.

Foto: Okänd. Någon i helikopter. Sluta fråga.

Min pappa har varit rätt noga med att påminna om att jag ska dubbelkolla hurvida det behövs visum när en Svensk ska bo i Taiwan lite längre perioder.

Jag vet inte alls varför jag;
1) Inte lytt hans råd tidigare.
2) Trott mig veta att det inte skulle behövas
3) Ens tänkt att det inte skulle behövas. Rent logiskt borde man väl behöva jiddra med sånt när man kanske ska vandra runt på Taiwanesisk mark under flera månader.

Men ikväll så dubbelkollade jag vad som gäller.
Tydligen så skulle jag om jag nu landat i ovisshet den 21a november ha fått bita i ett citronsurt äpple och acceptera att bara få stanna en månad, om jag då dessutom var villig att boka avresebiljett samtidigt. Nu kan jag istället bara hoppas att det inte är några problem att ordna så att jag kan stanna längre och utan bokat avresedatum.

Problematik
1) Taiwan är inte ett erkänt land enligt UD. Så det finns ingen ambassad att prata med.
2) Jag vet inte hur länge jag kan tänkas vilja stanna..
3) ...alltså blir det tokjobbigt om de kräver att jag bestämmer avresedatum också. Tanken är ju att jag ska stanna så länge jag trivs. Det är OK om jag vet att detta får gälla i max tre månader, värre är det om jag vet att det måste gälla tre månader.
4) Jag kommer troligtvis inte beviljas visum, då jag har flera narkotikabrott i mitt register samt att jag är aktiv i Kinesiska kommunistföreningar.

Vänta nu - va?
Nej det stämmer förstås inte. KIDDING!!

Det ska säkert gå jättebra om jag nu lyckas få kontakt med någon som kan vart jag ska vända mig. Ehhhrr jag blir nervös av sånt här. Fast det är å andra sidan rätt onödigt, med tanke på att min plan B är att åka till Thailand och ta dykcert istället.

Living the hard life.

Countdown till destination Borneo: 17 dagar

Tänkte precis att nu har ju klockan slagit över till den 26e, och vet ni vad det innebär?
Två månader till avgång!

Med tanke på att det känns som att det var väldigt nyligen som jag skrev inlägget om att "nu är det bara tre månader kvar", så tror jag nog att de kommande veckorna kommer att gå fort. Och det är en hel drös med saker kvar att ordna relativt snart så att jag slipper stressa ihjäl mig veckan innan.

Alltså ni anar inte vad detta är spännande.  I fredags så såg jag av en sjuk rad sammanträffanden på ett naturprogram där de bland annat hade små inslag om Borneos regnskog och jag fick tygla mig själv för att inte ställa mig upp och ba "IIIIIIIIIH DIT SKA JAG". Jag menar alla vet ju för fan att jag ska dit så mycket som jag inte lyckas hålla käft om det, så det vore ju aningen överflödigt att skrika om det. Men eh, dit ska jag ju onekligen hur som helst och det finns sinnessjuka insekter som blåser luftbubblor ut ur skallen som göra att ögonen hamnar jättelångt ifrån varandra. Så nu vet ni detta och kan känna er trygga med att det blir jag som kommer att dela hem med dessa underliga små varelser och inte ni. För ärligt talat så är nog insekterna det jag ser minst fram emot.

Men det blir najs. NICE.

Juli.

Jag ser oh so mycket fram emot att få vandra i Taiwans nationalparker, på egen hand, med en karta och en ryggsäck. Jag backar inte vid inte tanken på att inte hitta ett hostel för natten, eller för idén om att hyra en scooter illegalt och åka runt med Sun Moon Lakes spegelblanka sceneri brevid mig. Jag blir nyfiken när jag föreställer mig maten jag kommer prova på och alla de främmande människor jag kommer dela sovsal med.

Aktiviteter och situationer som för mig är så främmande ter sig plöstligt harmlöst övervinnliga. Jag vet att utmaningen är fysisk, psykisk, ekonomisk och enormt krävande för någon som är som jag ju är. Jag vet att jag kommer stå med förvirringen, fasiken, jag kommer vara förvirringen. Att det kommer finnas dagar då minsta problem ter sig vara katastrofer, där hemlängtan lämnar mig ett klick ifrån bokad hembiljett.

