.

Vi är tillbaks efter några dagars intensivt omrkingåkande. Jag slungas direkt in i studierna och begriper ingenting; var jag verkligen i Lesotho igår? Kan en plats verkligen vara så vacker? Det var succé. Det finaste landet jag besökt. Helt makalöst kul att vara där med Emil.

Som vanligt när jag reser så ser jag tusen fototillfällen som jag inte tar tillvara på eftersom att de involverar lokalbefoning. Jag kan inte se någon anledning till att en person jag aldrig träffat skulle tycka det var okej att jag tog bilder på denne för att hens liv är "exotiskt". Alltså, det var så vackert med ryttare och fåraherdar och så kul med skolbarn i uniform som promenerar längst vägarna för att avstånden är så stora. Ögonblick som var fascinerande att se men som helt enkelt får bevaras utanför kameralinsen. Hade vi promenerat mer så hade man förstås kunnat fråga om ett foto var OK, det hade varit kul att få tillfälle att prata lite med folk, men uppe i bergen så finns det inget smidigt sätt att parkera bilen och gå ur så det blev mest att man åkte förbi och njöt av utsikten och känslan.

Vi blev stannade av polisen i en kontroll (som bland annat bad om whisky), men annars var det väldigt lugnt och trevligt på våran vistelse. Spontant så kändes det mycket säkrare än Sydafrika. Skönheten var ju det som blev i fokus, trost historiska platser med dinosauriefotspår och grottmålningar så var det bästa att helt enkelt att följa vägarna och titta. Glo, titta, stirra, häpnas. Bara förundras och försöka ta in i hur makalöst mäktigt alltihop var, överallt. 

Det var lite obehagligt när det började bli mörkt och vi befann oss på 3000 meters höjd, bara för att plötsligt bli drabbade utav en rejäl hagelskur. Även om bilden körde på stabilt och Emil hade kontroll så tänkte man ironiskt för sig själv "ahh, inga räcken, branta vägar, skarpa kurvor, ingen gatubelysning... SKOJ!". Men allting gick ju alldeles strålande. 

And I live to tell the tales.. men inte nu, för nu ska jag gå och umgås med min pojkvän.