.

Juli.

Jag ser oh so mycket fram emot att få vandra i Taiwans nationalparker, på egen hand, med en karta och en ryggsäck. Jag backar inte vid inte tanken på att inte hitta ett hostel för natten, eller för idén om att hyra en scooter illegalt och åka runt med Sun Moon Lakes spegelblanka sceneri brevid mig. Jag blir nyfiken när jag föreställer mig maten jag kommer prova på och alla de främmande människor jag kommer dela sovsal med.

Aktiviteter och situationer som för mig är så främmande ter sig plöstligt harmlöst övervinnliga. Jag vet att utmaningen är fysisk, psykisk, ekonomisk och enormt krävande för någon som är som jag ju är. Jag vet att jag kommer stå med förvirringen, fasiken, jag kommer vara förvirringen. Att det kommer finnas dagar då minsta problem ter sig vara katastrofer, där hemlängtan lämnar mig ett klick ifrån bokad hembiljett.

Men i lä ligger just nu den oro som annars är ett kännetecken för min person. För jag är bara en liten människa ändå. Det är inte en skrämmande tanke, den är betryggande i sitt perspektiv. Jag kommer att samexistera med människor som inte känner mig. Utrymme för att göra bort sig blåser bort. Missförstånd kan inte dumförklaras. Vilken situtation jag än försätts i så blir det enda alternativet att se eller hitta lösningar, och alla resulterar i erfarenheter.

Jag menar; vad har jag att förlora?
Förhoppningsvis bara rädsla, oro och gamla envisa föreställningar om min person.