Men i lä ligger just nu den oro som annars är ett kännetecken för min person. För jag är bara en liten människa ändå. Det är inte en skrämmande tanke, den är betryggande i sitt perspektiv. Jag kommer att samexistera med människor som inte känner mig. Utrymme för att göra bort sig blåser bort. Missförstånd kan inte dumförklaras. Vilken situtation jag än försätts i så blir det enda alternativet att se eller hitta lösningar, och alla resulterar i erfarenheter.

Jag menar; vad har jag att förlora?
Förhoppningsvis bara rädsla, oro och gamla envisa föreställningar om min person.

Dagen var het och vacker. 
Gummisulorna på mina converse hade kanske känts tunga mot den varma asfalten om jag hade brytt mig om att känna efter, men det gjorde jag förstås inte. Jag lämnade hotellet i tron om att jag kunde hitta till stadens tempel alldeles själv, och det var fuktig luft och övergångställen som spelade melodier som försatte mina tankar på samma villovägar som de jag vandrade; jag gick åt helt fel håll.

Jag hamnade vid vattnet.
En lång hamn med utsikt över en högrest vulkan, en som jag hade sett många gånger från fönstret i hotellrummet. Men jag var närmre nu och det var mäktigt.
Landskapet var annorlunda från allt jag tidigare sett.
Det blåa vattnet skvalpade stillsamt under låga moln som påminde komiskt mycket om gigantiska bitar sockervadd som svävade. Min blick kunde sväva den med, bort ifrån vulkanen, mot de böljande gröna kullarna långt bortåt vänster. Slutet utav kustremsan.

Så jag gick åt vänster.
Jag följde en liten trottoar, som sedan övergick till en smal stig.
Med en petflaska Aquarius i handen och en stekhet sommardag om mig passerade jag parker, baseballplaner, stora spelhallar, små hamnar med slitna gamla träbåtar, udda utplacerade toaletter, öde affärer och floder som blottades uttorkade.

Sen stod jag där. På en okänd väg, i en okänd stad, en okänd plats.
Brevid mig gröna berg formade som om de vore ritade av små barn. Framför mig en ensam man med sitt fiskespö. Jag hoppade till vid åsynen av en kackerlacka som snabbt rusade förbi och det var så tyst att mannen kan ha hört mig dra efter andan i förvåning. Fast det får jag aldrig veta.

Visst blev det så att jag gick vilse på min väg tillbaks, och visst var värmen den mest ihärdiga jag upplevt. Det var bara det att jag ville vara där. Jag ville se vad som fanns runt hörnet med de böljande kullarna.

Det var inte så mycket utöver mannen med sitt fiskespö.
Kanske var just därför han gick ditt ifrån början.

Foto: Hugh Sitton, gettyimages.

Nu är flyg bokat!!
Den 21a november, efter åtta veckor i regnskogen, så landar jag på det forna Formosa.
Ön, känd som den vackra ön, heter idag Taiwan.

Jag kan inte fatta vad jag håller på med, herrejisses, jag ska till Taiwan! Ensam. Jag har inte ens någon hembiljett bokad, för tanken är att jag ska bo och leva på gårdar mot mat och husrum. Jag är galen.

Ahhhh spännande!
Jag landar i huvudstaden Taipei och spenderar några dagar där innan jag beger mig ut mot landsbygden för att syssla med odling och djurskötsel hos värdfamiljer. Om jag trivs kan jag bli kvar i upp till flera månder.

Galet? Ja.
Häftigt? Ja.
Läskigt? Ja.

Den här resan blir någonting alldeles extra mina vänner.
Jag fattar knappt vad jag håller på med.

FANTASTISKT foto av Pauz Chen.

Förutom att jag är orolig för mitt högra öga (vad fan ska synfel vara bra för? Jag ser så suddigt utan mina linser att jag inte skulle fixa en hel dag, men linserna skaver ju upp ögat. VAFAN) så är jag på ett sprättigt humör.

Detta eftersom att jag har funnit lite fantastiska grejor som kan komma att leda till att mitt äventyr i höst kan sträcka sig till mitt äventyr över heeeela jäkla vintern om jag så önskar. Bestämt mig har jag ännu inte, men det är himla trevligt med alternativ.
Jag kanske struntar helt i att boka hembiljett faktiskt.

