.

Som vissa utav er redan vet så fick jag ett ganska djupt sår på handen i torsdags. Jag högg mig i handen av misstag med vass, rostig sak som satt i väggen i duschen på hostelet där jag och Emil bodde (jag ska meddela hostelägaren om att denna kan vara lite problematisk). I alla fall. Jag är ganska hypokondrisk och blev genast rädd för eventuellt blodförgiftning, men efter att ha rengjort såret och lugnat ner mig så försvann det ut tankarna. 

Det som hände följande dygnet var att folk jag berättade detta för sa "you have to go to the hospital and get a shot!". Jag var inte säker på vilken spruta dom syftade på, och jag tänkte att "stelkrampsskydd har jag ju i alla fallf för den får vi ju när vi är små i Sverige".

Sedan vaknade jag upp sjuk imorse. Då bestämde jag mig för att kika lite på symptom och sjukdomstillstånd som kan orsakas utav den här typen utav sår och ett par saker framgick 1) Jag har inte tagit någon stelkrampsspruta inom 10 år och därför så har jag inte fullvärdigt skydd längre, samt 2) att ett flertal utav symptomen jag hade stämde väl in på förstadiet till denna sjukdom och att efter 3 dagar så är det för sent att ta sprutan i förebyggande syfte. När jag upptäckte detta hade det gått 2½ dag.

Jag fick numret till en läkare som har jour på helger och han sa att jag måste komma in omedelbart. Här borta har jag ju varken cykel eller bil en däremot turen att ha ett nummer till en shuttle-service som fungerar som taxi ungefär, och dom kunde köra mig direkt. Jag är så oerhört glad att jag åkte in direkt. Han förklarade att det var verkligen precis i tid att ge mig en spruta för att förhindra stelkrampsinfektion, han tillade även att hade jag kommit in samma dag som jag fick såret så hade han valt att sy eftersom att infektionsrisken är så hög. På grund utav detta skrev han ut antibiotika eftersom att jag redan är sjuk och extra infektionskänslig; jag vet att man ofta talar om att antibiotika skrivs ut alltför lättvindigt, men jag kommer att ta dem i detta läge då han insisterade på att skulle jag få en infektion i detta sår så ligger det så olyckligt placerat att jag kan skada handen permanent. 

Sedan hände någonting fantastiskt. När vi var klara var klockan ca 18 här, vilket innebär att det bara tar 45 min tills det blir mörkt ute. Jag behövde gå förbi apoteket och sedan gå hem, vilket skulle ta någon timme sammantaget. När han förstod att jag skulle gå så erbjöd han sig omdelbart att köra mig till apoteket och sedan skjutsa mig hem. Jag har aldrig varit med om något liknande - efter ett snabbt, billigt och professionelt läkarbesök så fick jag alltså skjuts till dörren (han kanske kände sig lite tvungen, tydligen så  är området jag behövde gå igenom högrisk för att bli rånad). 

Mina känslor just nu:
I. Extremt lättad att jag gick dit. Risken må vara låg, men drar man på sig stelkramp är dödligheten 25%. Dessutom är en infektion i sig illa nog. Nedsatt funktion i handen = nej tack. 
II. Riktigt imponerad av hur snälla människor kan vara; en sån person vill jag också vara för andra. 
III. Trygg med att om handen inte läker som den ska så insisterade han på att jag måste besöka honom igen. Det är alltid kul när man blir tagen på allvar. Hemma hade jag inte kunnat drömma om att gå till läkaren med ett litet sår på handen eftersom att många verkar tycka att man överdriver. 

Det var min dramatiska lördag. Jag har nu diskförbud tills såret är läkt (stackars Ronja) och förhoppningvis ska det bara ta ca 2 veckor. På den ljusa sidan innebär ju det att i samma veva som handen läkt så har även hålen i öronen läkt, och jag är ju garanterat frisk från min halsinfektion då, och mina föräldrar kommer om ca två veckor. Alltså: om 2 veckor är allt bra. Ska bara vila samt plugga mig gråtfärdig innan.