon eftermiddag ska jag ha skrivit en diskuterande uppsats om de moraliska dilemman som finns kring organtransplantationer, ur ett antropologiskt perspektiv. Det är dessutom första gången som en uppsats kräver att man skriver i jag-form (någonting som har varit strikt förbjudet under mina tidigare studier). Sedan ska jag förbereda mig intensivt inför mitt första prov i jämförande politik, på temat Liberala demokratier; specifikt USA och UK, vars politiska system jag ska kunna såpass väl att jag kan applicera jämförande metoder på dem på måndag. 

Saken är den att det roliga är ju inte över -  i helgen siktar vi mot Safari och det innebär att vi återigen hyr en bil, beger oss iväg och lägger allt vad studier heter åt sidan. Med andra ord så behöver jag vara oerhört effektiv och kvicktänkt... vilket jag alltså inte är just nu. Men så tänker jag såhär:
1. Det ordnar sig alltid
2. Jorden går inte under ifall jag skulle misslyckas med en uppgift.

Nu ska jag, Emil och Ronja möta upp Nomsa med vänner för att äta middag på River Cafe. Jag tänker att äta måste jag ju göra oavsett, så jag kan lika väl göra det i gott sällskap. Sedan blir det sena studier på vårat nya hostel, ett B&B som ligger ca 5 meter från skolan. Jag ska återkomma och  berätta varför vi bytte hostel fast vi inte fick en spänn tillbaks från det förra, det involverar meningar som "I would KILL FOR YOU!" från förra hostelägaren (jag vet att ni blir förvirrade nu men jag återkommer. kanske redan imorgon..)

 Här får ni en roadmovie från i måndags då vi hade besökt grottmålningarna och begav oss vidare upp i bergen. Enjoy pleaaase. 

Må väl.
/Annika som idag hade följande konversation på historialektionen
Tjej: Excuse me
Jag; yes
Tjej: Can I ask you a question?
Jag: yeah sure
Tjej: Back at home, what stars have you seen?
Jag: What do you mean?
Tjej: What stars? Name a few.
Jag: I don't understand what you mean.. heheee...
Tjej: Stars. like Beyonce.
Jag: Oh. I like her.

Vi är tillbaks efter några dagars intensivt omrkingåkande. Jag slungas direkt in i studierna och begriper ingenting; var jag verkligen i Lesotho igår? Kan en plats verkligen vara så vacker? Det var succé. Det finaste landet jag besökt. Helt makalöst kul att vara där med Emil.

Som vanligt när jag reser så ser jag tusen fototillfällen som jag inte tar tillvara på eftersom att de involverar lokalbefoning. Jag kan inte se någon anledning till att en person jag aldrig träffat skulle tycka det var okej att jag tog bilder på denne för att hens liv är "exotiskt". Alltså, det var så vackert med ryttare och fåraherdar och så kul med skolbarn i uniform som promenerar längst vägarna för att avstånden är så stora. Ögonblick som var fascinerande att se men som helt enkelt får bevaras utanför kameralinsen. Hade vi promenerat mer så hade man förstås kunnat fråga om ett foto var OK, det hade varit kul att få tillfälle att prata lite med folk, men uppe i bergen så finns det inget smidigt sätt att parkera bilen och gå ur så det blev mest att man åkte förbi och njöt av utsikten och känslan.

Vi blev stannade av polisen i en kontroll (som bland annat bad om whisky), men annars var det väldigt lugnt och trevligt på våran vistelse. Spontant så kändes det mycket säkrare än Sydafrika. Skönheten var ju det som blev i fokus, trost historiska platser med dinosauriefotspår och grottmålningar så var det bästa att helt enkelt att följa vägarna och titta. Glo, titta, stirra, häpnas. Bara förundras och försöka ta in i hur makalöst mäktigt alltihop var, överallt. 

Det var lite obehagligt när det började bli mörkt och vi befann oss på 3000 meters höjd, bara för att plötsligt bli drabbade utav en rejäl hagelskur. Även om bilden körde på stabilt och Emil hade kontroll så tänkte man ironiskt för sig själv "ahh, inga räcken, branta vägar, skarpa kurvor, ingen gatubelysning... SKOJ!". Men allting gick ju alldeles strålande. 

And I live to tell the tales.. men inte nu, för nu ska jag gå och umgås med min pojkvän.