Hehehehehe.

HEHEHHE!!!

(och med det vill jag önska samtliga en fin dag)

Jag hittade ett kuvert i mitt rum när jag kom hem.
Jag behövde inte ens läsa klart första meningen i det bifogade häftet innan jag börjar böla som en överväldigad fjant i sitt absoluta esse.

"Hej Annika,
vi har nu fått bekräftelse på att du är inbokad på Äventyrsresa till Borneo med start 2010-09-27 och slut 2010-11-21. Bifogat finner du packlisa, häfte om Borneo, ett formulär samt preliminärt program för din resa."

Ja hörrni, då är det bara för mig att boka flyg till Kota Kinabalu.
FÖR JAG SKA TILL FREAKING BORNEO I ÅTTA VECKOR!!!

För er som inte vet så är Borneo världens tredje största ö, uppdelad mellan Malaysia, Indonesien och det lilla landet Brunei. Jag kommer att besöka Sabah, i den Malaysiska delen. Ön är i högsta grad tropiskt i sitt klimat, och därav så pryds den utav böljande regnskog fylld till toppen med djur- och växtarter, flera tusentals utav dessa är helt unika för just Borneo. Och då har man inte ens upptäckt alla.

Mitt reseprogram är helt fantastiskt. Det är kombinerat äventyrs- och volontärarbete, och till mitt hjärtas mest angelägna glädje så sker en del utav det volontärarbetet i samarbete med WWF. Jag trodde enbart att jag skulle få lära ut engelska i en by, men icke, jag ska få jobba med träd och orangutanger under de två sista veckorna också. Ni anar inte hur glad det gör mig.



Sedan några år tillbaks har ett av mina viktigaste mål i livet varit att få uppleva regnskogen ordentligt. Det målet kommar att uppnås med råge, jag kommer att vara på en plats som andas liv. Där finns alltifrån världens största blomma till orangutanger, noshörningar, elefanter, näsapor och över 700 trädarter.

Jag kommer att befinna mig på en utav de platser i världen där människan är gäst. Ett praktexemplar utav ekosystemet där befolkningen utav mänsklig sort faktiskt anpassar sig efter och lever med naturen. Det är äkta. Jag tror verkligen att det här är bland det bästa en person kan uppleva för att lära sig att respektera allt levande.

Frågan är bara hur jag ska kunna tygla min längtan det kommande halvåret.

Reseprogrammet läggs säkerligen upp här i bloggen snart. Det är helt uppfyllande fantastiskt! Jag är så exalterad!
DET ÄR FANTASTISKT!!

(Jag är i regel emot att använda smileys i bloggen, men det här kräver en riktigt redig line-up utav :D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D! Sådärja. NATTI)

Nu kan kan jag inte hålla mig längre, det här är alltför häftigt!
Jag har bokat en resa till hösten. En resa till en av de mest tropiska och artberikade områdena på den här jorden. En plats som på grund utav skogskövlingen tyvärr riskerar att se annorlunda ut om ett antal år, och det är ett stort privilegium att få möjligheten att uppleva det dessförinnan.

Kära vänner, jag ska till Borneo!
Under åtta veckor kommer regnskogen i det Malaysiska området Sabah på ön att vara mitt hem. Åtta hela veckor!

Resan är kombinerad äventyrs- och volontärsarbete. Så inte nog med att jag kommer att få bo i samma skog som näsapor och orangutanger, jag kommer också att klättra upp för 4000m höga Mt Kinabalu i soluppgången, prova på cayoning, sova i långhus med stammar, få överlevnadsutbildning, lära ut engelska, turism och hygien till folk i Dusunstammar, bada i varma mineralkällor, snorkla vid en vulkan, vandra på de mest fantastiska platserna!

Jag kan inte fatta det. Det är bortom allt vad häftigt kan uttrycka!
Det är helt, helt sjukt och jag har skuttat, skrattat, skrikit, skakat och gråtit sedan jag tog det avgörande steget och betalade in bokningsavgiften. Det finns en minimal risk att resan är fullbokad, men efter att ha talat med resebyrån(som i sin tur skickar min bokning till en internationel organisation de samarbetar med) så verkar allting lugnt. Annars har jag redan en plan B så att jag inte blir för besviken.

