.

Dagen var het och vacker. 
Gummisulorna på mina converse hade kanske känts tunga mot den varma asfalten om jag hade brytt mig om att känna efter, men det gjorde jag förstås inte. Jag lämnade hotellet i tron om att jag kunde hitta till stadens tempel alldeles själv, och det var fuktig luft och övergångställen som spelade melodier som försatte mina tankar på samma villovägar som de jag vandrade; jag gick åt helt fel håll.

Jag hamnade vid vattnet.
En lång hamn med utsikt över en högrest vulkan, en som jag hade sett många gånger från fönstret i hotellrummet. Men jag var närmre nu och det var mäktigt.
Landskapet var annorlunda från allt jag tidigare sett.
Det blåa vattnet skvalpade stillsamt under låga moln som påminde komiskt mycket om gigantiska bitar sockervadd som svävade. Min blick kunde sväva den med, bort ifrån vulkanen, mot de böljande gröna kullarna långt bortåt vänster. Slutet utav kustremsan.

Så jag gick åt vänster.
Jag följde en liten trottoar, som sedan övergick till en smal stig.
Med en petflaska Aquarius i handen och en stekhet sommardag om mig passerade jag parker, baseballplaner, stora spelhallar, små hamnar med slitna gamla träbåtar, udda utplacerade toaletter, öde affärer och floder som blottades uttorkade.

Sen stod jag där. På en okänd väg, i en okänd stad, en okänd plats.
Brevid mig gröna berg formade som om de vore ritade av små barn. Framför mig en ensam man med sitt fiskespö. Jag hoppade till vid åsynen av en kackerlacka som snabbt rusade förbi och det var så tyst att mannen kan ha hört mig dra efter andan i förvåning. Fast det får jag aldrig veta.

Visst blev det så att jag gick vilse på min väg tillbaks, och visst var värmen den mest ihärdiga jag upplevt. Det var bara det att jag ville vara där. Jag ville se vad som fanns runt hörnet med de böljande kullarna.

Det var inte så mycket utöver mannen med sitt fiskespö.
Kanske var just därför han gick ditt ifrån början.