Jag har bokat en tripp till paradiset. Regnskogen som jag länge har velat uppleva.
Det kommande halvåret kommer jag troligen varva mellan total glädje och att vara smått livrädd, sen bär det av till böljande träd, krävande utmaningar och massa livsfarliga djur! Wow.


Foto: Andrea Pistolesi


Foto: Andrea Pistolesi


Foto: mount-kinabalu-borneo.com


Foto: Roine Magnusson

 
Foto: Michael Fogden


Foto: Tim Laman, Natioanl Geographic

Kan ni tro det? För jag kan nästan inte det.
Jag vet inte hur jag ska få ner hur jag känner i skrift.

Chania 11/8

Visa kvällar är inbäddade i magi.

Sitter förresten och kikar på lite bilder från det gågna året och fascineras av hur otroligt töntig jag såg ut i Sahara. Hela turistfjant syndromet fick sig en rejäl skjuts när jag tog på mig de där glasögonen.
Dom är verkligen skitfula. Jag fick för mig att de var guldfärgade piloter, men i slutändan är de bara en missbildad hybrid. Som jag betalade för och släpade med mig till en annan kontinent.

Men där sitter jag i Saharas utkant på en dromedar och ser fulglad ut med mina rosabrända vader och det enda jag har i minnet från den dagen är ändå lycka (eller okej; Lycka och värme).

Nu har skalan på favoritdjur övergått i en dramatisk kamp om Dromedar vs Sengångare. Jag kan inte förneka att jag har mer egen erfarenhet av de högresta kameldjuren, men samtidigt.. jag kan inte motstå en sengångares livsstil. Och jag har faktiskt sett en på Skansen, vilket får räknas. Konkurrensen är benhård, och resultatet förbli orsagt tillsvidare.

Nu så. Toodels.

Föra på balkongen

Det finns en del slutsatser att dra efter en partyvecka i det gemytligt omtumlande Kreta.
Här är några listade erfarenheter från en galen vecka:

Greker spelar mycket musik av Pitbull.
Greker står gärna still brevid dansgolvet.
Greker dricker stora mängder hemmagjord Raki, och delar gärna med sig.
Greker struntar i allt vad åldersgränser heter.
Greker dansar gärna Zorba the Greek, vid alla givna tilfällen.
Alla heter tamejfan Kostas!
Att tända eld på restaurangolv är bara ett nöje.
Det är fest alla dagar i veckan.
Grekiska män gillar inte grekiska kvinnor(?).
Ouzo är billigt - och gott!
Cosmopolitan kan smaka vidrigt.
Ta inte med dig rosa sand hem - fängelsestraff.
Dansa på bord, dansa på bord, dansa på bord!
Toaletterna på uteställen har ofta inget lås(!).
Undvik att sitta utanför toaletterna om du inte vill bli stött på.
Alla är tamejfan släkt!
På Restaurang Platanos festar personalen i samma takt som oss.
"Even if you love Spaghetti, maybe one day you want penne" - Nektarios
Jag & Jenny ser lesbiska ut, eller så är vi systrar.
Välter du någonting när du dansar på baren får du smisk - Jenny vet.
Är du ute före ett så är du ute för tidigt.
Namnet Jenny förväxlas helst med danny, janne eller jonny.
Min pojkvän heter tydligen "Joy" för att det står det på mitt halsband.
Blinkande spidermanglasögon? Kastas helst ut på gatan.
Går du brevid en gata så tutar bilar. Konstant. Testosteronöverdos?
Den populäraste klubben är så full så att ingen ändå får plats att dansa på dansgolvet.
En drink ingår i det redan billiga inträdet - score!
Sorglig insikt; draget är fan så mycket bättre än i Sverige.
Tomtebloss, tomtebloss, tomtebloss!
Efter en vecka så kan du bli för trött för att orka prata. For real.

Tack för veckan Jenny, nu måste vi nog landa;)


Anastascio, Jag, Jenny och Raki.

 
Splendid


Sie gladers på hotellrummet.

And... Oh lucky Lucky, Do It Like a truck!